Lönearbetare får en allt mindre andel av det värde som produceras i ekonomin. Inflationen har varit en massiv omfördelning från befolkningen till den ekonomiska eliten – och medicinen kommer också vara det.
Veckans vinstrally i banksektorn fick många att höja på ögonbrynen och ett skådespel tog vid där den tidigare socialdemokratiske finansministern rasade och den nuvarande moderata finansministern ringde upp bankerna för att ta dem i örat. Detta trots att de båda egentligen är överens om att inflationsbekämpning ska skötas bortom demokratiskt beslutsfattande, av Riksbankens grå eminenser, och att bankvinsterna är en högst väntad effekt av just det.
Människor går på knäna för att betala för sina ökade boendekostnader till följd av räntehöjningarna. Hyresgäster är långt ifrån skonade, då årets hyreshöjningar varit de högsta på åratal och vissa dessutom nu avkrävs ytterligare en hyreshöjning under innevarande år.
Bankernas höga vinster beror bland annat på att de i spåren av Riksbankens räntehöjningar, höjt räntorna på kundernas bolån, men inte i samma utsträckning på kundernas sparkonton.
Inflationsbekämpningen skapar en omfördelningseffekt, en värdeöverföring från befolkningen till finanssektorn.
Löneandelen i samhället minskar
Inflationen i sig har också varit en omfördelande kraft.
En bra indikator på styrkeförhållandena i ett klassamhälle är att titta på fördelningen av löners andel av BNP jämfört med vinsters andel av BNP.
I en macrorapport från Handelsbanken i juni skriver banken att företagen bibehållit eller till och med har lyckats öka sina vinster under inflationsåren, medan arbetande människor får en mindre och mindre andel av värdet som produceras. Löneandelen i ekonomin har minskat till följd av den massiva reallönesänkningen inflationen har inneburit. Någon snabb återhämtning av löneandelen är heller inte i sikte slår rapporten fast.
Kortfattat betyder detta att exploateringen i samhället har ökat, lönearbetare får en mindre andel av det värde som produceras. Inflationen har inneburit en massiv omfördelning från löner till vinster.
Den ekonomiska pressen blir allt mer kännbar för folk. Nu väntar dessutom en lågkonjunktur och ökad arbetslöshet.
Den kommande lågkonjunkturen beskrivs regelmässigt i passiva former. Det ”kommer bli” lågkonjunktur, Sverige ”kommer hamna” i en lågkonjunktur.
Det är som att ekonomin saknar aktörer. Den är något som bara händer – ett lågtryck som drar in.
Så är det sällan när det kommer till ekonomi och särskilt inte när det gäller den kommande lågkonjunkturen.
Den är ett tillstånd man medvetet försöker eftersträva, inte något som bara händer. Räntehöjningarna, som vi inte sett den sista av, är till för att skapa just det.
Just nu kliar sig bedömarna i huvudet och funderar över varför arbetslösheten – som man alltså aktivt försöker skapa, men det säger man inte högt – inte ökar.
Svaret är så kallad labour-hoarding. Att företag behåller personal som de för tillfället egentligen inte behöver på grund av att man exempelvis vill behålla kompetens.
Så man skruvar lite till på räntekranen och till hösten spås arbetslösheten alltså öka och den eftersträvade lågkonjunkturen komma.
Inflationen drivs av vinster
Detta gör man trots att det slutligen sjunkit in även hos stora institutioner att inflationen inte är löneledd, den drivs av vinster. OECD, Europeiska centralbanken, Europakommissionen och BIS, Bank of international settlements, har alla under våren släppt rapporter som visar hur ökade vinster är den drivande faktorn bakom inflationen.
Ändå är det våra inkomster som ska urholkas, våra bostäder som ska bli dyrare och våra jobb som ska varslas för att stävja inflationen.
I slutet av juni anslöt även självaste IMF med en tweet som slog fast att vinster är det största orsaken bakom den europeiska inflationen och att företag höjt priserna mer än vad som motiveras av ökade energipriser.
Ändå riktas åtgärderna mot vanligt folks ekonomi som blir allt kärvare. Ändå är det våra inkomster som ska urholkas, våra bostäder som ska bli dyrare och våra jobb som ska varslas för att stävja inflationen.
Samtidigt vinner den ekonomiska eliten både på medvind och motvind. Både på sjukdomen och behandlingen. Enorma vinster gjordes i upptakten till finanskrisen 2008-2009, och stimulansåtgärderna efteråt belönade exakt samma grupp: investerarna. Under den ekonomiska inbromsning som covid innebar skickades stimulanserna återigen i samma riktning.
Det har varit ett återkommande mönster i de senaste globala recessionerna att toppinkomsterna ökar och ojämlikheten växer.
Och med inflationen och livskostnadskrisen har det alltså varit samma sak.
De ekonomiska eliterna behöver aldrig rädas en kris. Varför skulle de?