I två veckor var Sonia och Carlos fast i skogen mellan Belarus och Litauen, medan de båda ländernas gränspolis använde dem som pingisbollar. Nu har Litauen legaliserat förfarandet med pushbacks – med hänvisning till krisen som uppstod när Lukasjenko använda flyktingar som ett vapen mot EU.
När de går på bilvägen som leder från Belarus, in i Litauen, låter det högt från hjulen på rullväskan. Klonk, klonk, klonk. Hård plast mot ännu hårdare asfalt. Sonia försöker återskapa ljudet från rullväskan som en av deras vänner hade med sig.
Carlos, som sitter djupt nedsjunken i soffan skrattar tyst åt det absurda minnet.
– När vi lämnade Belarus och kom in på den litauiska sidan var vi glada, upprymda nästan. Vi trodde att vi hade lyckats, säger Sonia.
Men ljudet från rullväskan skar genom tystnaden. De passerade ett litet samhälle och fortsatte promenera. Sedan kom polisen och två veckors helvete i skogen inleddes.
– Vi bad om politisk asyl, vi tänkte att eftersom vi var i Litauen, i en stad, så skulle vi ha den här rättigheten. Att fråga om skydd, säger Sonia.
Dumpades i ingenstans
I går kunde Arbetaren berätta om Sonia och Carlos, som kom till EU via Belarus, när Alexander Lukasjenko öppnade en ny flyktingrutt via landet, som ett svar på EU-sanktioner. Men innan de fick asyl i Litauen utsattes de för pushbacks under två veckors tid.
Polisen körde dem till en polisstation och stängde in dem i en cell. De tog deras tillhörigheter och slängde vårdslöst ut dem på golvet. Sonia berättar att när hon väl fick tillbaka sin telefon så kändes det som att det var något konstigt med den, som om den hade blivit genomsökt.
Därefter fick de kliva in i polisbilen igen. De kördes till gränsen och dumpades mitt i ingenstans.
– De hånade oss för att vi kom från Kuba. ”Ni är från ett kommunistiskt land, nu ska ni tillbaka till ett annat kommunistiskt land” sa de, berättar Sonia.
Historien upprepar sig
Den här proceduren skulle sedan komma att upprepa sig under de kommande två veckorna. Det var olika poliser, olika nedsättande ord, olika byar längs med gränsen. Men resultatet var detsamma varje gång: de fann sig själva, åter vilse, kalla och utmattade i skogen.
Huttrande, utmattade, utsvultna och livrädda fann sig Sonia och hennes man Carlos i en enorm urskog mellan Litauen och Belarus våren 2022. I gruppen ingick också två yngre kvinnor från Kuba. Det var en ovanligt kall och hård vår och i drygt två veckor spelade de båda ländernas gränsvakter pingis med den kubanska kvartetten.
– Det handlade bara om att överleva, säger Sonia.
Det var inte vad hon och Carlos hade föreställt sig när de i slutet på augusti 2021 satte sig på ett plan från Havanna på Kuba till Moskva. Under de två veckorna i skogen höll Sonia hårt i det viktigaste hon hade med sig från Kuba: en vältummad, svällande bok. Den köpte hon när hon var gravid med sitt första barn, dottern Aisha, för drygt nio år sedan. I boken har hon skrivit dagbok till barnen, och sparat viktiga saker: i en skrynklig tygbit ligger mjölktänder varsamt inlindade.
Spelar flyktingpingis
Var det inte den litauiska gränspolisen som hittade dem, var det den belarusiska. Behandlingen var lika illa på båda sidor. Vid ett tillfälle körde den belarusiska polisen runt med dem, i olika bilar, en hel natt. De flyttade dem från en bil till den andra, utan att ge någon som helst information om vad som pågick. Till slut stannade bilen. En av poliserna tog upp sin telefon och skrev någonting i Google translate.
Polismannen höll upp telefonen så att Carlos kunde läsa:
”När vi öppnar dörren för er, spring, spring, för annars kommer vi att göra er illa. Vi kommer skjuta er.”
När polismännen öppnade dörrarna var de fyra instängda kubanerna livrädda. Carlos sa år Sonia och deras yngre kvinnliga vänner att springa för sina liv, han skulle ta väskorna och springa efter dem.
Fördes till sjukhus av polis
Vid ett tillfälle, ungefär en vecka in i den utdragna pingismatchen, svimmar en av de yngre kvinnorna i den lilla gruppen. De är då på den litauiska sidan – igen – och det äldre litauiska paret som har gett dem mat tvingar polisen att köra henne till ett sjukhus. Men trots sjukhusbesök och hjälp från det litauiska paret blir de – återigen – skickade till Belarus.
Med sig fick de en liten påse med mat: en påse pulversoppa, en tepåse, en liten påse socker, en chokladkaka, jordnötter, en konservburk med kött. Efter att ha ätit köttet gjorde de en tekanna av metallburken.
– Vi återanvände och återanvände den där tepåsen i två dagar innan vi kastade den, säger Sonia. Nu skrattar hon. Men då var det inte roligt.
På över tio dagar varken åt eller drack de ordentligt. För att få dricksvatten bröt de loss rester av snö och is och kokade det.
– Till slut hallucinerade vi och visste inte vad som var på riktigt längre.
Mardrömmen i skogen bara fortsatte. I ett inspelat videosamtal med Sonias syster i Florida i USA syns en utmattad och gråtande Sonia.
– Men sedan såg jag två änglar med ryggsäckar! De gick och pratade med varandra, och såg ut att leta efter något.
Hittades av en aktivistgrupp
De två änglarna med ryggsäckar var aktivistgruppen Sienos Grupes jourhavande volontärer, som via Sonias syster fått reda på vart de befann sig.
– De hade mat med sig och jag kunde inte prata längre. Vi var alla fyra som hundar och inte människor och det var den godaste soppa jag har ätit i hela mitt liv. Den var varm, och smakade fantastiskt. De hade också te och choklad till oss, säger Sonia.
Men smörgåsarna, som de också brukar ta med, hade de båda änglarna glömt.
– Det skulle de inte ha talat om!
Vid det här laget var Sonia, Carlos och deras två yngre vänner så slut att de hade bestämt sig för att söka asyl i Litauen – ett land de fram till nyligen inte visste existerade.
Tillbaka till skogen
Men det skulle inte gå riktigt så lätt. Polisen kom, efter att Sienos Grupe hade kontaktat dem, och körde de fyra kubanerna till en polisstation. Men snart fann de sig – åter – i den stora, kalla skogen.
Sienos Grupe satte press på myndigheterna genom att fråga vad som hade hänt. De visste ju att fyra kubaner hade anlänt. När den lilla gruppen åter tagit sig in i Litauen dröjde det inte länge förrän de såg två polismän.
– Vid det här laget var vi experter och gömde oss för att se om de letade efter oss, eller om de bara patrullerade.
Men poliserna hade en stor svart hund med sig. Sonia skrek när hunden närmade sig. De blev upptäckta.
– Det enda vi förstod att de sa var ”är ni kubanerna?”
När de väl lämnade skogen bakom sig, och till slut kom till ett asylboende, var alla i dåligt skick, men Sonia var den av de fyra som klarat sig bäst.
Efter de över två veckorna i skogen satt Sonias byxor löst. I spegeln tittade en avmagrad kvinna tillbaka på henne. Hur mycket vikt kan man förlora på två veckor?
Kilona togs ifrån henne, men den viktiga boken och barnens pass hade hon kvar. Sonia pratar mycket och snabbt. När de var fast i skogen var hon gruppens klippa.
Carlos, som hade misshandlats av belarusisk polis, var mest illa däran. Men samtligas fötter var söndertrasade av kyla och väta. Sonia visar en bild som etsar sig fast på näthinnan: riktigt långt gången fotsvamp har attackerat naglarna, som sedan trillade av.
Asylundantag med hänvisning till krisen
Att söka asyl är en mänsklig rättighet, och det är förbjudet enligt internationell lag att neka denna rättighet. Trots det sker det på löpande band på flertalet yttre EU-gränser.
I och med att Belarus ”instrumentaliserade” migration under den här tiden – alltså använde migranter som ett slags vapen mot EU – började EU, med Polen och de baltiska länderna i spetsen, diskutera möjligheten att kunna göra undantag i asylreglerna när detta sker.
Detta har mötts av skarp kritik från organisationer som Amnesty International, som menar att det skulle urholka asylrätten.
Asylundantag infördes aldrig av EU hösten 2021, men däremot så har händelserna på gränsen mot Belaus lagt grunden till den krisförordning som EU-kommissionen nu vill införa i den kommande migrationspolitiken. Förslaget, som kritiserats av flera EU-parlamentariker, är ännu inte helt färdigt och måste erkännas av både parlamentet och rådet först.
Även om EU inte inför asylundantag, gör både Polen och Litauen slag i saken.
Under våren 2023, ett år efter Sonia och Carlos upplevelser på gränsen, legaliserar Litauen pushbacks till Belarus och inrättar en buffertzon längs gränsen, som är förbjuden för civila att besöka utan ett särskilt tillstånd.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.