När nyförlösta Sandra lämnas av sin partner plockar lillasyster Annika Fredriksson upp kameran och börjar dokumentera den smärtsamma separationen. Nu går den hjärtskärande dokumentären Puss hej då upp på svenska biografer. Johan Apel Röstlund mötte upp för ett samtal om småbarnsårens svårigheter, ojämlika föräldraroller och hur det är att skildra en nära anhörig i sorg.
Finns det egentligen ett sätt för småbarnsföräldrar att leva jämställt eller är det heterosexuella familjeprojektet början på slutet för för en romantisk relation?

När nyförlösta Sandra blir dumpad av Filip vänds världen upp och ner i ett nattsvart mörker. Mitt i kaoset av den uppslitande separationen plockar lillasyster Annika Fredriksson upp kameran.
Sorg och sömnlösa nätter
Resultatet är den bioaktuella dokumentären Puss hej då som på ett närgånget sätt skildrar tillvaron i skuggan av svek, otillräcklighet, ilska, sorg, tvätthögar, diskberg och sömnlösa vaknätter.
– Det här är det absolut svåraste jag gjort, säger den hyllade regissören inför långfilmsdebuten, när vi ses på ett kafé i en snöig Stockholmsförort strax innan premiären.
Två systrar och varandras eviga bollplank. Annika, mitt uppe i planeringen av sitt eget bröllop, får ett samtal. Med gråt i halsen på andra sidan luren önskar Sandra att han ska ångra sig. I bakgrunden barnskrik. Ett desperat behov att få prata och någon att dela smärtan med. Filip, pappan till den tre veckor gamla bebisen och det några år äldre syskonet, har träffat en annan.
Stereotypa könsroller eller samhällets ansvar?
Då bestämmer sig Annika för att dokumentera den där tillvaron som rämnar i realtid.
För vad händer egentligen när allt kastas omkull och kunde saker ha gjorts annorlunda?
Vem får bära det tyngsta lasset när förhållanden går i kras. Är det männens eller samhällets, med sina ofta stereotypa könsnormer, ansvar och varför gör vi människor som vi gör?
– Jag kommer ihåg att jag frågade om jag fick dokumentera det hela på något sätt och så började jag spela in våra samtal. Samtidigt kändes det ju cyniskt. Men det här rörde upp så mycket även i mig, jag blev helt tokig… Vansinnig. Det var liksom ”Så här får det inte gå till”, säger Annika Fredriksson och fyller på sin kaffe.

Sedan filmprojektet påbörjades i samband med den där kaotiska hösten 2018 har hon hunnit fundera mycket på relationer och hur vi slussas in i ojämlika föräldraroller. Gjort research och pratat med vänner, forskare, psykologer och familjerådgivare.
“Morsa åt sin egen kille”
– Det som slog mig först och framför allt hårdast var nog hela orättvisan. Min syster som alltid dragit det tuffaste lasset. Hon som varit den som tjatat och påmint. Nästan fungerat som morsa åt sin egen kille samtidigt som de hade barn tillsammans och jag kände bara fyfan…
Men så händer saker längs vägen och vid sidan av systerns sorg får vi en bit in i den hjärtskärande berättelsen också lära känna Filip. Killen jag tror att många nyblivna pappor, hur plågsamt det än är att erkänna, kan identifiera sig med.
– Det var stort av honom att vara med, även om det nog inte var så roligt när jag förklarade att jag gjorde en film om allt det här. Men han var modig som valde att ställa upp för att ge sin syn på varför saker gick som de gjorde.
Kvinnor drar det tyngsta lasset
Problemen som uppstår under småbarnsåren är inte direkt okända. De flesta som varit där vet att något händer. Samtidigt som många kommer varandra närmare kan också skillnaderna öka och glappet bli större. De klassiska klyschorna som uppstår och rollerna som inte sällan delas upp på ett sätt få nog hade önskat från början. Alldeles oavsett planering.
Men statistiken talar sitt tydliga språk. Kvinnliga föräldrar är betydligt oftare sjukskrivna än manliga och kvinnor utför fortfarande en majoritet av det så kallade obetalda hemarbetet. Rapporter pekar visserligen på att män idag i betydligt högre grad än förr önskar vara delaktiga i sina nyblivna barns liv. Trots detta lever de traditionella könsrollerna kvar, enligt samma studier.

– I min research blev det tydligt att mödra- och barnhälsovården inte förser alla föräldrar med lika mycket stöd och kunskap. I dag når de framför allt ut till kvinnor samtidigt som många män eller partners känner sig vilsna i sitt föräldraskap och därmed lätt kan ta ett steg tillbaka.
Men har män inte ett eget ansvar där?
– Så klart har alla ett eget ansvar. Men det har varit intressant att se vilka förutsättningar samhället ger blivande föräldrar. I början var det så lätt att bli förbannad, men i och med arbetet med min film tycker jag att det är finare att se att män faktiskt inte ges samma förutsättningar som kvinnor, förklarar Annika Fredriksson.
Funderar över sitt eget förhållande
Samtidigt som Sandras situation av sorg och sömnlöshet och som nybliven tvåbarnsmamma försöker Filip finna en ny plats i tillvaron som nyseparerad småbarnsförälder. Svårigheter uppstår. Hjärta och smärta. Dubbla känslor. Utbrott och utmattning. Nattning.

Annika är där med kameran. Försiktigt men inte främmande för de starka känslor som uppstår. Som vid bråket när barnen skall lämnas över efter en dag med pappa på stranden.
Sexåringens separationsångest när ilska tas ut på Sandra. Sorgen och tröttheten går att ta på. Skickligt filmat utan att passera gränsen. Samtidigt riktas kameran då och då om. Annika blir allt mer fundersam över sitt eget. Hur har hon och pojkvännen det egentligen. Lever de jämlikt, de som snart ska gifta sig, och hur kommer han att vara som pappa?
– Är det så här det ska vara, tänkte jag, och började titta på min kille och vårat förhållande på ett helt nytt sätt. Det var nog inte så enkelt för honom…

Du kommer ju väldigt nära din systers sorg. Hur reagerade omgivningen och er närmaste familj att du hela tiden var där och filmade?
– De tyckte nog det var rätt jobbigt. Och framförallt mellan mig och min syster var det bitvis svårt. Var jag där som en producent eller som syster för att ställa upp. Jag kan nog tycka att jag var lite naiv i början och det är nog ett problem som alla dokumentärfilmare brottas med och som vi borde prata mer om. För hur det än är profiterar vi ju på ett sätt på någons utsatthet.
Biopremiär 8 december
Filmen, som går upp på svenska biografer den 8 december, har redan fått lysande recensioner och visats på flera filmfestivaler. Nu, berättar Annika Fredriksson, har även några av Sveriges regioner hört av sig och vill att vårdpersonal använder den som underlag till samtal.
– Det känns jättebra och verkligen som rätt arena.
Annika vaggar barnvagnen vid sidan av kafébordet med ena handen. Där, inbäddad i en filt, ligger en tre månaders bebis.
Du blev trots det här inte avskräckt från att skaffa barn?
– Nej, även om det inte var självklart från början.
Men har ni lyckats undgå de här klassiska fällorna efter all research du gjort på ämnet?
– En forskare jag pratade med sade något intressant. Som kvinna, förklarade hon, är en av de finaste sakerna man kan ge sitt barn att ”backa tillbaka” och låta pappan lära sig på sitt eget sätt. Var inte där hela tiden och peka. Nu när jag själv blivit mamma försöker jag tänka så. Men det är klart jag inte tror att vi kommer att stå över alla de här situationerna som uppstår för det.
Så berättar Annika Fredriksson en historia från en man i 60-årsåldern som sett filmen.
– Han sade att han önskat att han sett den här när han själv var 30 och hade småbarn. Det kändes väldigt fint.
Hur mår Sandra och Filip idag?
– De har det bra, med barnen 50/50 och de samarbetar runt det praktiska sakerna.

Men hur känner de inför att deras separation snart ska upp på bio?
– Där är det nog tiden som varit avgörande. Jag började ju filma för fem år sedan och de är över det där nu och känner att min film förhoppningsvis kan bidra till samtal. Filip messade mig faktiskt häromdagen och hade läst något inlägg på instagram som lett till diskussioner utifrån filmen och det var fint. Han är en klok person i grunden.
“Lika personlig som politisk”
Puss hej då är en film som vänder och vrider på våra egna föreställningar och förväntningar. Det är en dokumentär som både utmanar och ger hopp och har beskrivits med orden ”lika personlig som politisk, och alldeles hjärtskärande”.
– Men jag måste erkänna att ibland undrade jag varför jag gjorde det här, och inte gick ut och tog ett glas vin med mina vänner i stället. Men jag har hela tiden trott på projektet och hoppats att det ska leda till nödvändiga och viktiga samtal.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.