Varken bilden av den bidragstagande sexbarnsfamiljen eller de 700 000 ”icke-självförsörjande invandrarna” är sann. Men bilderna tjänar ett syfte – att blåsa i den rasistiska hundvisslan för att säkra den allians med extremhögern som högerns dröm om systemskifte vilar på.
I förra veckan gjorde Moderaterna ett uppmärksammat utspel om att införa ett bidragstak för att förhindra att människor försörjer sig på bidrag i stället för att arbeta. Som ett räkneexempel angavs att två arbetslösa vårdnadshavare med sex barn i Stockholmsområdet kan få ut över 38 000 kronor i månaden genom att ”stapla bidrag” på varandra.
Det har redan påpekats vilken förljugen bild utspelet ger av den svenska ekonomin och arbetsmarknaden. Som nationalekonomen Agneta Stark snabbt konstaterade i Dagens ETC finns det bara omkring 4 000 sexbarnsfamiljer i hela landet till att börja med. Räknar vi bort alla som inte bor i Storstockholm och drar av de familjer där minst en av vårdnadshavarna har arbete så återstår – ja, vadå? Hundra familjer, högt räknat?
Det finansminister Elisabeth Svantesson kallade ”en typfamilj” visade sig alltså vara en extremt ovanlig familjeform – och därmed irrelevant som underlag för en bidragsreform.
Därtill är det en ren bluff att det går att ”stapla bidrag” i all oändlighet. Som alla vet sänks försörjningsstödet om en person har andra inkomster. Finansministern förebrår med andra ord sin exempelfamilj för att de lever gott på bidrag som de inte kan få.
Bidragen är för låga
Tanken med utspelet är förstås att allmänheten ska reagera med ilska över att det går att fuska till sig en medelklassinkomst utan att arbeta. Men om exemplet visar något över huvud taget så är det snarast att ersättningarna är alldeles för låga. 38 000 kronor i månaden för åtta personer som måste betala Stockholmspriser för allt? Även om vi skulle låtsas att bidragen kan nå dessa nivåer är det snarast en bild av existensminimum som Moderaterna vill få oss att rasa mot.
Dessvärre spelar det ingen större roll att regeringens argument upplöses i tom luft. Politik är lika mycket fantasi som verklighet, och i det här fallet är det fantasin som är tänkt att göra det tunga jobbet.
Som Susanne Sjöstedt påpekar i Värmlands Folkblad (9/6 2023) är exemplet med sexbarnsfamiljen inte avsett att illustrera ett verkligt problem. I stället är det designat för att rikta indignationen åt ett visst håll. Poängen är förstås att ”högerväljarna ska fatta att det är ’utlänningarna’ som ska klämmas åt utan att politikerna själva ska behöva säga det”.
Strategin att peka ut marginaliserade grupper som snyltare tycks aldrig bli för sliten för att fungera för högern. Ett annat exempel är påståendet om att 700 000 utlandsfödda är oförmögna att försörja sig själva – en myt som moderater och sverigedemokrater ivrigt försökte sprida inför valet i höstas.
I själva verket har utbetalningen av försörjningsstöd sjunkit till den lägsta nivån på trettio år. Nya siffror från SCB visar att bara 5,6 procent av landets låginkomsttagare (de med inkomster under 18 550 kronor per månad) har ekonomiskt stöd som främsta inkomstkälla.
Men sådana fakta är oviktiga i sammanhanget. Det viktiga är att blåsa i den rasistiska hundvisslan. Det finns nämligen en publik som bara lyssnar på den frekvensen, och den här regeringen är mycket medveten om vilken betydelse den gruppen har.
Sverige har visserligen blivit ett högerland, och vi har haft en borgerlig riksdagsmajoritet ända sedan 2006. Samtidigt ser partisystemet ut så att det borgerliga blocket inte kan vinna regeringsmakten utan stöd av Sverigedemokraterna.
Drömmen om ett slutgiltigt systemskifte
Fortsatt moderat regeringsinnehav kräver med andra ord att vissa väljargrupper – särskilt de som står och väger mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna – fortsätter rösta nationalkonservativt. Som Timbros vd Benjamin Dousa sade i en intervju med Dagens ETC tidigare i år: ”Skulle de borgerliga partierna säga ”nej, vi kommer under inga förutsättningar samarbeta med [SD],” då kommer Sverige att domineras av Socialdemokraterna i 50, 60 år. Vi kommer aldrig att få ett skifte i det politiska innehållet.”
Det ”skifte i det politiska innehållet” som den före detta MUF-ordföranden Dousa drömmer om innebär förstås ett slutgiltigt adjö till välfärdsstaten och fortsatt fritt fram för de allra rikaste att berika sig i ruinerna av det gemensamma. Men den drömmen kan högern bara uppfylla om de distraherar vissa väljargrupper som annars skulle kunna lockas av en vänstersväng i politiken.
Dousa, liksom många andra i det borgerliga blocket, vill gärna försvara sin allians med extremhögern med att de vill ”tämja” eller ”kontrollera” Sverigedemokraterna. Men förra veckans utspel visar vad som egentligen står på spel för regeringen. Ska det bli omval för Kristersson och Tidögänget så måste den rasistiska grytan hållas puttrande – mandatperioden ut.
