Moderaternas aviserade krav på heltidsaktivitet för personer med försörjningsstöd är Fas 3:s återkomst. Det är också en reform som är tänkt som en rasistisk hundvissla till den väljarbas som sätter likhetstecken mellan invandrare och bidragstagare. Per-Anders Svärd om den kommande bidragsreformen.
Människor med försörjningsstöd ska utföra obligatoriskt straffarbete. Det aviserade Moderaterna i helgen.
På papperet kallas det för “bidragsreform”, men i praktiken innebär förslaget att rätten till stöd ska villkoras med heltidsaktivitet i utbildning eller samhällsnyttiga verksamheter. Och det är förstås inte ROT- och RUT-nyttjare som krävs på arbete i utbyte mot sina bidrag. Inte heller landets rekordmånga miljardärer som gjort sina förmögenheter på andras arbete. Det är de fattigaste som ska jagas.
På ytan ser förslaget mest ut som en upprepning av det utskällda Fas 3-projektet som huvudsakligen kanaliserade pengar till handläggande byråkrater och regnade guld över oseriösa bemanningsföretag. Men vad gör det? Regeringen måste ju visa handlingskraft efter sina misslyckanden med att hantera elpriserna, matpriserna och de skenande levnadsomkostnaderna.
Kapitalismens reservarmé
I stället för att leverera på sina vallöften bjuder man alltså in de frustrerade väljarna att sparka nedåt. Med lite tur hindrar det i alla fall några från att vända ilskan uppåt, mot de politiska och ekonomiska makthavarna.
Målet med reformen är främst att urholka samhällets solidaritet. Tanken är att vi som har jobb ska bubbla över av harm över att några av våra medmänniskor lever på vår bekostnad. Samtidigt ska vi frukta att hamna i deras position. Ju vidrigare tillvaron är för de sämst ställda, desto mer kommer vi andra att tveka inför att ställa egna krav på förändring.
Reformen presenteras som klok arbetsmarknadspolitik för att få fler i arbete. I praktiken handlar det om att staten går in för att hålla ett krisande ekonomiskt system under armarna. Eftersom kapitalismen är strukturellt oförmögen att skapa meningsfulla arbeten åt alla – eller ens hålla i gång sin egen tillväxt – måste den räddas från sig själv genom att staten håller lönerna nere och profitnivåerna uppe.
En alternativ lösning är förstås att ge människor riktiga anställningar med skälig lön för att utföra samhällsviktiga uppgifter. Men en sådan utbyggnad av den offentliga sektorn är det sista regeringen vill se. De föredrar otrygga människor som maximerar utrymmet för kapitalistisk tillväxt (vilket i dag främst betyder spekulation i värdepapper utan koppling till materiella förbättringar för vanligt folk). Kapitalismen behöver helt enkelt sin utblottade reservarmé för att skapa konkurrens om de få jobb som den erbjuder.
Aktivitetspliktens rasistiska dimension
Förslaget har också en uppenbar rasdimension. Regeringen hoppas att reformen ska vinna genklang för att många sätter likhetstecken mellan bidragstagare och invandrare. Det är en högerstrategi som känns igen från många andra länder.
Här hemma handlar det om att högerblocket vet att de inte kan behålla makten utan Sverigedemokraterna. Därför behöver regeringen regelbundet blåsa i den rasistiska hundvisslan så att arbetargrupper med olika ursprung fortsätter betrakta varandra, och inte kapitalet, som fienden. Det underförstådda löftet är att välfärden ska bevaras – men bara för vita, eftersom “pengarna inte räcker”.
Hur ska man då reagera på ett sådant här utspel om straffarbete för fattiga? En reaktion är förstås att i ren besvikelse kasta bort Moderaternas erbjudande. Bidragsreformen levererades trots allt inslagen i liberalt presentpapper med löften om oberoende och egenmakt, men i paketet fanns det bara en bisarr nyfeodalism i form av obetalda dagsverken på husbonns gård.
Men i stället för att kasta bort gåvan kanske vi borde reklamera den? Om omslaget lovade mer jämlikhet och frihet, så är det väl just det vi ska ha?
I stället för att låta en auktoritär konservatism gömma sig bakom liberala värden borde vi börja kräva att dessa värden ges fullt genomslag. Först då blir det tydligt vad valet verkligen gäller: Antingen en fortsatt korruption av jämlikheten och friheten till förmån för ett fåtal – eller deras förverkligande, för alla, med socialistiska medel.
