Omslag till Arbetarens sommarföljetong: Gun Hedlunds roman Striden må fortgå.

”Striden må fortgå” – Kapitel 4

Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel fyra ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1911

April och maj rusade fram och när Johannes döparens dag närmade sig hade Emilia fått en knappt synbar rundning om magen. Paul blev överraskad när hon föreslog att de skulle besöka hans föräldrahem under midsommar.

»Jag vill gärna hälsa på dina föräldrar innan det syns på mig«, var hennes förklaring.
Han såg undrande på henne, hon undvek att möta hans blick.
»Tror du att de skulle döma dig som dålig annars?« frågade Paul.
»Näe, inte så.« Hon knöt av sig förklädet, märkbart besvärad.
»Visst kan vi fara till Fors om du så önskar. Jag går till station och ordnar med biljetter«, sade han efter en stunds paus.
»Tack, vad snällt av dig, Paul.«

Hon tycktes lättad och mötte hans blick med ett varmt leende. Han misstänkte att hon inte ville skylta med att de tvunget måste bli ett par. Och inte kunde han neka henne att bli presenterad för mor och far. Själv kände han sig förvirrad och skamsen över att bara ha låtit sig svepas med som ett höstlöv i vinden, som om han inte kunnat styra sitt liv. Emilia och Marta. Marta och Emilia. Han som inte hade några problem att tänka klart och veta vad han ville när det gällde den revolutionära kampen för ett nytt samhälle. Men nu hade han uppträtt som en velig stackare i månader när det gällde sitt ansvar som man.

Vid julbesöket i Fors för ett halvår sedan, då Marta och han hade träffats för första gången sedan sommaren, var allt som det brukade vara. Han hade hållit om Marta och kysst henne innerligt. Båda var sedan tidigare ense om att de ännu var unga och kunde se tiden an. De hade inte talat något särskilt om framtiden. Hon hade berättat om sitt arbete som sköterska och han om sitt arbete i barkningen, lite om organiseringen. Emilia hade han inte skänkt en tanke då, hon fanns vagt i hans bakhuvud som ett trivsamt sällskap under höstmånaderna. Aldrig hade han kunnat ana vad som väntade.

Endast tre veckor efter besöket hos Marta hade han hamnat i samma säng som Emilia på pensionatet. Och när de båda lämnat Gävle och vandrat mot Bomhus i sol och snö var han uppfylld av lust och längtan efter fler stunder med Emilia. Han hade intalat både sig själv och henne att de kunde idka fri kärlek med hjälp av beställda hygienartiklar. Vad var han för karl egentligen? En usling som låtit sig frestas av sina drifter och lurat två rara kvinnfolk. Marta hade helt säkert inte trott honom om sådant handlande även om de inte utbytt några bindande löften. Och Emilia, vars heta känslor och drömmar drog iväg åt sitt eget håll. Inte hade han tänkt sig att deras bekantskap skulle sluta med att det blev barn och giftermål.

Det kändes som om både hjärtslag och tankeförmåga hade avstannat när Emilia berättade att hon väntade smått. Han fick inte fram ett knyst, var tvungen att sitta tyst och låta orden sjunka in, det overkliga. Han skulle bli far. Att det kunde ske efter bara en natt? Han som trott sig vara ansvarsfull och aldrig slarvat med kådångerna.

En kort stund hade det föresvävat honom att ta på sig faderskapet och erbjuda månatligt underhåll för barnet upp till femton år. Men skyndsamt sköt han undan sådant tok. Hur oäktingar bemöttes i skolor och bland vuxet folk visste han alltför väl, det var ett elände att behöva kallas horunge under hela sin uppväxt. Det kunde han inte tillåta mot ett oskyldigt barn. När han satt där i tystnaden mitt emot Emilia såg han sina föräldrar för sin inre syn och det blev självklart att ge henne sitt löfte om att barnet skulle bli äkta.

Tiden efter Emilias överraskande besked om sitt tillstånd fick besöken i hennes hyresrum inte längre samma lockelse. Pliktens snara hade dragits åt. Han skyllde på att det kunde vara skadligt för barnet och värjde sig emot besvikelsen i hennes ansikte.

Ett brev till Marta hade han till slut fått iväg i mitten på april, det tog honom två veckor att få ihop några rader om att de inte hade någon framtid tillsammans och att hon kunde upphöra med att tänka på och vänta på honom. Mer än så mäktade han inte med att få ur sig. Efter otaliga utkast, han hade tvingats gå till Konsum Oden och köpa mer skrivpapper, hade han präntat ned orden som var grymma och oåterkallerliga. Två dagar efter att brevet till Marta gått iväg med posten skrev han sitt andra brev. Hans mor och far måste få veta vad han ställt till med, men att han lovat att göra sin plikt när han blivit myndig.

Nu satt de på tåget till Fors och Paul kunde se att Emilia plågades av hettan. Hon såg ut som hon ångrade att hon varit så ivrig att resa dit på ett besök till midsommarhelgen. När de stod och väntade på perrongen på Gävle station hade hon berättat om sin tågresa till sin faster Emelie i Stockholm, han förstod att den var ett ljust minne. Den här resans obekväma träbänkar och trängseln i tredje klass blev kanske en obehaglig överraskning för henne. Lukten av svett och fräna andedräkter som stank brännvin eller surt kaffe kunde få vem som helst att må illa.

Det var fullpackat med hemresande, Paul tvingades stå en bit bort i korridoren. Han tyckte synd om Emilia, hade gärna suttit bredvid och muntrat upp, illamåendet var en riktig plåga för henne. Tåget tycktes krypa framåt och vid varje hållplats spreds odörerna på nytt när passagerare skulle stöka runt med sin packning för att ta sig ur eller in i tågvagnen. Han var tvungen att tillstå att hans egen olust inte bara berodde på trängsel och allsköns lukter, sådant var han van vid att tåla. Det berodde på annat. Inte hade han någon önskan att bege sig tillsammans med Emilia till majstången på festplatsen med folk som kände till honom och Marta.

Det blev till slut en lättnad att se det lilla stationshuset bortom hyttan och han skyndade sig att hjälpa Emilia ned på perrongen. Han såg sin mor som väntade en bit bort. Hon vinkade så vänligt åt dem, kort och stadig i den satta kroppen märkt av tolv barnafödslar. Eleonora kallades mor Hedlund av folket i Fors.
»Välkommen, kära barn«, sade hon och tryckte Emilias hand med ett fast handslag. Paul mötte sin mors blick och höll om henne, han såg hennes rynka mellan ögonbrynen som han kände igen sedan barndomen när han gjort henne besviken.

Som alltid fylldes han med värme inombords när de klev in i bostaden i hyreslängan en bit bortom missionshuset. Upprymda hälsningar från både hans far, som de alla tilltalade med namnet Johannis P, och syskonen kändes som mjuk, varm ull runt hjärteroten. Oroande tankar på Marta och Emilia, framtiden, klasskampen och det bistra läget på Korsnäsbolaget tonade bort och han unnade sig att vila i den trygga hemkänslan. Han gjorde sitt bästa för att presentera Emilia för dem alla utan att trötta ut henne för mycket.

Innerst inne var Paul lättad över att storbror Axel inte skulle komma, med fru och fem barn. Som boende i Norrbärke kunde de inte ta sig hit så lättvindigt. Axel var på väg uppåt i den socialdemokratiska rörelsen med uppdrag både i partiet och inom LO. Det kunde bli tröttsamt med hans bistra kommentarer om att Paul blivit en »bråkmakare och anarkist«.

Mor och far var mest oroliga för att han skulle hamna i svårigheter. Det enda av de äldre syskonen som han haft samtal med om klasskamp och aktioner var Oskar, som försvunnit till fabriksarbete i Västmanland. De skrev till varandra ibland. Lite skamsen fick han erkänna för sig själv att de äldre systrarna hade han aldrig pratat med på det sättet, syndikalismen var en helt igenom manlig rörelse. Med Emilia hade han fått upp ögonen för att en kvinna med rätt intresse var jämbördig i alla slags samtal.

»Kom och sätt dig här, pojk«, sade Johannis P och klappade på den tomma platsen bredvid sig på kökssoffan. Paul kände sig omedelbart tröstad och förlåten och slog sig ned vid sin far.
Eleonora tog Emilia i handen och vände sig mot de övriga.
»Ni får klara er själva en stund. Jenny, se till att få fart på kaffehurran. Emilia och jag ska talas vid en stund, vi kommer snart«, sade hon med bestämd röst.
Hon behöll Emilias hand i sin och gick före in i kammaren med en bleckmugg vatten som hon skopat upp ur hinken.

Paul försökte fånga Emilias blick när de båda kvinnorna kom tillbaka ut från kammaren men hon undvek att se på honom. Hon sjönk snabbt ned på soffan mellan honom och Johannis P och rörde i kaffet som Jenny serverade. Det surrade välbekant i köket av ivriga samtal som böljade hit och dit, de pratade i munnen på och avbröt varandra, allt var som vanligt.

Paul fick hjälpa Emilia till rätta för att få ordning på alla familjemedlemmar: Simon, aderton år som nyss flyttat hemifrån till bruket i Hofors. Elin, sexton år hade fått arbete och bodde kvar hemma. Elsa tretton år, Ester tio år och Albin nio år, som ännu var skolbarn. Han gladdes över att Emilia tycktes trivas i röran av prat och skratt. Han kunde förstå att hon redan tydde sig till storasyster Jenny som kommit på besök och som alltid lyste upp samvaron för människor i sin närhet. Snar till att sträcka ut en hjälpande hand, levnadsglad och varmhjärtad. Jenny som försvarat honom på rasterna i skolan och som alltid varit redo att lyssna. Att hon tagit sig hit med lilla Elsa, två månader, på armen, värmde i hjärtat. Kände han Jenny rätt så var det inte bara familjebesök och att visa upp det lilla barnbarnet för deras föräldrar som lockade. Nyfikenhet och tillfälle att få möta Emilia var nog också ett skäl att komma.

Nu gällde det finna ut ett sätt att slingra sig undan besök vid majstången i eftermiddag. För Emilia kändes det obegripligt nästkommande dag. Hur i hela friden hade det gått till när alla fått sig en sovplats hemma hos familjen Hedlund? Men på något sätt hade madrasser rullats fram till henne och Paul. Elin och Elsa sov parvis i samma säng och Simon hade klämt ihop sig med lillebror Albin. Hon kände sig yr och aningen förvirrad av alla familjemedlemmar som rörde sig i den trånga bostaden. Emilia fäste sig särskilt vid att de skämtade utan att driva elakt med varandra på det typiska brukssättet. I stället kunde de godmodigt skoja om sig själva.

Hon tog familjen till sitt hjärta. Den värme och glädje som de alla utstrålade förenade dem, och ändå var de så olika. Men Paul och minstingen, Albin som gick i tredje klass, påminde om varandra. Den skärskådande blicken, en blandning av eftertänksamhet och livlighet fanns hos dem båda. Ester, som Paul berättat led av fallandesjuka, var inte det minsta märkt av sin sjukdom. Hon pladdrade och for runt, gav Emilia en stor kram vid ankomsten, tösen var oförvägen både till humör och utseende. Hon var den enda i familjen med ljust oflätat hår i tjocka lockar som dansade runt på ryggen. Elsa och Elin, välkammade i prydliga flätor, tycktes inte vara samma slags yrväder, Elin redan med något vuxet över sig trots att hon bara var sexton år. Kanske hade de två år som passerat sedan skoltiden, fyllda av slitsamt arbete, fått henne att dämpa sig?

Lite tråkigt hade det känts igår eftermiddag när det inte blev något besök vid majstången för dem båda. Paul hade fått svår huvudvärk, men hon hade blivit uppmuntrad av hans syskon att ändå följa med dem en stund till festplatsen. Emilia slogs av hur anspråkslösa Valbos finklädda kvinnor i midsommartid tycktes i jämförelse med det färgsprakande röda, gröna och gula i de olika daladräkterna. Därhemma hade hon lagt märke till att några äldre dalkullor som följt med i den stora flytten från Korsnäs i Dalarna fortfarande kunde bära hemortens finkjortel och förkläde vissa söndagar. Dessa färgklickar kunde inte jämföras med skådespelet hon nu hade framför sig på festplatsen.

Jenny pekade ut de olika dräkterna för henne. Emilia blev betagen i de klara, starka färgerna på förkläden, hättor och schalar när de betraktade dansen runt stången. Rättviksdräkten med sitt bredrandiga förkläde och lilla topp till huvudbonad syntes käck och lustig. Moradräkten med sitt klarröda förkläde blev hennes favorit.

Jag gick mig ut en afton, Å jänta o ja, Jungfru skär. Tveklös kärlek om och om igen. Emilia hade aldrig lyssnat till midsommartexterna med så vaksamma öron tidigare och ville gärna, men kunde inte, känna sig helt lätt till sinnes. Hade Paul haft en käresta här bland alla töser som virvlade runt? Pauls lillebror Simon lockade till slut, efter en del övertalning, med henne i dansen. Hon valde att delta när det blev ringdans för både barn och vuxna.

När de travade runt till den sprittande fiolmusiken kände hon sig i stunden sorglös med Pauls frånvaro bortglömd. Så kom det sig att hon glatt trallade med i dansleken som hon inte sjungit på flera år. Häpen upptäckte hon att inte ett endaste ord var bortglömt, kroppen mindes både ord och rörelser. Så går vi runt om ett enerissnår, enerissnår, enerissnår. Så går vi runt om ett enerissnår, tidigt en måndagsmorgon. Plötsligt dök lillasyster Ester upp och skuttade in mellan henne och Simon, tog frimodigt deras händer och vakade nogsamt över att de gjorde allt rätt.

Småskrattande gjorde de rörelserna i luften och böjde sig fram för att i första versen gnugga och i den andra skölja de smutsiga kläderna. De klarade både klappandet och hängandet men på fredagsversen blev Simon tillrättavisad. Hans hantering av skurborsten var, enligt Ester, alltför slarvig. När de till slut struttat runt som högfärdigt kyrkfolk en tidig söndagsmorgon och utmattade sjönk omkull i gräset tänkte hon att Simon kändes som en trygg klippa i denna stund. Hon var tacksam över hans sällskap, som om han anade och tröstade på sitt sätt.

På vägen tillbaka från festplatsen berättade Simon att Ester inte hade det så lätt. Andra barn var rädda för att hon skulle falla omkull med ryckningar och fradga i munnen. De fann det otäckt och ville inte leka med henne. Tursamt nog hade hon en skolkamrat som trofast stod vid hennes sida och Esters soliga humör kunde inget rå på, enligt Simon.

När Emilia vaknade på midsommardagen gick det inte att ruska av sig den skavande känslan. Som att något inte hade känts rätt när de kommit hem från festplatsen och Pauls huvudvärk var borta. Han hade suttit i ett muntert samtal med sin far.

Nu när de bäddat undan och ätit frukost blev det, på hans mors uppmaning, Pauls tur att ha ett enskilt samtal i kammaren. När de var klara sade Eleonora med bestämd röst:
»Paul har ett ärende som han ska uträtta. Du kan stanna här hos mig och vila lite, Emilia. Så kan ni gå runt och titta på Fors sen.«

Paul undvek att se på henne när han tog på sig skärmmössan och slank iväg. Hon kunde inte undgå att lägga märke till hur syskonen tystnade vid Eleonoras ord och utbytte snabba blickar sinsemellan. Emilia hade stor lust att fråga om ärendet. Det högg till i hjärteroten, som om en kniv stuckits in i bröstet när tanken slog henne. Han hade från början sagt att han inte kunde binda sig på grund av sin ungdom och risken att få sparken på sulfitfabriken. Var det inte hela sanningen? Fanns det någon som väntat på honom i Fors? Som han skulle ta avsked av? Var det därför han inte längre ville vänslas hemma i hennes rum? Hon kippade efter luft, kände hur kallsvetten trängde fram i pannan, önskade sig ett djupt hål i köksgolvet där hon kunde sjunka ned och låta sig försvinna.

Plågad av de svarta tankarna erbjöd hon sig att torka disken för att ha något för händerna. Eleonora tycktes, trots sitt förslag om vila, ana hur det var fatt och stack raskt till henne en kärlhandduk med monogrammet EH. Emilia strök med tummen över korsstygnen i linnetyget. Skulle hon själv en dag få märka sina handdukar med samma initialer?

Emilia lade märke till att Paul tackade vänligt nej när Eleonora frågade om de ville följa med till missionshuset på gudstjänst. Själv blev hon inte tillfrågad. Ingen av hans föräldrar tycktes ta illa upp över hans svar. Hon anade att de inte förväntat sig något annat. Kanske ville de visa honom att han fortfarande var välkommen i den gamla trosgemenskapen?

Emilia förstod vad Paul lämnat bakom sig när de vandrade runt i Fors. Hon fann att det var både likt och olikt Bomhus. De enorma bostadsområdena Kastet och Karskär med ett tjugotal hyreshus vardera hade ingen motsvarighet i Fors. Det var snarast de ombyggda kasernerna i Masesgårdarna som påminde om Bomhusområdena, även om husen inte var lika många. Lika på båda orterna var principen om ett rum och kök till alla familjer, oberoende av hur många barn det fanns.

Emilia slogs av att det var som om det fanns en naturlag att fattigt folk ska trängas ihop i små kyffen medan välbärgade skulle ha många rum i stora hus. Förutom Masesgårdarna var arbetarbostäderna mindre och mer utspridda i Fors, i låga längor. Ett missionshus mitt i byn hade Forsborna låtit bygga med ett vitmålat träkors fastspikat i manshöjd till höger om ytterdörren. Till vänster satt anslagstavlan med mötestider och namnen på predikanterna. Albertsson och Klaesson verkade vara de vanligaste förekommande.

När de passerat missionshuset hördes en ljus kvinnostämma bakom dem: »Paul, är det du som kommit på besök?«

Emilia vände sig om och såg hur Paul hälsade på en kvinna i sin egen ålder. Hon bar ett halvårsgammalt barn på höften och höll en liten tös i handen. Paul presenterade dem för varandra, han hade varit arbetskamrat med hennes bror. Brodern var en av dem som farit iväg till Amerika, hans syster hade inget hört ifrån honom på ett halvår. Johanna hette hon och log så vänligt mot dem båda. Emilia slogs av hur blek och mager hon var, verkade inte alls vara vid god hälsa. Tänderna var illa anfrätta och håret tunt och glanslöst. Flickebarnet som höll sin mor hårt i handen hostade ihåligt, det riktigt skrällde ur bröstet på henne. De skildes åt och Emilia kände sig olustig till mods.

»Johanna verkade inte ha det så bra«, sade hon med låg röst när de gått ett stycke längs den smala gatan mellan de låga arbetarlängorna.
»Hon har det inte lätt, med ännu en unge därhemma fast vi är jämngamla. Hennes karl är kolare och borta veckovis. Han är begiven på brännvin«, sade Paul.
De vandrade vidare, tysta.

Emilia lade märke till att den vita röken och pustarna av frän lukt från sulfitfabriken var densamma som i Bomhus. Lika var även anblicken av snoriga och bleksiktiga ungar som hojtande kryllade mellan husen. De böjda, härjade kvinnorna som släpade på ved, vatten och slaskhinkar var inte annorlunda än Bomhuskvinnorna, fattigdomen och den hårda tillvaron var densamma på båda orterna.

Men i Fors var allt mycket värre. Stämningen bland folk tycktes helt kuvad, rädslan syntes i ögonen på dem. Av rallare och uppkäftiga ungsocialister märktes inte ett spår. Paul sade inte så mycket där han vandrade vid hennes sida, som om han ville låta henne vara ostörd när hon såg sig om, lyssnade och förstod. Emilia blev lomhörd av slamret när de passerade hyttan, hur hade Paul stått ut i flera år där?

Hennes ihållande illamående förvärrades av att andas in den gråa luften runt de enorma kolugnarna, och hon förfärades över den brunfärgade smeten i den utdöda Forssjön.
»Brukspatron lovade bergsmännen, dyrt och heligt, att fiskevattnen skulle bestå om de sålde av sin skog och mark till bruket. Så mycket är kapitalisternas löften värda«, sade Paul när de såg ut över den stinkande sörjan som täckte vattnet.

Många äldre ortsbor hälsade på Paul, han tycktes omtyckt och välkänd. Men jämngamla såg hon inte många av, hon fick en känsla av att de flytt från platsen för att söka ett bättre liv. Som om de gav upp när övermakten talade i september 1909.

Nog förstod hon varför Paul brann för en annan värld.

De hann med eftermiddagskaffe innan det blev dags att bege sig till Fors station. Emilia hade redan fäst sig vid Pauls far, Johannis P. Hans milda, lågmälda vänlighet fick henne att känna sig trygg och lugn. Han förklarade medan de doppade Eleonoras hembakta skorpor att P stod för Persson, hans egentliga namn. Hedlund var det soldatnamn som han fått sig pådyvlat av överheten men P kunde de inte ta ifrån honom. Det var svårt att föreställa sig denne stillsamme man arbeta i reningsverket i sulfitfabriken. Hon fick intrycket av att han ändå var nöjd med att slippa både hyttan och sågen. Han sade sig inte längta tillbaka till kolningen, att det nya arbetet var bra med en fast plats och säker lön
»Vad pratade du och mor om?« frågade Paul på återresan hem.

Nu hade de fått sittplats bredvid varandra, luften var svalare i vagnen och Emilia ängslades inte över att hon skulle kasta upp.
»Eleonora sade att hon kunde se hur det var fatt med mig. Och att jag har inget att frukta, hon dömer ingen och du är att lita på. Hon berättade om sin syster. Dorotea. Att hon fick tre oäkta barn och bodde på fattighuset mellan pigplatserna.«
»Bondtölparna svor sig fria sen de våldfört sig på henne. Kusinerna mina auktionerades bort till dem som krävde minst betalt av socknen, bara småbarn, de blev vallpojkar och lillpigor.«
»Det låter gruvsamt, Doroteas och kusinerna dinas öde.«

Emilia tystnade och såg ut genom tågfönstret. Röken från ångloket lättade upp mot skyn likt en morgondimma i gryningen. Den gröna färgen på björkar och lönnar hade precis som ängsmarkerna redan fått en frodigare och fylligare nyans. Borta var den skira grönskan från i maj då samma björkar såg ut som om de var brudklädda i sina skimrande slöjor. Maj. Den tiden på året som hon älskade, då allt ännu tycktes möjligt. Nu var den redan passerad och hon hade knappt lagt märke till våren. Hon vände sig mot Paul och besvärades en aning över att upptäcka att han suttit och betraktat hennes ansikte från sidan.

»Din mor sa även att hon och Johannis P har uppfostrat dig och alla sina barn till att följa Jesus Kristus på kärlekens väg.«

Paul log.

»Hm, nog vet hon vad jag anser om Svenska kyrkan och prästerskapet, men Vår Herre har jag inget otalt med.«

Åter blev det tyst mellan dem. På bänken mitt emot i den trånga kupén satt ett äldre par som lutade emot varandra sov djupt. Kvinnan satt med händerna knäppta i knäet, iklädd en blommig huvudduk och vackert mönstrad kofta. Hennes man hade lagt hatten i sitt knä, händerna var märkta av hårt arbete. Skulle hon och Paul få leva sida vid sida i många år likt det rofyllda paret?

»Då är vi två med en släkting på fattighus, du med din moster och jag med far«, sade Emilia och bröt tystnaden.
»Måste han vara på Backa?« frågade Paul.
»Vi pratar inte om det, Paul, låt oss vila en stund«, svarade hon. Emilia satt tyst och lyssnade till det regelbundna ljudet av dunkdunk från rälsskarvarna. Paul hade inte sagt något om att hans mor hade rätt, att han skulle välja kärlekens väg. Frågorna skavde inombords, skavde tills det började smärta likt ett djupt skoskav. Vilket ärende hade han haft när han gick iväg efter frukost? Var det bara av plikt som han skulle leva vid hennes sida? Och hur hade far det borta i fattiggården?

Veckorna efter Fors-resan bjöd Gästrikesommaren på all sin prakt. Ljusa kvällar med dans och lekar, muntra röster och skratt utomhus. Emilias illamående hade upphört och de fröjdades över att strosa runt i Kristinelund hand i hand och småprata med folk.

I Kastet där Paul bodde bars ett piano ut på gården, dragspel plockades fram och det bjöds upp till dans på gårdsplanen. Det var som om sommaren själv bjöd på en tids värme och glädje som lättade den hårda tillvaron. Och människorna tackade och tog emot, särskilt de ljusa kvällarna.

Paul erfor att något förändrats efter midsommar. Som om det gick lättare att svara på Emilias frågor, nu när hon sett och hört eländet i Fors med egna ögon. Han kände att hon även kunde förstå moster Doroteas utsatthet. Att mosters skam och utblottade tillvaro var ett släktarv som fanns inristat i hans kropp, liksom hans rädsla för fattighuset. Och själv hade hon först i januari berättat det som hon tigit om hela hösten. I nattmörkret på Pensionat Hvilan hade hon viskat att hennes far hamnat på Backa. Emilia visste hur det var att bära på skammen.

Han hade ingen önskan om att Emilia skulle få höra om det värsta. Att hans mormor Cajsa Lisa dömdes till fängelse, trettio par spöstraff, två timmars halsjärn och kyrkoplikt av Siende häradsrätt. Brottet var fattigdom och stöld av två förrymda stutar. Som vuxen fick han veta av en lagkunnig kamrat att mormor hade sluppit ifrån prygel om hon haft pengar till böter. Sextio slag mot den uppfläkta ryggen fick hon utstå. Tre år senare avskaffades både spöstraff och skampåle. Cajsa Linas fjärde barn föddes i länshäktet i Västerås och dog kort därefter.

Några år senare födde hon en dotter, hans egen mor Eleonora. Mormors öde pratades det inte om. Men han hade i yngre år, i sin inre föreställning, upplevt sin mormors fasa när hon satt i halsjärn två oändliga timmar och förbipasserande spottade och vräkte ur sig okvädingsord. Och han hade tyckt sig känna svedan och den brännande smärtan på den såriga ryggen. Likaså skammen vid botgörelse uppkliven på pliktpallen med en stirrande församling och dömande präst. Förlusten av det nyfödda barnet hade han inte kunnat föreställa sig. Hade hon varit lättad eller förtvivlad?

När Emilia frågade om hans skolgång så tog det inte längre emot att berätta. Om att far insjuknade och det blev till att ansöka om befrielse från skolplikten. Knappt tretton år fyllda. För skolläraren fick han göra avgångsprövning och kunde lämna folkskolan lagom till andra advent. Svag stod det präntat med sirlig stiftspennestil för betyget Gymnastik med vapenöfning. Den drillen var inget att sörja över. Han kunde fortfarande se framför sig när läraren plockade fram Handbok vid skolungdomens militäröfningar för att leda exercis med trägevär, mindes att det knöt det sig inombords på honom. Något liknande hade aldrig förekommit när han gick i Avesta folkskola före flytten till Fors.

»Det kanske var Fors despot själv, brukspatron Hampus Cornelius, som såg till att skolan fick utrustningen. Pratet om militärtjänstgöringens betydelse för det manliga släktet lyssnade jag aldrig på«, sade han till Emilia när de pratade om hans skoltid.
»Det kanske var då du blev antimilitarist«, svarade hon.

Emilias svar gjorde att det klarnade för honom själv när han tänkte efter. Att hans övertygelse fötts i folkskolans gymnastik. Han lyfte blicken, såg henne i ögonen och nickade.
»Du har helt rätt i det, då såddes ett frö inom mig, avskyn för krig. Överklassens krig.«
»Vilket var ditt bästa ämne då?«
»Det var teckning. Jag fick högsta betyg, Med nöje godkänd.«
»Du är nog en konstnär innerst inne.«

Paul rodnade. Emilia och hennes prat. Men hon menade väl.
»Kanske det.«

Han drog sig till minnes handens lätthet när pennan for över pappret och motiven växte fram, sprungna ur hans fingrar, anilinpennan som en förlängning av den egna handen. Vanligtvis hade han ritat träd, med raka eller krokiga stammar, spretiga eller välformade kronor, alltid djupt förankrade i myllan, rörliga i vinden, böjliga vid storm men omöjliga att vräka omkull.

»Vad fick du göra sen du slutade skolan? Börja arbeta?«
»Jag blev hjälppojke åt farsan. Magsåret gjorde honom svag och jag fick bistå med att fälla timret när det skulle kolas. Han hade ett beting som måste klaras av den vintern.«
»Hur var det som kolare?«
»Inte alls illa, men slitigt och sotigt. Nog lärde man sig vad kolsvart betydde. Ögonvitorna och tänderna lyste i ansiktet, vi såg ut som komna från Afrika. Vi var täckta över hals, armar och händer.«

Paul visade med några rörelser hur varje hudflik som stack fram blev nedsotad.
»Men du sa att det inte var så farligt?«

Han nickade och sträckte sig efter kannan för att hälla upp en påtår.
»Jag var stolt över Johannis P, han var en skicklig kolare, visste precis hur milan uppförde sig, pratade väl om henne. Han höjde aldrig rösten, sa inte ett ont ord när jag missade ett fällhugg eller fumlade med kolrakan. Han visade och gav beröm, jag växte flera tum det året.«

Plötsligt avbröt han sig, satte ned serveringskannan med en smäll och sade:
»Vårt barn ska ingen bära hand på. Lova mig det, Emilia.«
»Nej då, aga och fruktan är ingen väg till fostran. Slog din mor och far dig?«
»Aldrig.«
»Jag fick heller aldrig prygel som barn.«

Emilia tröttnade inte, hon ville veta mer om mannen som skulle bli far till hennes barn. Och hon fick sig till livs Pauls berättelser. Som att han efter en tid i kolningslägret insett hur ovanligt Johannis P:s tilltal var.

Paul hade visserligen hört genom lägenheternas lövtunna väggar fäders bankande och barns jämmergråt. Men ännu värre var det bakom timmerhögar och kolarkojor, där ljöd ständigt den brutala hårdheten mellan fäder och söner, rasande röster med grova skällsord, ofta följt av det dova ljudet av knytnävssmällar. Johannis P sade ifrån och gick emellan. Han slapp själv råka ut för stryk eftersom han sågs som en frälst stolle. Inte var han karl nog för en sup och dessutom en krake som tackade nej till kortspel. Och pojkarna, flera av dem Pauls skolkamrater, kom undan för stunden.
»Hur kändes det när din far ingrep? Tyckte folk att han var konstig?«

Emilia ville förstå den värld som han kom ifrån, så annorlunda mot hennes egen uppväxt.
»Nog flinades det och hånades borta vid kolningen. Men farsan var respekterad som duktig kolare och det hjälpte väl. Druckna grannar skällde ut honom. Jag var stolt. Han var en sån karl som Kata pratade om att arbetarklassen måste anstränga sig för att bli. Bilda sig, inte supa, inte ta till våld.«

Emilia kunde knappt föreställa sig rädslan inför hotet om hugg och slag i sitt eget hem.
»Hur gick det för dina kamrater?«
»Gustav, min klasskamrat, sov över hos oss otaliga lördagskvällar för att slippa fylleraseriet. Han hade stora blaffor på rygg och rumpa, ja, till och med på bröst och mage.«

Han såg plågad ut vid minnet.
»Var det hans far som bar hand på honom?«
»Jodå. Det hände att vi tog av oss på överkroppen när vi blev svettvarma på gymnastikens militärexercis. Gustav nöjde sig med att kavla upp ärmarna på skjortan. Aldrig att jag anat att han hade det så illa ställt när han visade hela kroppen en kväll.«

Paul visade med händerna hur stora skadorna varit på Gustavs kropp. Emilia ryggade tillbaka inför anblicken.
»Följde han dig hit till Bomhus?«
»Näe. Jag blev inte det minsta förvånad över att han visade mig Amerikabiljetten i smyg förra våren. Så kom han undan både sin farsas helvete och helvetet efter strejken. De var flera som for iväg förra året.«

Emilia lyssnade och förstod alltmer hur Pauls liv tett sig innan de träffades. Och hon förstod bättre vad för slags person han var, varifrån de bestämda åsikterna och fasta värderingarna kom. Något förändrades inombords allteftersom deras samtal fortskred, som om en förstelnad kramp gradvis mjuknade och löstes upp. Hon kunde känna det både i bröstet och i magen. Det var som om hon andades lättare vid tanken på att hon inte var ensam om att känna skam. Paul hade berättat om skam. Att tvingas sluta skolan i förtid, maktlösheten inför de utkommenderade soldaterna i Fors, moster Doroteas liv i fattighus och med tre oäkta barn. Att Paul visat tillit genom att berätta fick henne att försiktigt våga sätta ord på det egna som tyngde.

Väntan på gemensamt husrum dröjde och för ostört prat var de fortfarande hänvisade till Emilias hyresrum eller kvällsron när matsalen stängt. Änkefru Lilja hade visat sig vara en förstående hyresvärdinna och tog emot beskedet om det väntade barnet utan åthävor.

En kväll när de trängt ihop sig och vilade på Emilias säng tog hon till orda.
»Jag blev glad över att flera i din familj är godtemplare. Och att du är helnykterist som jag själv«, inledde hon.
»Jo, såna som växt upp som jag, vi håller oss borta från brännvinet. Svåra olyckor har en sett när folk varit druckna i hyttan. Och eländet i familjerna när avlöningen som skulle gå till mat och hyra söps bort.«
»I min familj är det inte som hos er«, fortsatte Emilia. »Min far och bror. De nyttjar. Båda två.«

Hon ruskade på huvudet, halvliggande mot kuddarna och såg upp i taket.
»Spritar de mycket?«
»Min bror tar sig sup och grogg mest på helgdagar, men med far är det illa. Han är en drinkare nu. Han tog till flaskan när slakteriet gick i konkurs.«
»Konkurs? Är det därför far din bor på fattiggården?«
»Min bror tog över rörelsen sen mor gått bort, far orkade inte. John köpte in en stor besättning, hundratals djur. De hade tuberklerna, alla fick nödslaktas«, förklarade Emilia.
»Gick det så illa av det?«
»Du vet … de som tycks vara bättre bemedlade har inte alltid så gott ställt som det ser ut. Det mesta av affärerna handlade om lån och pantbrev som skulle betalas hit och dit. Så var det för jämnan för dem som hölls med sånt, inte bara hos oss. John hade tagit reverser på en stor summa, kunde inte lösa in dem.«

Hon suckade djupt, låg tyst en stund inför minnesbilder som hon försökt glömma.
»Hur står det till nu då?« undrade Paul.
»Båda husen i Taflan är sålda och min faster i Stockholm vill inte befatta sig med en stackare som inte kan hantera flaskan. Hon är änkefru nu, men bor fint värre i våning på Kungsholmen. Hennes man var överstelöjtnant.«
»Hur då fint värre?«
»Det är förmöget folk som bor på Kungsholmen. Faster Emelie umgicks flitigt med släkten Du Rietz när jag var där. Karlarna hade titlar som ingenjör, teknolog, direktör, grosshandlare«, rabblade Emilia upp med tillgjord högfärdsröst och tillade: »Ja, du hör ju själv. Inte hade far med sin slakterirörelse och vänner i arbetarrörelsen passat in där även om han varit spik nykter.«
»Fanns det ingen annan som han kunde bo hos?«

Hon hörde på tonfallet hur illa till mods han var över tanken på den plats där hennes far hamnat. Emilia suckade, det var svårt att berätta, som om alla svek.
»Min morbror Teodor i Högbo har sagt ifrån, han kunde inte ta sig an en som super sig redlös och blir oregerlig. För min bror blev det likadant. Min svägerska Stina sa ifrån, hon vågade inte var ensam med en stupfull svärfar på dagarna.«
»Så då blev det Backa.«
»Så det fick bli Backa. Att mor slapp se det här är Guds välsignelse.«
»Är det därför du inte besökte honom i julas?« undrade Paul.
»Ja.«

De låg helt stilla, Paul höll hennes hand, fingrarna var iskalla.
»Men var han en drinkare längre tillbaka?« frågade Paul.
»Nog har jag sett far både skåla och bjuda gäster, men aldrig att jag såg honom drucken som barn.«

Paul reste sig upp på sängkanten och strök henne över kinden.
»Han ville nog bedöva sig i sorgen men sånt kan vara vanskligt. När brännvinet slår klorna i folk är det svårt att stå emot, nästintill omöjligt för en del. Jag har sett både dem som kämpat mot flaskan och klarat sig ur, och de som förlorat.«
»Jag hatar spriten, Paul, aldrig att en flaska kommer in i mitt hus.«
»Där är vi ense. Men du ska inte klandra din far. Han är en stackare som far illa«, sade Paul och tillade: »Fundera på om vi inte kan besöka honom. Är han inte nykter går vi därifrån.«
»Det är snällt sagt av dig, Paul. Jag skäms i alla fall«, viskade Emilia.

Hon brast i gråt, orkade inte hålla emot mer, som om Pauls ord förbytt all vrede och avsky för spriten till en stark längtan tillbaka till när allt varit bra därhemma. Då mor levde och far var vid sans. Hon ville ogärna visa sitt förvridna, rödsvullna ansikte och svängde runt, borrade ansiktet i kudden, slog armarna runt huvudet och lät tårarna forsa fram som ett slagregn. Ryggen skakade så att hela sängen gungade. Hon storgrät, hulkade och snorade i den blöta kudden.

Då blev hon varse Pauls arm runt sina axlar, att han lutade sig fram över henne, hur han ordlöst smekte henne över håret. Han tycktes förstå att det inga ord fanns som kunde lindra, det fanns inget som kunde trösta mot en splittrad familj. Han makade sig intill henne och hon lyfte huvudet, torkade tårarna med en bit av överlakanet. Paul räckte henne en, delvis använd, blårutig näsduk och hon snöt sig, tacksam över att kunna vika undan det nedsölade lakanet.

Emilia förblev liggande, blundande, Paul höll hennes hand och strök henne fortfarande över håret. För sitt inre såg hon det stora köksbordet i Taflan där de brukade äta till vardags, dukat för både familjen, pigorna och hjälpkarlarna. Mor skar upp brödskivor, John och hon satt bredvid varandra och kivades. Rut, i huvudduk och randigt förkläde, hon som funnits hos dem sedan barndomen, hyschade åt deras hyss och öste upp soppan. Far blinkade åt Emilia och höll fram tallriken.

En trådgardin satt fastspänd över det öppna fönstret för att hindra flugorna. Råmandet från nyanlända slaktdjur på bete hördes lång väg. Det var sommar ute och hon hade fått lov att ta en ridtur på Svarten om John gick på velociped bakom. Om hon bara kunde smita ifrån att hjälpa Rut med disken så skulle de komma iväg fortare. Far skulle nog lägga ett ord för henne, så att hon fick lov att ge sig iväg med hästen.
Emilia blev varse Paul som satt kvar på sängkanten, hur länge hade hon varit borta i sina minnen?

Hon kände en vag rörelse djupt inne i magen, som en fiskstjärt som snärtade till.
»Känns det bättre nu, Emilia?«
»Ja. Det känns bättre. Kan du hjälpa mig upp så vi kan gå ut och ta en nypa luft.«
»Javisst, håll i mig här«, svarade Paul och sträckte fram handen till stöd medan han höll om hennes rygg.
»Paul. Jag tror att jag kände barnet. En liten snärt«, viskade hon när hon kommit upp på benen.
»Gjorde du? Tack och lov, då är allt väl med både dig och barnet«, utbrast Paul.

De stod helt stilla, som om det gick att lyssna sig till ännu en rörelse inom henne.
Emilia kunde se uppriktig glädje i hans ansikte. Till sin egen förvåning fann hon att en mening ur Bibeln dök upp inom henne. Om Jesu mor, Maria. Hon bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Publicerad Uppdaterad