Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
I dag är det den 24 juni. Vi hör nyheter om att kriget närmar sig sitt slut, men inget är ännu bekräftat. Vi vill vara hoppfulla och tro på allt som är positivt.
Bombningar och dödsoffer inleder som vanligt varje dag, och vi kan inte glömma drönarnas surrande som stör öronen med sitt oväsen.
Vi hör talas om möjligheten att öppna gränsövergången inom en månad från och med i dag. Om det händer kommer vi inte att kunna åka eftersom vi inte har lyckats med GoFundMe-kampanjen ännu.
Det finns inget annat sätt för oss att överleva än att lyckas med den. Det var högt tempo i dag, vet inte hur dagen kunde gå så fort.
Jag åt frukost, förberedde lunch och gick sedan ut för att fräscha upp mig tillsammans med min dotter och några vänner. I slutet av dagen pratade jag kort med min mamma, och min dotter grät mycket. Vet inte vad hon led av, men till slut somnade hon lugnt och stilla, och jag sov med henne.
Lama MajdiI dag är det den 23 juni, och jag kan inte föreställa mig att jag om bara 12 dagar kommer att fylla år samtidigt som jag lever under dessa svåra omständigheter.
Vet inte hur jag ska fira eller om jag ens kommer att finnas kvar för att fira den. Tidigare år, innan jag gifte mig, brukade jag fira min födelsedag med min familj, och efter giftermålet firade jag och min man tillsammans, vilket verkligen var vackert.
Jag fyller 25 år den 5 juli – ja, det är verkligen ett mycket kort liv, inte värt att vara ledsen eller orolig för. Så vi går vidare utan att älta det, kämpar för att fortsätta och finner hopp i att prata med vänner och familj.
Åt hummus till frukost i dag och min dotter åt sina vanliga flingor med mjölk. Här och var diskuterades möjligheten att nå en lösning och ett eldupphör. De säger att den militära operationen i Gaza kan komma att avslutas i början av nästa månad, men ingen vet hur trovärdiga nyheterna är – är de bara drömmar eller en verklig möjlighet?
Att hantera GoFundMe-kampanjen har varit extremt ansträngande, eftersom jag inte kan nå ut till de organisationer som har tagit sin andel av de kampanjer de stöttar för att uppnå sina mål, men jag försöker fortfarande. På kvällen drack jag te med en bit tårta – det var gott – och sedan gick jag och la mig.
Lama MajdiI dag är det den 22 juni, och dagarna passerar som i ett lopp där vi inte känner deras värde eftersom de alla förefaller likadana.
Som vanligt ägde nya massakrer rum, den här gången i kvarteren Tuffah och Shati. Döden har blivit vardag, scener upprepas tills de blir rutin; det är mycket svårt.
Jag åt frukost och tog mitt ansvar gentemot min lilla familj. Försöker fylla timmarna genom att fokusera på mitt liv och undvika nyheterna om död och förstörelse. Men alla omkring mig fortsätter diskutera det, så jag kan inte bortse från det.
Till lunch serverades Makluba, en av de mest utsökta palestinska rätterna som är känd världen över. Varje läsare av den här dagboken borde prova att laga eller smaka Makluba tillsammans med en palestinier; de kommer omedelbart att bli förälskade i den här maträtten.
Pratade med min mamma på kvällen, vi utbytte tankar om våra situationer och muntrade upp varandra, i hopp om en bättre morgondag. Vi ses i morgon.
Lama MajdiIgår var det den 21 juni. Scoutdrönarna lyckades väcka oss med sina höga surranden. Vi åt alla frukost och påbörjade vår vanliga dag med mycket städning och planering.
Vi hörde talesmannen för ockupationsarmén säga att de inte kan lösa problemen i Gaza enbart genom militära åtgärder, och att andra politiska vägar är nödvändiga. Detta var något lugnande för oss, det ger hopp om att det oupphörliga blodbadet och den ständiga förstörelsen kan få ett slut.
GoFundMe-kampanjen går långsamt framåt trots alla ansträngningar att få den att lyckas, men för närvarande verkar det inte finnas någon möjlighet att få stöd från en institution. Har försökt nå ut till Operation Olive Branch (ett gräsrotsnätverk som hjälper palestinska familjer i nöd reds anm.) och andra organisationer, men hoppet är mycket litet.
Dagens måltid bestod av ris med potatis och lök, tillagad på ett utpräglat palestinskt sätt, och var utsökt. Tog en kort promenad med min dotter och såg det stora utbudet av varor som nu finns till försäljning, men med skyhöga priser från Saturnus.
I slutet av dagen påminde jag mig själv om en vers i koranen: “Uthärda krisen, den kommer att lätta.”
Lama MajdiI dag är det den 20 juni. Vid den här tiden förra året var jag gravid med Sama i sjunde månaden och väntade ivrigt på att hon skulle komma till världen och förgylla mitt liv. När hon sedan föddes var min lycka obeskrivlig.
Jag hade planer på att bygga en blomstrande framtid för henne i vår lägenhet, med noga utformade ambitioner, men de gick i stöpet. Nu gör jag allt för att hjälpa min familj på alla möjliga sätt, bland annat genom att sprida vår historia, och genom min GoFundMe-kampanj, och är övertygad om att nå målet.
Till frukost åt jag en grönsaksallad med bröd, medan Sama åt en halv banan. Ja, frukt av olika sorter som inte funnits på länge är tillbaka nu, men de dyra priserna är oöverträffade, även i Paris. Jag satt ned en stund, sedan var det dags för lunch.
Vi tillagade molokhia, och när den var klar smakade den helt ljuvligt. Det viktiga är att vi fortfarande lever och är friska. En välsignelse till skillnad från många andra som har förlorat lemmar, armar, ögon, öron eller blivit förlamade på grund av skador. Så vi är vid god hälsa och måste vara väldigt tacksamma över det.
Gick ner till undervåningen för att muntra upp Sama och tillbringade lite tid med några vänner, och försökte ha det trevligt. I slutet av dagen, vid läggdags, vände jag mig till mig själv med den visdom som säger: “Ingen förtvivlan med livet, och inget liv med förtvivlan.”
Gårdagen började som vilken annan dag som helst under det här kriget. Med hjärtat fullt av sorg och djup frustration och anledningen tror jag att ni alla förstår: Det pågår ett folkmord här.
Jag gav Sama mjölk med flingor och åt själv några bitar konserverad ost till frukost. Men dagen känns som vatten: Smaklös, färglös och doftlös. Min själ är förkrossad men jag fortsätter att andas.
Förra året vid den här tiden runt Eid var jag gravid och vi gick på restaurang. Beställde utsökt mat och njöt av livet tillsammans: Det var en underbar dag.
Nu är restaurangen vi besökte förstörd och endast minnen finns kvar.
Ingen kan kontrollera sitt öde och jag tänker. Är det ens möjligt att våra gamla liv kommer tillbaka?
Det är frågor jag ställer mig utan några riktiga svar samtidigt som min dotter gråter och vill sova. Är sömnen fridfull? Självklart inte.
Igår var det den 18 juni och vi är uttråkade bortom all oändlighet. Dagarna bara passerar och liknar alla varandra på ett irriterande sätt.
Om det inte vore för tron på ödet så skulle jag nog bara ge upp, med tanke på alla svårigheter som drabbat oss.
Frustrationen jag känner just nu är obeskrivlig. Runt om i världen firas det Eid samtidigt som dödstalen här i Gaza fortsätter att stiga med de ständiga bombningarna och beskjutningarna. Överallt och hela tiden gevärseld.
Tog en promenad nere på gatan med Sama och funderade på vilka svårigheter som kommer här näst. Kriget verkar ju bara expandera. I Jemen, Sudan, Libanon och här i Palestina. Det finns snart ingen plats i hela arabvärlden där det går att leva.
Vilken fruktansvärd misär vi tvingas uthärda. Jag har bara lust att ropa : ”Bra gjort alla ni världsledare. Ni är på rätt spår att för att utplåna oss från jordens yta. Ni är alla medskyldiga till det som händer oss, även om ni inte håller med om kriget. För ni förblir passiva. Och det gör skulden till och med större.”
