Under den djupa ekonomiska kris som drabbade Argentina åren efter millenieskiftet övertogs hundratals företag av arbetare. Mer än 20 år senare finns de inte bara kvar, de har ökat i antal. Jon Weman har besökt ett par av dem.
Årskiftet 2001–2002 förlorade den Argentinska peson två tredjedelar av sitt värde och landet slungades in i den värsta ekonomiska krisen i landets historia. Priserna exploderade och konsumtionen tvärbromsade. Mängder av människor kastades ut i arbetslöshet och fick överleva på de sätt de kunde hitta – lumpsamling var inte ovanligt.
Krisen satte sina spår för en lång tid framöver. Men på senare år tycks minnet ha bleknat – inte minst de arbetslösas organisationer, piqueteros, har förlorat relevans jämfört med åren efter millennieskiftet då de sågs som spjutspetsar för social rättvisa.
Det tydligaste tecknet på detta är förra årets val av Javier Milei till president – en politiker som i många avseenden försvarar den ekonomiska politik som drev landet in i kollaps.
Men ett av de fenomen som uppstod under den kaotiska tiden vid 2000-talets början har visat en förbluffande överlevnadsförmåga – de arbetarkontrollerade, “återtagna” företagen.
– I den första vågen, under krisen 2001 och åren precis efter, räknade vi 225 företag. I dag, trots alla svårigheter, finns det ungefär dubbelt så många, säger Javier Antivero, arbetsvetare som leder Center för dokumentation av återtagna företag (Centro de Documentación de Empresas Recuperadas).
Ockuperade sina arbetsplatser
Den rörelse som kom att bli ett världsberömt fenomen började på många håll nästan slumpmässigt. I det ekonomiska – och sociala – kaos som följde på krisen började anställda ockupera sina arbetsplatser för att säkra sina innestående löner och hindra att fabrikslokalerna tömdes på allt av värde.
När det visade sig att ägarna – som ofta var skuldsatta – inte var intresserade av att fortsätta driva företagen (och ibland inte ens fanns kvar i landet) var steget inte långt till att ta produktionen i egna händer.
Det var så det gick till på tryckeriet Chilavert. Där har Center för dokumentation av återtagna företag ett rum, tapetserat med affischer från hela världen, sedan många år tillbaka. Arbetarkooperativet har i stort sett varit med från allra första början, sedan början av 2002. Nu 22 år senare har de kvarvarande veteranerna betydligt mer gråa hårstrån än när jag först mötte dem i det stormiga Buenos Aires 2002. Då det hölls massmöten på gatorna och vägblockader och ockupationer hörde till vardagen.
Det är fredagseftermiddag och de håller asado, den traditionella argentinska grillfesten, på trottoaren framför tryckeriet. Grannar stannar upp och hälsar när de går förbi.
– Ja, så här hade man inte kunnat göra under den gamla ordningen. Det vore svårt att gå tillbaka till att jobba på ett traditionellt företag igen, säger Plácido Peñarieta, en av de ursprungliga anställda.
Fattigdomen ökar
Men mycket har också förändrats. Kvarter som de här, i Pompeya i södra delen av Buenos Aires innerstad, med sekelskifteshus med sprucken puts, har så länge någon kan minnas alltid gett intryck av att ha sett sina bästa dagar. Men nu är mängden affärer på avenyn längs vägen till Chilavert som slagit igen med stålgardiner framför skyltfönstren slående. På den breda trottoarens bänkar sitter missbrukare och i några portar sitter hemlösa, omgivna av ett litet läger med madrasser, filtar och påsar. Sedan årsskiftet har fattigdomen ökat med 10 procentenheter till 52 procent, vilket är den högsta siffran på över 20 år. Argentina är av allt att döma på väg in i en djup lågkonjunktur.
– Den här branschen var redan svår, tidskrifter försvinner, allt mindre görs på papper numera. Sedan kommer Mileis nedskärningar och konsumtionen av allt faller. Men vi har inte sagt upp någon, säger Peñarieta.
På ett hörn av fasaden går fortfarande ordet “rödingar” att läsa – kort efter valet vandaliserades den och blev nedklottrad ned med slagord, förmodat av Milei-anhängare. Annars har få av företagen sett direkta attacker – utmaningen är främst ekonomin.
– Under de senaste månaderna har många små och medelstora företag fått stänga. Men, vad vi vet, har inte ett enda återtaget företag försvunnit. Det kan vara så att de har en större motståndskraft under en kris än traditionella företag. I en kapitalistisk firma kanske ägarna lägger ned för att vinsten är otillräcklig – men arbetarkooperativ försöker hitta lösningar, de kan skära ned på timmar, de kan sänka lönerna, men de överlever, säger Javier Angivero.
Affischer, flygblad och böcker i centrets samling påminner om strider som varit. En del förlorade, som den om ikoniska Hotel Bauen, bara kvarter från parlamentsbyggnaden och det givna valet när vänsterpartier, fackföreningar och folkrörelser skulle hålla stormöten eller ge presskonferenser. Det övertagna hotellet höll emot de gamla ägarnas försök till vräkning bara för att knäckas ekonomiskt av pandemin.
Men de flesta striderna är vunna. Enligt Javier Angivero har den viktigaste lärdomen varit att hålla samman.
– Interna konflikter som inte kunnat lösas har ofta varit vad som fått kooperativ att gå under. Att vara utåtvänd och försöka etablera nätverk för ömsesidigt stöd och samarbete med många sorters aktörer är viktigt.
Det har Chilavert följt; i lokalerna ryms exempelvis förutom centret en folkrörelsedriven kvällsskola och ett kulturhus.
“Lagen är inte anpassad för kooperativ”
– Rörelsen har gått igenom flera faser. Först var det nästan bara industrier, senare kom återtagande inom fler områden, restauranger, en tidning (Tiempo Argentino). Politiskt, var Nestor och Cristina Kirchners regering de mest positivt inställda. Regeringen Macri var mer fientlig och den nuvarande ännu mer, säger Javier Angivero och tillägger:
– Nya övertaganden ser svårt ut, med tanke på den hårda linjen mot kampmetoder som ockupationer och blockader. Det har inte ännu varit några försök till vräkningar, det skulle vara svårt att rättfärdiga, men alla subventioner och lån har försvunnit. Detta är inga särskilt privilegier de kräver, för privata företag har det och har alltid haft det. Det har alltid funnits olika stödprogram och de kan alltid låna på sina tillgångar, medan lagen inte är anpassad för kooperativ.
Även regeringarna Kirchner, som lutade åt vänster, får kritik av honom.
– De trodde att samma typ av politik som för ett soppkök eller ett grönsaksland på en ödetomt i slummen var tillräckligt, men det hade behövts program på en annan skala. Vi kunde haft teknologiska noder med arbetarkontrollerade företag. Det var något av en missad möjlighet på det sättet.
Tryckeri hittar nya vägar framåt
På Madygraf, i ett industriområde i förorten Garin, kan man den potential som finns i arbetarägda företag. Samma bransch – ett tryckeri – men minst en storleksordning större, en massiv fabrik och en maskinpark som ser ut att vara årtionden yngre, till stora delar inköpt av kooperativet själv.
Jorge Medina, tidigare fackdelegat och en av de inofficiella talespersonerna visar den nya produktionslinjen för kassar av återvunnet papper med tryck på.
– Våra traditionella uppdragsgivare försvinner ju. Och nu har regeringen lagt om tryckningen av valsedlar, som var en stor order vartannat år, så allt hamnar hos ett eller två stora monopol. Affärer görs upp bakom kulisserna som alltid. Men vi har riktat om oss som ekologiska, hittat nya produkter och anslutit oss till kampanjen för att förbjuda plastkassar.
Han visar runt i salar och korridorer som är klart upplysta av nya LED-ljus, men överallt där det inte är nödvändigt ligger i halvdunkel – en reaktion på att elpriserna efter borttagna subventioner har 6-dubblats det senaste året.
– Något sådant hade man aldrig tänkt på innan. Då var man inte så noga med detaljer.
Han pekar ut dagiset för de anställdas barn, en av de första reformerna efter övertagandet för sju år sedan, och hur lastkajen används som scen vid festivaler. Sedan passerar vi genom mörka servicegångar ovanför lokalerna för att komma ut på taket och se deras senaste satsning, en rad av blanksvarta solpaneler.
Regeringen Milei har utropat marknaden som överordnad princip. Men de arbetarkontrollerade företagen verkar klarat marknadens prövningar rätt bra, och deras modell skulle mycket väl kunna bli en viktig del i att överleva den kommande krisen och rädda en del av de arbetstillfällen som nu försvinner i rask takt. Om systemet bara varit anpassat för dem.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.