Den självständiga Emilia förälskar sig i den revolutionära syndikalisten Paul. Deras liv präglas av hårt arbete, men också av solidaritet och kärlek. Runt dem växer striderna. Ska det sluta med rösträtt och reformer, eller med revolution? Emilia och Paul tycker olika, men de enas i kampen mot världskriget. Romanen utspelar sig under 1910-talet och är baserad på författaren Gun Hedlunds farföräldrars liv. Det här är kapitel fyra ur Striden må fortgå – En roman om kärlek och syndikalism.

1911

April och maj rusade fram och när Johannes döparens dag närmade sig hade Emilia fått en knappt synbar rundning om magen. Paul blev överraskad när hon föreslog att de skulle besöka hans föräldrahem under midsommar.

»Jag vill gärna hälsa på dina föräldrar innan det syns på mig«, var hennes förklaring.
Han såg undrande på henne, hon undvek att möta hans blick.
»Tror du att de skulle döma dig som dålig annars?« frågade Paul.
»Näe, inte så.« Hon knöt av sig förklädet, märkbart besvärad.
»Visst kan vi fara till Fors om du så önskar. Jag går till station och ordnar med biljetter«, sade han efter en stunds paus.
»Tack, vad snällt av dig, Paul.«

Hon tycktes lättad och mötte hans blick med ett varmt leende. Han misstänkte att hon inte ville skylta med att de tvunget måste bli ett par. Och inte kunde han neka henne att bli presenterad för mor och far. Själv kände han sig förvirrad och skamsen över att bara ha låtit sig svepas med som ett höstlöv i vinden, som om han inte kunnat styra sitt liv. Emilia och Marta. Marta och Emilia. Han som inte hade några problem att tänka klart och veta vad han ville när det gällde den revolutionära kampen för ett nytt samhälle. Men nu hade han uppträtt som en velig stackare i månader när det gällde sitt ansvar som man.

Vid julbesöket i Fors för ett halvår sedan, då Marta och han hade träffats för första gången sedan sommaren, var allt som det brukade vara. Han hade hållit om Marta och kysst henne innerligt. Båda var sedan tidigare ense om att de ännu var unga och kunde se tiden an. De hade inte talat något särskilt om framtiden. Hon hade berättat om sitt arbete som sköterska och han om sitt arbete i barkningen, lite om organiseringen. Emilia hade han inte skänkt en tanke då, hon fanns vagt i hans bakhuvud som ett trivsamt sällskap under höstmånaderna. Aldrig hade han kunnat ana vad som väntade.

Endast tre veckor efter besöket hos Marta hade han hamnat i samma säng som Emilia på pensionatet. Och när de båda lämnat Gävle och vandrat mot Bomhus i sol och snö var han uppfylld av lust och längtan efter fler stunder med Emilia. Han hade intalat både sig själv och henne att de kunde idka fri kärlek med hjälp av beställda hygienartiklar. Vad var han för karl egentligen? En usling som låtit sig frestas av sina drifter och lurat två rara kvinnfolk. Marta hade helt säkert inte trott honom om sådant handlande även om de inte utbytt några bindande löften. Och Emilia, vars heta känslor och drömmar drog iväg åt sitt eget håll. Inte hade han tänkt sig att deras bekantskap skulle sluta med att det blev barn och giftermål.

Det kändes som om både hjärtslag och tankeförmåga hade avstannat när Emilia berättade att hon väntade smått. Han fick inte fram ett knyst, var tvungen att sitta tyst och låta orden sjunka in, det overkliga. Han skulle bli far. Att det kunde ske efter bara en natt? Han som trott sig vara ansvarsfull och aldrig slarvat med kådångerna.

En kort stund hade det föresvävat honom att ta på sig faderskapet och erbjuda månatligt underhåll för barnet upp till femton år. Men skyndsamt sköt han undan sådant tok. Hur oäktingar bemöttes i skolor och bland vuxet folk visste han alltför väl, det var ett elände att behöva kallas horunge under hela sin uppväxt. Det kunde han inte tillåta mot ett oskyldigt barn. När han satt där i tystnaden mitt emot Emilia såg han sina föräldrar för sin inre syn och det blev självklart att ge henne sitt löfte om att barnet skulle bli äkta.

Tiden efter Emilias överraskande besked om sitt tillstånd fick besöken i hennes hyresrum inte längre samma lockelse. Pliktens snara hade dragits åt. Han skyllde på att det kunde vara skadligt för barnet och värjde sig emot besvikelsen i hennes ansikte.

Ett brev till Marta hade han till slut fått iväg i mitten på april, det tog honom två veckor att få ihop några rader om att de inte hade någon framtid tillsammans och att hon kunde upphöra med att tänka på och vänta på honom. Mer än så mäktade han inte med att få ur sig. Efter otaliga utkast, han hade tvingats gå till Konsum Oden och köpa mer skrivpapper, hade han präntat ned orden som var grymma och oåterkallerliga. Två dagar efter att brevet till Marta gått iväg med posten skrev han sitt andra brev. Hans mor och far måste få veta vad han ställt till med, men att han lovat att göra sin plikt när han blivit myndig.

Nu satt de på tåget till Fors och Paul kunde se att Emilia plågades av hettan. Hon såg ut som hon ångrade att hon varit så ivrig att resa dit på ett besök till midsommarhelgen. När de stod och väntade på perrongen på Gävle station hade hon berättat om sin tågresa till sin faster Emelie i Stockholm, han förstod att den var ett ljust minne. Den här resans obekväma träbänkar och trängseln i tredje klass blev kanske en obehaglig överraskning för henne. Lukten av svett och fräna andedräkter som stank brännvin eller surt kaffe kunde få vem som helst att må illa.

Det var fullpackat med hemresande, Paul tvingades stå en bit bort i korridoren. Han tyckte synd om Emilia, hade gärna suttit bredvid och muntrat upp, illamåendet var en riktig plåga för henne. Tåget tycktes krypa framåt och vid varje hållplats spreds odörerna på nytt när passagerare skulle stöka runt med sin packning för att ta sig ur eller in i tågvagnen. Han var tvungen att tillstå att hans egen olust inte bara berodde på trängsel och allsköns lukter, sådant var han van vid att tåla. Det berodde på annat. Inte hade han någon önskan att bege sig tillsammans med Emilia till majstången på festplatsen med folk som kände till honom och Marta.

Det blev till slut en lättnad att se det lilla stationshuset bortom hyttan och han skyndade sig att hjälpa Emilia ned på perrongen. Han såg sin mor som väntade en bit bort. Hon vinkade så vänligt åt dem, kort och stadig i den satta kroppen märkt av tolv barnafödslar. Eleonora kallades mor Hedlund av folket i Fors.
»Välkommen, kära barn«, sade hon och tryckte Emilias hand med ett fast handslag. Paul mötte sin mors blick och höll om henne, han såg hennes rynka mellan ögonbrynen som han kände igen sedan barndomen när han gjort henne besviken.

Som alltid fylldes han med värme inombords när de klev in i bostaden i hyreslängan en bit bortom missionshuset. Upprymda hälsningar från både hans far, som de alla tilltalade med namnet Johannis P, och syskonen kändes som mjuk, varm ull runt hjärteroten. Oroande tankar på Marta och Emilia, framtiden, klasskampen och det bistra läget på Korsnäsbolaget tonade bort och han unnade sig att vila i den trygga hemkänslan. Han gjorde sitt bästa för att presentera Emilia för dem alla utan att trötta ut henne för mycket.

Innerst inne var Paul lättad över att storbror Axel inte skulle komma, med fru och fem barn. Som boende i Norrbärke kunde de inte ta sig hit så lättvindigt. Axel var på väg uppåt i den socialdemokratiska rörelsen med uppdrag både i partiet och inom LO. Det kunde bli tröttsamt med hans bistra kommentarer om att Paul blivit en »bråkmakare och anarkist«.

Mor och far var mest oroliga för att han skulle hamna i svårigheter. Det enda av de äldre syskonen som han haft samtal med om klasskamp och aktioner var Oskar, som försvunnit till fabriksarbete i Västmanland. De skrev till varandra ibland. Lite skamsen fick han erkänna för sig själv att de äldre systrarna hade han aldrig pratat med på det sättet, syndikalismen var en helt igenom manlig rörelse. Med Emilia hade han fått upp ögonen för att en kvinna med rätt intresse var jämbördig i alla slags samtal.

»Kom och sätt dig här, pojk«, sade Johannis P och klappade på den tomma platsen bredvid sig på kökssoffan. Paul kände sig omedelbart tröstad och förlåten och slog sig ned vid sin far.
Eleonora tog Emilia i handen och vände sig mot de övriga.
»Ni får klara er själva en stund. Jenny, se till att få fart på kaffehurran. Emilia och jag ska talas vid en stund, vi kommer snart«, sade hon med bestämd röst.
Hon behöll Emilias hand i sin och gick före in i kammaren med en bleckmugg vatten som hon skopat upp ur hinken.

Paul försökte fånga Emilias blick när de båda kvinnorna kom tillbaka ut från kammaren men hon undvek att se på honom. Hon sjönk snabbt ned på soffan mellan honom och Johannis P och rörde i kaffet som Jenny serverade. Det surrade välbekant i köket av ivriga samtal som böljade hit och dit, de pratade i munnen på och avbröt varandra, allt var som vanligt.

Paul fick hjälpa Emilia till rätta för att få ordning på alla familjemedlemmar: Simon, aderton år som nyss flyttat hemifrån till bruket i Hofors. Elin, sexton år hade fått arbete och bodde kvar hemma. Elsa tretton år, Ester tio år och Albin nio år, som ännu var skolbarn. Han gladdes över att Emilia tycktes trivas i röran av prat och skratt. Han kunde förstå att hon redan tydde sig till storasyster Jenny som kommit på besök och som alltid lyste upp samvaron för människor i sin närhet. Snar till att sträcka ut en hjälpande hand, levnadsglad och varmhjärtad. Jenny som försvarat honom på rasterna i skolan och som alltid varit redo att lyssna. Att hon tagit sig hit med lilla Elsa, två månader, på armen, värmde i hjärtat. Kände han Jenny rätt så var det inte bara familjebesök och att visa upp det lilla barnbarnet för deras föräldrar som lockade. Nyfikenhet och tillfälle att få möta Emilia var nog också ett skäl att komma.

Nu gällde det finna ut ett sätt att slingra sig undan besök vid majstången i eftermiddag. För Emilia kändes det obegripligt nästkommande dag. Hur i hela friden hade det gått till när alla fått sig en sovplats hemma hos familjen Hedlund? Men på något sätt hade madrasser rullats fram till henne och Paul. Elin och Elsa sov parvis i samma säng och Simon hade klämt ihop sig med lillebror Albin. Hon kände sig yr och aningen förvirrad av alla familjemedlemmar som rörde sig i den trånga bostaden. Emilia fäste sig särskilt vid att de skämtade utan att driva elakt med varandra på det typiska brukssättet. I stället kunde de godmodigt skoja om sig själva.

Hon tog familjen till sitt hjärta. Den värme och glädje som de alla utstrålade förenade dem, och ändå var de så olika. Men Paul och minstingen, Albin som gick i tredje klass, påminde om varandra. Den skärskådande blicken, en blandning av eftertänksamhet och livlighet fanns hos dem båda. Ester, som Paul berättat led av fallandesjuka, var inte det minsta märkt av sin sjukdom. Hon pladdrade och for runt, gav Emilia en stor kram vid ankomsten, tösen var oförvägen både till humör och utseende. Hon var den enda i familjen med ljust oflätat hår i tjocka lockar som dansade runt på ryggen. Elsa och Elin, välkammade i prydliga flätor, tycktes inte vara samma slags yrväder, Elin redan med något vuxet över sig trots att hon bara var sexton år. Kanske hade de två år som passerat sedan skoltiden, fyllda av slitsamt arbete, fått henne att dämpa sig?

Lite tråkigt hade det känts igår eftermiddag när det inte blev något besök vid majstången för dem båda. Paul hade fått svår huvudvärk, men hon hade blivit uppmuntrad av hans syskon att ändå följa med dem en stund till festplatsen. Emilia slogs av hur anspråkslösa Valbos finklädda kvinnor i midsommartid tycktes i jämförelse med det färgsprakande röda, gröna och gula i de olika daladräkterna. Därhemma hade hon lagt märke till att några äldre dalkullor som följt med i den stora flytten från Korsnäs i Dalarna fortfarande kunde bära hemortens finkjortel och förkläde vissa söndagar. Dessa färgklickar kunde inte jämföras med skådespelet hon nu hade framför sig på festplatsen.

Jenny pekade ut de olika dräkterna för henne. Emilia blev betagen i de klara, starka färgerna på förkläden, hättor och schalar när de betraktade dansen runt stången. Rättviksdräkten med sitt bredrandiga förkläde och lilla topp till huvudbonad syntes käck och lustig. Moradräkten med sitt klarröda förkläde blev hennes favorit.

Jag gick mig ut en afton, Å jänta o ja, Jungfru skär. Tveklös kärlek om och om igen. Emilia hade aldrig lyssnat till midsommartexterna med så vaksamma öron tidigare och ville gärna, men kunde inte, känna sig helt lätt till sinnes. Hade Paul haft en käresta här bland alla töser som virvlade runt? Pauls lillebror Simon lockade till slut, efter en del övertalning, med henne i dansen. Hon valde att delta när det blev ringdans för både barn och vuxna.

När de travade runt till den sprittande fiolmusiken kände hon sig i stunden sorglös med Pauls frånvaro bortglömd. Så kom det sig att hon glatt trallade med i dansleken som hon inte sjungit på flera år. Häpen upptäckte hon att inte ett endaste ord var bortglömt, kroppen mindes både ord och rörelser. Så går vi runt om ett enerissnår, enerissnår, enerissnår. Så går vi runt om ett enerissnår, tidigt en måndagsmorgon. Plötsligt dök lillasyster Ester upp och skuttade in mellan henne och Simon, tog frimodigt deras händer och vakade nogsamt över att de gjorde allt rätt.

Småskrattande gjorde de rörelserna i luften och böjde sig fram för att i första versen gnugga och i den andra skölja de smutsiga kläderna. De klarade både klappandet och hängandet men på fredagsversen blev Simon tillrättavisad. Hans hantering av skurborsten var, enligt Ester, alltför slarvig. När de till slut struttat runt som högfärdigt kyrkfolk en tidig söndagsmorgon och utmattade sjönk omkull i gräset tänkte hon att Simon kändes som en trygg klippa i denna stund. Hon var tacksam över hans sällskap, som om han anade och tröstade på sitt sätt.

På vägen tillbaka från festplatsen berättade Simon att Ester inte hade det så lätt. Andra barn var rädda för att hon skulle falla omkull med ryckningar och fradga i munnen. De fann det otäckt och ville inte leka med henne. Tursamt nog hade hon en skolkamrat som trofast stod vid hennes sida och Esters soliga humör kunde inget rå på, enligt Simon.

När Emilia vaknade på midsommardagen gick det inte att ruska av sig den skavande känslan. Som att något inte hade känts rätt när de kommit hem från festplatsen och Pauls huvudvärk var borta. Han hade suttit i ett muntert samtal med sin far.

Nu när de bäddat undan och ätit frukost blev det, på hans mors uppmaning, Pauls tur att ha ett enskilt samtal i kammaren. När de var klara sade Eleonora med bestämd röst:
»Paul har ett ärende som han ska uträtta. Du kan stanna här hos mig och vila lite, Emilia. Så kan ni gå runt och titta på Fors sen.«

Paul undvek att se på henne när han tog på sig skärmmössan och slank iväg. Hon kunde inte undgå att lägga märke till hur syskonen tystnade vid Eleonoras ord och utbytte snabba blickar sinsemellan. Emilia hade stor lust att fråga om ärendet. Det högg till i hjärteroten, som om en kniv stuckits in i bröstet när tanken slog henne. Han hade från början sagt att han inte kunde binda sig på grund av sin ungdom och risken att få sparken på sulfitfabriken. Var det inte hela sanningen? Fanns det någon som väntat på honom i Fors? Som han skulle ta avsked av? Var det därför han inte längre ville vänslas hemma i hennes rum? Hon kippade efter luft, kände hur kallsvetten trängde fram i pannan, önskade sig ett djupt hål i köksgolvet där hon kunde sjunka ned och låta sig försvinna.

Plågad av de svarta tankarna erbjöd hon sig att torka disken för att ha något för händerna. Eleonora tycktes, trots sitt förslag om vila, ana hur det var fatt och stack raskt till henne en kärlhandduk med monogrammet EH. Emilia strök med tummen över korsstygnen i linnetyget. Skulle hon själv en dag få märka sina handdukar med samma initialer?

Emilia lade märke till att Paul tackade vänligt nej när Eleonora frågade om de ville följa med till missionshuset på gudstjänst. Själv blev hon inte tillfrågad. Ingen av hans föräldrar tycktes ta illa upp över hans svar. Hon anade att de inte förväntat sig något annat. Kanske ville de visa honom att han fortfarande var välkommen i den gamla trosgemenskapen?

Emilia förstod vad Paul lämnat bakom sig när de vandrade runt i Fors. Hon fann att det var både likt och olikt Bomhus. De enorma bostadsområdena Kastet och Karskär med ett tjugotal hyreshus vardera hade ingen motsvarighet i Fors. Det var snarast de ombyggda kasernerna i Masesgårdarna som påminde om Bomhusområdena, även om husen inte var lika många. Lika på båda orterna var principen om ett rum och kök till alla familjer, oberoende av hur många barn det fanns.

Emilia slogs av att det var som om det fanns en naturlag att fattigt folk ska trängas ihop i små kyffen medan välbärgade skulle ha många rum i stora hus. Förutom Masesgårdarna var arbetarbostäderna mindre och mer utspridda i Fors, i låga längor. Ett missionshus mitt i byn hade Forsborna låtit bygga med ett vitmålat träkors fastspikat i manshöjd till höger om ytterdörren. Till vänster satt anslagstavlan med mötestider och namnen på predikanterna. Albertsson och Klaesson verkade vara de vanligaste förekommande.

När de passerat missionshuset hördes en ljus kvinnostämma bakom dem: »Paul, är det du som kommit på besök?«

Emilia vände sig om och såg hur Paul hälsade på en kvinna i sin egen ålder. Hon bar ett halvårsgammalt barn på höften och höll en liten tös i handen. Paul presenterade dem för varandra, han hade varit arbetskamrat med hennes bror. Brodern var en av dem som farit iväg till Amerika, hans syster hade inget hört ifrån honom på ett halvår. Johanna hette hon och log så vänligt mot dem båda. Emilia slogs av hur blek och mager hon var, verkade inte alls vara vid god hälsa. Tänderna var illa anfrätta och håret tunt och glanslöst. Flickebarnet som höll sin mor hårt i handen hostade ihåligt, det riktigt skrällde ur bröstet på henne. De skildes åt och Emilia kände sig olustig till mods.

»Johanna verkade inte ha det så bra«, sade hon med låg röst när de gått ett stycke längs den smala gatan mellan de låga arbetarlängorna.
»Hon har det inte lätt, med ännu en unge därhemma fast vi är jämngamla. Hennes karl är kolare och borta veckovis. Han är begiven på brännvin«, sade Paul.
De vandrade vidare, tysta.

Emilia lade märke till att den vita röken och pustarna av frän lukt från sulfitfabriken var densamma som i Bomhus. Lika var även anblicken av snoriga och bleksiktiga ungar som hojtande kryllade mellan husen. De böjda, härjade kvinnorna som släpade på ved, vatten och slaskhinkar var inte annorlunda än Bomhuskvinnorna, fattigdomen och den hårda tillvaron var densamma på båda orterna.

Men i Fors var allt mycket värre. Stämningen bland folk tycktes helt kuvad, rädslan syntes i ögonen på dem. Av rallare och uppkäftiga ungsocialister märktes inte ett spår. Paul sade inte så mycket där han vandrade vid hennes sida, som om han ville låta henne vara ostörd när hon såg sig om, lyssnade och förstod. Emilia blev lomhörd av slamret när de passerade hyttan, hur hade Paul stått ut i flera år där?

Hennes ihållande illamående förvärrades av att andas in den gråa luften runt de enorma kolugnarna, och hon förfärades över den brunfärgade smeten i den utdöda Forssjön.
»Brukspatron lovade bergsmännen, dyrt och heligt, att fiskevattnen skulle bestå om de sålde av sin skog och mark till bruket. Så mycket är kapitalisternas löften värda«, sade Paul när de såg ut över den stinkande sörjan som täckte vattnet.

Många äldre ortsbor hälsade på Paul, han tycktes omtyckt och välkänd. Men jämngamla såg hon inte många av, hon fick en känsla av att de flytt från platsen för att söka ett bättre liv. Som om de gav upp när övermakten talade i september 1909.

Nog förstod hon varför Paul brann för en annan värld.

De hann med eftermiddagskaffe innan det blev dags att bege sig till Fors station. Emilia hade redan fäst sig vid Pauls far, Johannis P. Hans milda, lågmälda vänlighet fick henne att känna sig trygg och lugn. Han förklarade medan de doppade Eleonoras hembakta skorpor att P stod för Persson, hans egentliga namn. Hedlund var det soldatnamn som han fått sig pådyvlat av överheten men P kunde de inte ta ifrån honom. Det var svårt att föreställa sig denne stillsamme man arbeta i reningsverket i sulfitfabriken. Hon fick intrycket av att han ändå var nöjd med att slippa både hyttan och sågen. Han sade sig inte längta tillbaka till kolningen, att det nya arbetet var bra med en fast plats och säker lön
»Vad pratade du och mor om?« frågade Paul på återresan hem.

Nu hade de fått sittplats bredvid varandra, luften var svalare i vagnen och Emilia ängslades inte över att hon skulle kasta upp.
»Eleonora sade att hon kunde se hur det var fatt med mig. Och att jag har inget att frukta, hon dömer ingen och du är att lita på. Hon berättade om sin syster. Dorotea. Att hon fick tre oäkta barn och bodde på fattighuset mellan pigplatserna.«
»Bondtölparna svor sig fria sen de våldfört sig på henne. Kusinerna mina auktionerades bort till dem som krävde minst betalt av socknen, bara småbarn, de blev vallpojkar och lillpigor.«
»Det låter gruvsamt, Doroteas och kusinerna dinas öde.«

Emilia tystnade och såg ut genom tågfönstret. Röken från ångloket lättade upp mot skyn likt en morgondimma i gryningen. Den gröna färgen på björkar och lönnar hade precis som ängsmarkerna redan fått en frodigare och fylligare nyans. Borta var den skira grönskan från i maj då samma björkar såg ut som om de var brudklädda i sina skimrande slöjor. Maj. Den tiden på året som hon älskade, då allt ännu tycktes möjligt. Nu var den redan passerad och hon hade knappt lagt märke till våren. Hon vände sig mot Paul och besvärades en aning över att upptäcka att han suttit och betraktat hennes ansikte från sidan.

»Din mor sa även att hon och Johannis P har uppfostrat dig och alla sina barn till att följa Jesus Kristus på kärlekens väg.«

Paul log.

»Hm, nog vet hon vad jag anser om Svenska kyrkan och prästerskapet, men Vår Herre har jag inget otalt med.«

Åter blev det tyst mellan dem. På bänken mitt emot i den trånga kupén satt ett äldre par som lutade emot varandra sov djupt. Kvinnan satt med händerna knäppta i knäet, iklädd en blommig huvudduk och vackert mönstrad kofta. Hennes man hade lagt hatten i sitt knä, händerna var märkta av hårt arbete. Skulle hon och Paul få leva sida vid sida i många år likt det rofyllda paret?

»Då är vi två med en släkting på fattighus, du med din moster och jag med far«, sade Emilia och bröt tystnaden.
»Måste han vara på Backa?« frågade Paul.
»Vi pratar inte om det, Paul, låt oss vila en stund«, svarade hon. Emilia satt tyst och lyssnade till det regelbundna ljudet av dunkdunk från rälsskarvarna. Paul hade inte sagt något om att hans mor hade rätt, att han skulle välja kärlekens väg. Frågorna skavde inombords, skavde tills det började smärta likt ett djupt skoskav. Vilket ärende hade han haft när han gick iväg efter frukost? Var det bara av plikt som han skulle leva vid hennes sida? Och hur hade far det borta i fattiggården?

Veckorna efter Fors-resan bjöd Gästrikesommaren på all sin prakt. Ljusa kvällar med dans och lekar, muntra röster och skratt utomhus. Emilias illamående hade upphört och de fröjdades över att strosa runt i Kristinelund hand i hand och småprata med folk.

I Kastet där Paul bodde bars ett piano ut på gården, dragspel plockades fram och det bjöds upp till dans på gårdsplanen. Det var som om sommaren själv bjöd på en tids värme och glädje som lättade den hårda tillvaron. Och människorna tackade och tog emot, särskilt de ljusa kvällarna.

Paul erfor att något förändrats efter midsommar. Som om det gick lättare att svara på Emilias frågor, nu när hon sett och hört eländet i Fors med egna ögon. Han kände att hon även kunde förstå moster Doroteas utsatthet. Att mosters skam och utblottade tillvaro var ett släktarv som fanns inristat i hans kropp, liksom hans rädsla för fattighuset. Och själv hade hon först i januari berättat det som hon tigit om hela hösten. I nattmörkret på Pensionat Hvilan hade hon viskat att hennes far hamnat på Backa. Emilia visste hur det var att bära på skammen.

Han hade ingen önskan om att Emilia skulle få höra om det värsta. Att hans mormor Cajsa Lisa dömdes till fängelse, trettio par spöstraff, två timmars halsjärn och kyrkoplikt av Siende häradsrätt. Brottet var fattigdom och stöld av två förrymda stutar. Som vuxen fick han veta av en lagkunnig kamrat att mormor hade sluppit ifrån prygel om hon haft pengar till böter. Sextio slag mot den uppfläkta ryggen fick hon utstå. Tre år senare avskaffades både spöstraff och skampåle. Cajsa Linas fjärde barn föddes i länshäktet i Västerås och dog kort därefter.

Några år senare födde hon en dotter, hans egen mor Eleonora. Mormors öde pratades det inte om. Men han hade i yngre år, i sin inre föreställning, upplevt sin mormors fasa när hon satt i halsjärn två oändliga timmar och förbipasserande spottade och vräkte ur sig okvädingsord. Och han hade tyckt sig känna svedan och den brännande smärtan på den såriga ryggen. Likaså skammen vid botgörelse uppkliven på pliktpallen med en stirrande församling och dömande präst. Förlusten av det nyfödda barnet hade han inte kunnat föreställa sig. Hade hon varit lättad eller förtvivlad?

När Emilia frågade om hans skolgång så tog det inte längre emot att berätta. Om att far insjuknade och det blev till att ansöka om befrielse från skolplikten. Knappt tretton år fyllda. För skolläraren fick han göra avgångsprövning och kunde lämna folkskolan lagom till andra advent. Svag stod det präntat med sirlig stiftspennestil för betyget Gymnastik med vapenöfning. Den drillen var inget att sörja över. Han kunde fortfarande se framför sig när läraren plockade fram Handbok vid skolungdomens militäröfningar för att leda exercis med trägevär, mindes att det knöt det sig inombords på honom. Något liknande hade aldrig förekommit när han gick i Avesta folkskola före flytten till Fors.

»Det kanske var Fors despot själv, brukspatron Hampus Cornelius, som såg till att skolan fick utrustningen. Pratet om militärtjänstgöringens betydelse för det manliga släktet lyssnade jag aldrig på«, sade han till Emilia när de pratade om hans skoltid.
»Det kanske var då du blev antimilitarist«, svarade hon.

Emilias svar gjorde att det klarnade för honom själv när han tänkte efter. Att hans övertygelse fötts i folkskolans gymnastik. Han lyfte blicken, såg henne i ögonen och nickade.
»Du har helt rätt i det, då såddes ett frö inom mig, avskyn för krig. Överklassens krig.«
»Vilket var ditt bästa ämne då?«
»Det var teckning. Jag fick högsta betyg, Med nöje godkänd.«
»Du är nog en konstnär innerst inne.«

Paul rodnade. Emilia och hennes prat. Men hon menade väl.
»Kanske det.«

Han drog sig till minnes handens lätthet när pennan for över pappret och motiven växte fram, sprungna ur hans fingrar, anilinpennan som en förlängning av den egna handen. Vanligtvis hade han ritat träd, med raka eller krokiga stammar, spretiga eller välformade kronor, alltid djupt förankrade i myllan, rörliga i vinden, böjliga vid storm men omöjliga att vräka omkull.

»Vad fick du göra sen du slutade skolan? Börja arbeta?«
»Jag blev hjälppojke åt farsan. Magsåret gjorde honom svag och jag fick bistå med att fälla timret när det skulle kolas. Han hade ett beting som måste klaras av den vintern.«
»Hur var det som kolare?«
»Inte alls illa, men slitigt och sotigt. Nog lärde man sig vad kolsvart betydde. Ögonvitorna och tänderna lyste i ansiktet, vi såg ut som komna från Afrika. Vi var täckta över hals, armar och händer.«

Paul visade med några rörelser hur varje hudflik som stack fram blev nedsotad.
»Men du sa att det inte var så farligt?«

Han nickade och sträckte sig efter kannan för att hälla upp en påtår.
»Jag var stolt över Johannis P, han var en skicklig kolare, visste precis hur milan uppförde sig, pratade väl om henne. Han höjde aldrig rösten, sa inte ett ont ord när jag missade ett fällhugg eller fumlade med kolrakan. Han visade och gav beröm, jag växte flera tum det året.«

Plötsligt avbröt han sig, satte ned serveringskannan med en smäll och sade:
»Vårt barn ska ingen bära hand på. Lova mig det, Emilia.«
»Nej då, aga och fruktan är ingen väg till fostran. Slog din mor och far dig?«
»Aldrig.«
»Jag fick heller aldrig prygel som barn.«

Emilia tröttnade inte, hon ville veta mer om mannen som skulle bli far till hennes barn. Och hon fick sig till livs Pauls berättelser. Som att han efter en tid i kolningslägret insett hur ovanligt Johannis P:s tilltal var.

Paul hade visserligen hört genom lägenheternas lövtunna väggar fäders bankande och barns jämmergråt. Men ännu värre var det bakom timmerhögar och kolarkojor, där ljöd ständigt den brutala hårdheten mellan fäder och söner, rasande röster med grova skällsord, ofta följt av det dova ljudet av knytnävssmällar. Johannis P sade ifrån och gick emellan. Han slapp själv råka ut för stryk eftersom han sågs som en frälst stolle. Inte var han karl nog för en sup och dessutom en krake som tackade nej till kortspel. Och pojkarna, flera av dem Pauls skolkamrater, kom undan för stunden.
»Hur kändes det när din far ingrep? Tyckte folk att han var konstig?«

Emilia ville förstå den värld som han kom ifrån, så annorlunda mot hennes egen uppväxt.
»Nog flinades det och hånades borta vid kolningen. Men farsan var respekterad som duktig kolare och det hjälpte väl. Druckna grannar skällde ut honom. Jag var stolt. Han var en sån karl som Kata pratade om att arbetarklassen måste anstränga sig för att bli. Bilda sig, inte supa, inte ta till våld.«

Emilia kunde knappt föreställa sig rädslan inför hotet om hugg och slag i sitt eget hem.
»Hur gick det för dina kamrater?«
»Gustav, min klasskamrat, sov över hos oss otaliga lördagskvällar för att slippa fylleraseriet. Han hade stora blaffor på rygg och rumpa, ja, till och med på bröst och mage.«

Han såg plågad ut vid minnet.
»Var det hans far som bar hand på honom?«
»Jodå. Det hände att vi tog av oss på överkroppen när vi blev svettvarma på gymnastikens militärexercis. Gustav nöjde sig med att kavla upp ärmarna på skjortan. Aldrig att jag anat att han hade det så illa ställt när han visade hela kroppen en kväll.«

Paul visade med händerna hur stora skadorna varit på Gustavs kropp. Emilia ryggade tillbaka inför anblicken.
»Följde han dig hit till Bomhus?«
»Näe. Jag blev inte det minsta förvånad över att han visade mig Amerikabiljetten i smyg förra våren. Så kom han undan både sin farsas helvete och helvetet efter strejken. De var flera som for iväg förra året.«

Emilia lyssnade och förstod alltmer hur Pauls liv tett sig innan de träffades. Och hon förstod bättre vad för slags person han var, varifrån de bestämda åsikterna och fasta värderingarna kom. Något förändrades inombords allteftersom deras samtal fortskred, som om en förstelnad kramp gradvis mjuknade och löstes upp. Hon kunde känna det både i bröstet och i magen. Det var som om hon andades lättare vid tanken på att hon inte var ensam om att känna skam. Paul hade berättat om skam. Att tvingas sluta skolan i förtid, maktlösheten inför de utkommenderade soldaterna i Fors, moster Doroteas liv i fattighus och med tre oäkta barn. Att Paul visat tillit genom att berätta fick henne att försiktigt våga sätta ord på det egna som tyngde.

Väntan på gemensamt husrum dröjde och för ostört prat var de fortfarande hänvisade till Emilias hyresrum eller kvällsron när matsalen stängt. Änkefru Lilja hade visat sig vara en förstående hyresvärdinna och tog emot beskedet om det väntade barnet utan åthävor.

En kväll när de trängt ihop sig och vilade på Emilias säng tog hon till orda.
»Jag blev glad över att flera i din familj är godtemplare. Och att du är helnykterist som jag själv«, inledde hon.
»Jo, såna som växt upp som jag, vi håller oss borta från brännvinet. Svåra olyckor har en sett när folk varit druckna i hyttan. Och eländet i familjerna när avlöningen som skulle gå till mat och hyra söps bort.«
»I min familj är det inte som hos er«, fortsatte Emilia. »Min far och bror. De nyttjar. Båda två.«

Hon ruskade på huvudet, halvliggande mot kuddarna och såg upp i taket.
»Spritar de mycket?«
»Min bror tar sig sup och grogg mest på helgdagar, men med far är det illa. Han är en drinkare nu. Han tog till flaskan när slakteriet gick i konkurs.«
»Konkurs? Är det därför far din bor på fattiggården?«
»Min bror tog över rörelsen sen mor gått bort, far orkade inte. John köpte in en stor besättning, hundratals djur. De hade tuberklerna, alla fick nödslaktas«, förklarade Emilia.
»Gick det så illa av det?«
»Du vet … de som tycks vara bättre bemedlade har inte alltid så gott ställt som det ser ut. Det mesta av affärerna handlade om lån och pantbrev som skulle betalas hit och dit. Så var det för jämnan för dem som hölls med sånt, inte bara hos oss. John hade tagit reverser på en stor summa, kunde inte lösa in dem.«

Hon suckade djupt, låg tyst en stund inför minnesbilder som hon försökt glömma.
»Hur står det till nu då?« undrade Paul.
»Båda husen i Taflan är sålda och min faster i Stockholm vill inte befatta sig med en stackare som inte kan hantera flaskan. Hon är änkefru nu, men bor fint värre i våning på Kungsholmen. Hennes man var överstelöjtnant.«
»Hur då fint värre?«
»Det är förmöget folk som bor på Kungsholmen. Faster Emelie umgicks flitigt med släkten Du Rietz när jag var där. Karlarna hade titlar som ingenjör, teknolog, direktör, grosshandlare«, rabblade Emilia upp med tillgjord högfärdsröst och tillade: »Ja, du hör ju själv. Inte hade far med sin slakterirörelse och vänner i arbetarrörelsen passat in där även om han varit spik nykter.«
»Fanns det ingen annan som han kunde bo hos?«

Hon hörde på tonfallet hur illa till mods han var över tanken på den plats där hennes far hamnat. Emilia suckade, det var svårt att berätta, som om alla svek.
»Min morbror Teodor i Högbo har sagt ifrån, han kunde inte ta sig an en som super sig redlös och blir oregerlig. För min bror blev det likadant. Min svägerska Stina sa ifrån, hon vågade inte var ensam med en stupfull svärfar på dagarna.«
»Så då blev det Backa.«
»Så det fick bli Backa. Att mor slapp se det här är Guds välsignelse.«
»Är det därför du inte besökte honom i julas?« undrade Paul.
»Ja.«

De låg helt stilla, Paul höll hennes hand, fingrarna var iskalla.
»Men var han en drinkare längre tillbaka?« frågade Paul.
»Nog har jag sett far både skåla och bjuda gäster, men aldrig att jag såg honom drucken som barn.«

Paul reste sig upp på sängkanten och strök henne över kinden.
»Han ville nog bedöva sig i sorgen men sånt kan vara vanskligt. När brännvinet slår klorna i folk är det svårt att stå emot, nästintill omöjligt för en del. Jag har sett både dem som kämpat mot flaskan och klarat sig ur, och de som förlorat.«
»Jag hatar spriten, Paul, aldrig att en flaska kommer in i mitt hus.«
»Där är vi ense. Men du ska inte klandra din far. Han är en stackare som far illa«, sade Paul och tillade: »Fundera på om vi inte kan besöka honom. Är han inte nykter går vi därifrån.«
»Det är snällt sagt av dig, Paul. Jag skäms i alla fall«, viskade Emilia.

Hon brast i gråt, orkade inte hålla emot mer, som om Pauls ord förbytt all vrede och avsky för spriten till en stark längtan tillbaka till när allt varit bra därhemma. Då mor levde och far var vid sans. Hon ville ogärna visa sitt förvridna, rödsvullna ansikte och svängde runt, borrade ansiktet i kudden, slog armarna runt huvudet och lät tårarna forsa fram som ett slagregn. Ryggen skakade så att hela sängen gungade. Hon storgrät, hulkade och snorade i den blöta kudden.

Då blev hon varse Pauls arm runt sina axlar, att han lutade sig fram över henne, hur han ordlöst smekte henne över håret. Han tycktes förstå att det inga ord fanns som kunde lindra, det fanns inget som kunde trösta mot en splittrad familj. Han makade sig intill henne och hon lyfte huvudet, torkade tårarna med en bit av överlakanet. Paul räckte henne en, delvis använd, blårutig näsduk och hon snöt sig, tacksam över att kunna vika undan det nedsölade lakanet.

Emilia förblev liggande, blundande, Paul höll hennes hand och strök henne fortfarande över håret. För sitt inre såg hon det stora köksbordet i Taflan där de brukade äta till vardags, dukat för både familjen, pigorna och hjälpkarlarna. Mor skar upp brödskivor, John och hon satt bredvid varandra och kivades. Rut, i huvudduk och randigt förkläde, hon som funnits hos dem sedan barndomen, hyschade åt deras hyss och öste upp soppan. Far blinkade åt Emilia och höll fram tallriken.

En trådgardin satt fastspänd över det öppna fönstret för att hindra flugorna. Råmandet från nyanlända slaktdjur på bete hördes lång väg. Det var sommar ute och hon hade fått lov att ta en ridtur på Svarten om John gick på velociped bakom. Om hon bara kunde smita ifrån att hjälpa Rut med disken så skulle de komma iväg fortare. Far skulle nog lägga ett ord för henne, så att hon fick lov att ge sig iväg med hästen.
Emilia blev varse Paul som satt kvar på sängkanten, hur länge hade hon varit borta i sina minnen?

Hon kände en vag rörelse djupt inne i magen, som en fiskstjärt som snärtade till.
»Känns det bättre nu, Emilia?«
»Ja. Det känns bättre. Kan du hjälpa mig upp så vi kan gå ut och ta en nypa luft.«
»Javisst, håll i mig här«, svarade Paul och sträckte fram handen till stöd medan han höll om hennes rygg.
»Paul. Jag tror att jag kände barnet. En liten snärt«, viskade hon när hon kommit upp på benen.
»Gjorde du? Tack och lov, då är allt väl med både dig och barnet«, utbrast Paul.

De stod helt stilla, som om det gick att lyssna sig till ännu en rörelse inom henne.
Emilia kunde se uppriktig glädje i hans ansikte. Till sin egen förvåning fann hon att en mening ur Bibeln dök upp inom henne. Om Jesu mor, Maria. Hon bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.