Myrornas herre följer rättegången, där den italienska poeten och dramatikern Aldo Braibanti 1968 anklagades för förledande av ungdom. Filmen är en känslostark berättelse, men framförallt politiskt övertygande.
Fram till 1945 var det fascistiska regeringar som styrde Italien; skola, kyrkans inflytande, kultur och dagligt liv. Poeten, dramatikern, konstnären och vetenskapsmannen Aldo Braibanti föddes i Emilia-Romagna i norra Italien 1922, samma år som Mussolinis Partito Nazionale Fascista, PNF, tog makten, och var därmed ett barn av denna epok.
Men redan som liten pojke intresserad han sig för humaniora, skrev dikter och blev så småningom genom sitt intresse för ekologi, och särskilt myrornas (därav filmens titel) liv och kollektiva inställning till samhällsbygge, en enveten motståndare till de auktoritära ideologier.
Under andra världskriget engagerade sig Braibanti i kommunistpartiet, som barn till en läkare ville han komma närmare arbetarklassen, var en motivering. Han arresterades ett par gånger men lämnade partiet efter kriget.
1968 ställdes Braibanti inför rätta för att ha, med en medeltida formulering som också plockats upp som fascistiska formuleringar i olika juridiska processer, ungefär att starkt ha påverkat en ung mans sinne för ”onda avsikter” – alltså sexuella handlingar.
Denna unge man var den 23-årige Giovanni Sanfratello, han hade kidnappats av sin familj och tvingats till långvarig ”behandling” med elchocker och serier av insulinöverdoser, och hölls isolerad från vänner och även juridisk rättshjälp.
Aldo Braibantis öde har framförts på teaterscener och dokumentärfilmer, Gianni Amelios (regissör och en av tre manusförfattare) spelfilm sägs ”ha en bakgrund” i den verkliga historien, med några ommöbleringar i relationerna. Därmed blir den gripande, Braibanti framstår som en helgonlik person som står nära sin mor vilken följer rättegången stoiskt och alltid solidariskt med sin son. Hans relation med den unge mannen (som här har ett annat namn) är exemplariskt och bygger mer på gemensamma kulturella och naturvetenskapliga intressen än på kärlek och begär.
Idealiserade karaktärer
Den italienske politikern Ennio Scribani (i filmen Paolo Gambescia), då journalist på socialistiska l’Unitá, som följde fallet och understödde Aldo Braibanti i sina artiklar är här helt och hållet idealist och är till och med beredd att lämna sitt jobb när han inte får stöd från chefredaktören.
Dock skadar inte dessa dramatiska tillrättalägganden historien alls – de undersköna bilderna med poesi i naturen, högt intellektuella samtal och en tröstande hand på en kind är framför allt en humanistisk fond till det som är i fokus här: hur rättegången utnyttjades för att tysta en person som ifrågasatte de fascistiska stråken som fortfarande levde i Italien 20 år efter att landet fått en regering som deklarerade sig demokratisk.
Processen blev också en välbevakad historia där Braibantis bakgrund lades fram och misstänkliggjordes in i minsta detalj. Hans texter och verksamhet som ungdomsledare misstänkliggjordes som enbart ett medel för honom att förstöra unga människor, krossa familjer och därmed samhällsordningen.
Rättegången tar upp större delen av filmen och den är också det verkligt intressanta här. Anklagelserna och svaren som framförs i rättssalen blir till spännande och lärorika föreläsningar kring fascismens ideologiska resonemang. Och de känns förstås högaktuella, med efterhandskonstruktioner och vridande på sanningar utifrån idéer som inte bygger på vetenskap utan på moralism och starkt konservativa och fascistiska föreställningsvärldar.
Paradoxal politik
Aldo Braibanti dömdes till nio års fängelse, trots bland andra Sanfratellos vittnesmål att relationen varit helt och hållet med samtycke, han avtjänade efter en lång häktningstid två av dem. Straffet förkortades på grund av att han varit antifascistisk partisan under kriget. Kring denna paradox kan man fundera länge.
Braibanti avled 2014, 92 år gammal, och större delen av hans liv är inte skildrat här. Men han är huvudperson i en stark berättelse om maktens förmåga att säga en sak och göra en annan; scenerna där föreställd humanism är en kuliss som ställs framför den grinande ondskan är nära nog bländande.