Ingela Gustafsson är en av de tågvärdar som till följd av personalpolitiken nu bestämt sig för att lämna tågbranschen och MTR. Detta efter 27 år i yrket i Stockholms kollektivtrafik. Foto: Julia Lindblom

Hon ska ersättas av en övervaknings­kamera

I juni 2021 beslutade trafiknämnden att tågvärdarna på pendeltågen i Stockholm ska ersättas med övervakningskameror. Sedan dess har lokförare och tågvärdar återkommande protesterat mot beslutet. Ingela Gustafsson har arbetat 27 år som tågvärd och väljer nu att helt lämna branschen. Arbetaren följde med henne en dag på jobbet.

Det är en tidig decembermorgon strax innan jul och på den inglasade pendeltågsperrongen i Stockholm City står ett fyrtiotal resenärer och huttrar i vinterkylan. Varje gång ett pendeltåg anländer till perrongen måste en kundservicevärd i gul väst finnas tillgänglig för att öppna plattformsdörrarna framför hyttdörrarna från utsidan. 

Anledningen är de nya övervakningskamerorna som installerats intill hytterna på pendeltågen. Övervakningskamerans sensorer stör mekaniken i de inglasade dörrarna, som därför vägrar att öppna sig. 

Tågvärdar har klagat på att de skadar ryggen när de manuellt behöver nödöppna dörrarna till hytterna inifrån, och därför har MTR tillfälligt placerat kundservicevärdar utanför på perrongen på de inglasade stationerna i Odenplan och Stockholms city.

Kanske går det att justera övervakningskamerorna så att glasdörrarnas sensorer funkar i framtiden, kanske inte. Nu har nödöppningshandtagen på dörrarna börjat gå sönder för att de öppnats på fel sätt så många gånger.

Övervakningskameran har svårt att filma perrongen, eftersom kameran endast täcker någon halvmeter av gångavståndet. Och den tjocka glasväggen är i vägen.

– Nästa gång tar jag med mig en termometer hit och sedan går jag upp till MTR:s huvudkontor, så får de se hur mycket vi fryser utan arbetskläder, säger en kundservicevärd ironiskt. 

Det har även varit svårt för MTR att hitta personal som kan arbeta med dörröppningarna på de inglasade stationerna. Anledningen till problemen med plattformsdörrarna är att man kraftigt reducerat tågvärdarna, enligt planen att ersätta dem med ny teknik och övervakningskameror. 

I december skulle 30 procent av pendeltrafiken rulla utan tågvärd, men eftersom lokförarna vägrade köra tågen utan kollegor kunde det inte bli så. Nu har MTR i stället reducerat trafiken.

Ingela Gustafsson, tågvärd

Beslutet fattades i juni 2021 och kom som en chock för personalen, lagom till semestern och utan förvarning. Regionen har räknat med att spara uppemot 150 miljoner kronor i personalkostnader varje år. Men själva investeringen i monitorer och kameror har redan budgeterats till 293 miljoner kronor, och kostnaderna förväntas stiga. Trots att beslutet lagts på is och ska utredas har MTR, som driver kollektivtrafiken, börjat rulla ut de första tågen utan tågvärd i december 2022. Många lokförare känner en stor oro och vägrar köra tågen ensamma.

De omkring 350 tågvärdarna har digitalt fått fylla i enkäter om vad de skulle vilja arbeta med i stället inom MTR. De erbjuds andra yrken och vidareutbildningar inom företaget, såsom lokförare, växlare eller stationsvärd. Några har nu hoppat på utbildningar, men många tågvärdar – och även lokförare – väljer i stället att helt lämna branschen. 

Avvecklingen av tågvärdarna ska pausas av Trafiknämnden i början av året och en oberoende utredning från Trafikförvaltningen tillsättas. 

Det var från början ett vallöfte från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att riva upp beslutet. Men Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna backade senare, i avvaktan på utredningen.

Fortfarande får varken förare eller tågvärdar någon information om framtidsplanerna för pendeltågen. Och MTR fortsätter omplacera tågvärdar.

Bilder i förarhytten från övervakningskamerorna som ska ersätta tågvärdarna. När kameran inte funkar visas i stället ett kryss. Foto: Julia Lindblom

Även lokförarna protesterar mot beslutet, som togs av den tidigare högerstyrda trafiknämnden. Många känner sig otrygga i att arbeta ensamma på pendeltågen. Under en arbetsdag behöver en lokförare ansvara för uppemot 1700 resenärer. 

– MTR har försökt rulla ut 30 procent av tågen utan tågvärd i olika omgångar efter sommaren. Men då började övervakningskamerorna lossna från tågen och man behövde snabbt hitta en lösning. Nu verkar kamerorna sitta bättre, men det hjälper inte då monitorerna ofta visar fel, eller ingen bild alls, berättar Ingela Gustafsson, tågvärd.

Hon är en av de tågvärdar som till följd av personalpolitiken nu bestämt sig för att lämna tågbranschen och MTR. Detta efter 27 år i yrket i Stockholms kollektivtrafik.

Förarna har inte haft möjlighet att öva på det nya arbetssättet, då tekniken inte fungerar.

– I december skulle 30 procent av pendeltrafiken rulla utan tågvärd, men eftersom lokförarna vägrade köra tågen utan kollegor kunde det inte bli så. Nu har MTR i stället reducerat trafiken, fortsätter Ingela.

Efter årskiftet har trafiken återgått till vanligt körschema, uppger lokförare Arbetaren talat med. De säger att endast två procent av tågen rullar utan tågvärd.

Tidigare följde jag ett schema med fasta arbetstider, men nu har allting blivit kaos. 

Ingela Gustafsson, tågvärd

Ingela Gustavsson tar emot i en förarhytt den här morgonen, tillhörande ett tåg av typen X60 som avgår 07.24 mot Södertälje hamn. Det är hennes andra pass den här dagen. Hon berättar för mig att hon stigit upp 02.40 på morgonen för att ta nattbuss till jobbet. 

Eftersom det nu råder brist på tågvärdar ändras schemat ofta i sista stund, ungefär som om hon arbetade på ett bemanningsföretag. 

Hon visar ett plottrigt veckoschema på arbetsverktyget “Amigo”, som används på mobiltelefon och läsplatta i hytten.

– Tidigare följde jag ett schema med fasta arbetstider, men nu har allting blivit kaos. I går fick jag åka taxi till Jakobsberg för att påbörja skiftet långt borta från där jag bor, sedan åka till Bålsta och därefter till Stockholm City för min första rast. Att tvingas gå upp klockan två på natten för att ta taxi eller nattbuss blir lite väl tidigt även för en morgonpigg person som mig, suckar Ingela Gustafsson. 

På varje pendeltåg arbetar två personer: en lokförare och en tågvärd. Lokföraren sitter i en hytt längst fram i tåget, och tågvärden i någon av de mittersta hytterna på ett långt tåg eller i sluthytt på ett kort tåg. De kommunicerar med varandra genom en högtalare som manövreras med en spak i hytten.  

Tåget rullar ut i den becksvarta decembermorgonen. Kontaktledningen avtecknar sig mot himlen utanför fönstret. 

Ingela Gustafsson fäller upp läsplattan för att uppdatera sig om trafikläget och eventuella banarbeten och förseningar den här dagen. Information hon måste hålla i huvudet inför frågor från undrande resenärer.

Det är tidigt på morgonen, och Ingela har gått på sitt andra pass den här decembertisdagen strax innan jul. Foto: Julia Lindblom

Ingela Gustafsson växte upp i Småland, och flyttade efter studenten till Stockholm för att jobba. I två år arbetade hon svart som barnflicka i Saltsjöbaden och därefter ett år som städare på Södersjukhuset. Det var av sin syster hon fick tips om tågvärdsyrket, som på den tiden drevs av SJ. 

Ingela Gustafsson skickade in en spontanansökan och fick napp. Hon fick gå på hälsokontroll och anställningsintervju, och slutligen påbörja yrkesutbildningen i Flemingsberg 1995.

Besättningen på tågen har alltid sett likadan ut – en lokförare och en tågvärd.

– Men när jag började på nittiotalet var tågen inte så automatiserade. Man var ofta tvungen att reparera saker själv och alltid ha en skruvmejsel till hands. Ett tag var vi tågvärdar även konduktörer, säger Ingela Gustafsson.

Ingela Gustafsson utanför tegelbyggnaden som huserar personalrummet i Södertälje. Foto: Julia Lindblom

Tågvärdar på MTR har rätt till 30 minuter betald rast och så kallad “gångtid” mellan stationerna. Men ofta måste Ingela Gustavsson äta sina måltider i hytten, eftersom schemat är så pressat. 

– På en rast hinner du med ett toalettbesök och i bästa fall att mikra maten, säger hon.

Drygt en halvtimme senare stannar tåget. Personalrummet ligger i en stationsbyggnad i rött tegel alldeles intill Södertälje hamns station. Köket är pyntat med adventsljusstakar och röda julblommor, och de två mikrovågsugnarna går varma.

Arbetaren frågar några av Ingela Gustafssons kollegor vid fikabordet om vad de tänker om beslutet att ta bort tågvärdarna. Ingen är positiv till förändringen och flera skrattar ironiskt.

– Det är helt sjukt. Det kommer aldrig gå vägen, svarar en lokförare som snart ska gå på sitt skift.

Tidig morgon i personalrummet i Södertälje. Foto: Julia Lindblom

Ingela hinner småprata lite med sina kollegor och värma maten i mikrovågsugnen. En kort rökpaus och sedan bär det av till dagens tredje pass, från Södertälje hamn till Uppsala central och tillbaka.

Från sin hytt kommunicerar hon med lokföraren längst fram i tåget. 

“Hej Jens 2539, du har Ingela här i hytten, 3160. I dag har jag sällskap av en journalist och hon har tillstånd.

“Hej Ingela! Okej då vet jag”.

“Kör du till Uppsala?

“Nej jag hoppar på city idag”

“Där ser man, då vet jag. Då kör vi den här svängen”.

Foto: Julia Lindblom

Under en arbetsdag är det många arbetsuppgifter som ska hinnas med. Vid nästan varje station måste Ingela göra utrop på svenska och engelska, samt öppna och stänga dörrar. Så fort tåget stannar går hon ut på perrongen för att kontrollera att allting står rätt till. 

Hon kan till skillnad från en övervakningskamera till exempel se ifall en rullstolsburen person befinner sig i mitten på perrongen, och hjälpa denna ombord. 

– Om jag vet att nästa tåg inte går förrän om en halvtimme och personen har svårt att hinna ombord, så brukar jag låta tåget dröja en minut. En minut vi enkelt kan ta igen i nästa resväg. 

Vid nästan varje station gör Ingela Gustafsson ett utrop. Foto: Julia Lindblom

Med de nya övervakningskamerorna installerade kommer det bli svårare för personer med funktionsvariation att spontant ta del av kollektivtrafiken på samma sätt. Pendeltågsbesök med rullstol kan behöva föranmälas. I stället för tågvärdar förväntas personalen lämna biljettluckorna och hjälpa rullstolsburna resenärer.

I sin hytt har Ingela Gustafsson tillgång till övervakningskamerorna inuti vagnarna.

Om det blir stökigt i tåget kan jag slå larm. Numera vill SL att resenärerna själva ska kommunicera säkerhetsfrågor till dem med hjälp av en app.

Ingela Gustafsson, tågvärd

– Om det är lördagskväll och jag ser att en ung tjej somnat på sätet, brukar jag hålla ett extra öga på henne. Om det blir stökigt i tåget kan jag slå larm. Numera vill SL att resenärerna själva ska kommunicera säkerhetsfrågor till dem med hjälp av en app, men det kan ändå vara skönt för resenärerna att veta att vi tågvärdar finns där för dem.

När tåget slutligen anländer till Uppsala går Ingela Gustafsson en rond genom tåget, för att se att inga föremål glömts kvar i vagnarna. Den här dagen hittar hon endast ett par vantar. Hon hinner ta en kvarts paus nere vid statyn på torget innan det är dags för pendeltåget att rulla tillbaka till Stockholm.

Banarbete pågår i Knivsta och därför kommer pendeltåget inte att stanna vid den stationen. Nu vet flera resenärer inte vad de ska göra. En ung kille i tonåren frågar Ingela Gustafsson om vilken anslutning han ska ta. 

– Du kan åka med till Arlanda och byta där, det tar tre minuter. Eller så tar du nästa, det förlorar du tio minuter på.

Foto: Julia Lindblom

MTR menar att automatiseringen i form av övervakningskameror inte kommer att försämra säkerheten eller servicen för vare sig resenärer eller personal. 

I stället för tågvärdar ska man införa ett så kallat “operativt trafikstöd”, OTS, som ska hjälpa lokförare under sträckorna. Anställda ska åka runt i bil och assistera lokförarna när de kallar på hjälp.

– Men det krävs att det finns en bilväg. Om en lokförare bli stående någonstans utan väganslutningar, eller kanske till och med inuti en tunnel, så blir det ju väldigt svårt att få dit hjälp snabbt, säger Ingela Gustafsson. 

Ingela Gustafsson har arbetat som tågvärd på MTR i 27 år. Nu har hon bestämt sig att plugga till undersköterska och lämna branschen. Foto: Julia Lindblom

Flera gånger i sitt yrkesliv har hon varit med om att olyckor skett på spåret. En stökig fredagskväll för några år sedan räddade hon en person från att råka ut för en allvarlig trafikolycka. 

– Jag såg ett ungt berusat par stå och vingla på perrongen i Södertälje. Tjejen gick ombord på tåget och dörrarna stängdes. Men magkänslan sa åt mig att något inte stod rätt till, och jag kastade ett extra öga i backspegeln på perrongen. Och mycket riktigt, när jag tittade ut hade killen ramlat och nästan hamnat på spåret. Jag fick trycka på nödknappen och ringa till min kollega i förarhytten. Den kvällen hade kunnat sluta illa, berättar Ingela Gustafsson.

Ofta måste Ingela Gustafsson äta sin mat i hytten, till följd av korta raster. Foto: Julia Lindblom
Foto: Julia Lindblom

Just ett ökande antal olyckor och bristande säkerhet fruktar lokförarna som nu protesterar mot beslutet. 

Johanna Edvinsson har arbetat som lokförare på MTR i fyra år. Hon säger att hon inte kommer att vilja fortsätta arbeta kvar på företaget om tågvärdarna försvinner från pendeltågen. 

Vi träffas under rusningstid på centralstationen. Johanna Edvinsson har precis gått på julledighet, men har svårt att slappna av eftersom hon oroar sig för sina kollegor. 

Hur tycker att kamerorna fungerar dåligt och att bilderna brister i kvalitén. 

– De blinkar som ett dåligt flipperspel och visar oss lokförare grusiga bilder. Är det mörkt ute blir det svart i kameralinsen, om det är rusningstrafik är det svårt att se var människor går. Det är tolv små bilder stora som Iphone-skärmar som vi ständigt ska ha koll på, samtidigt som vi kör tåg och ska läsa trafiksignaler. Det är omöjligt att ersätta våra kollegors jobb med en kamera, suckar hon.

Jag skulle inte känna mig trygg ensam ombord på tåget med uppemot 1700 resenärer. Tänk om det sker en olycka? Om jag svimmar?

Johanna Edvinsson, lokförare

Hon säger att stämningen bland personalen på MTR är orolig och stressad.  

– Vi får ingen klarhet i saker och får bara höra lögner om vad orsaken till den reducerade trafiken är. Vi får inte stöd eller utbildning. Vi har endast fått titta på en liten powerpoint. De säger “är ni redo att börja köra utan tågvärdar” och så säger vi nej, och sedan händer ingenting.

Johanna Edvinsson säger att hon tidigare trivts bra med jobbet, men att hon nu har en ständig klump i magen. 

– De verkar tro att det bara handlar om att öppna och stänga dörrar, men det handlar om så mycket mer. Jag skulle inte känna mig trygg ensam ombord på tåget med uppemot 1 700 resenärer. Tänk om det sker en olycka? Om jag svimmar? Tågvärdarna är min trygghet. De märker direkt om de inte får kontakt med mig och agerar därefter. 

Johanna Edvinsson har arbetat som lokförare i över fyra år och känner stor rädsla inför att tvingas arbeta ensam. Hon vill inte jobba kvar på MTR om tågvärdarna tas bort. Foto: Julia Lindblom

Enligt pendelklubben Seko har inte mindre än 63 lokförare lämnat branschen till följd av MTR:s personalpolitik de senaste två åren. Dessutom har många sjukskrivit sig och flera pensionerat sig i förtid. 

Seko pendelklubben, som organiserar tågvärdarna, har protesterat och anordnat flera demonstrationer ända sedan region Stockholm och Kristoffer Tamson, det moderata före detta trafikregionrådet i trafiknämnden, fattade beslutet.

I en skrivelse till trafiknämnden anför de att miljontals kronor slösas bort på kamerasystemet, och att beslutet orsakat “personalflykt, påtvingade omplaceringar, stress, oro, uppgivenhet och vantrivsel som resulterat i personalbrist och inställda tåg”.

– Vi har alla argument med oss när det kommer till att stoppa beslutet, med hänvisning till säkerheten och anständiga arbetsvillkor. Tågvärdarna ska vara kvar och kameraprojektet skrotas, säger Rainer Andersson, ordförande för Pendelklubben Seko.

Det finns så många lokförare som mår psykiskt dåligt av det här. Att ta bort tågvärdarna är förenat med stora risker, både för resenärer och lokförare.

Moa Friman, Rör inte min tågvärd

Kampanjen “Rör inte min tågvärd” startades strax efter beslutet klubbades i trafiknämnden. Det är ett tvärfackligt nätverk, där även medlemmar i Stockholms LS av SAC ingår, som organiserar lokförare på pendeln. I skrivande stund har de samlat in 17 000 namnunderskrifter i protest mot beslutet. 

– Det finns så många lokförare som mår psykiskt dåligt av det här. Att ta bort tågvärdarna är förenat med stora risker, både för resenärer och lokförare, säger Moa Friman, lokförare och aktiv i nätverket. 

Hon är övertygad om att det kommer bli fler stillastående tåg framöver, och att lokförare kommer att vägra köra tågen utan sina kollegor. 

Moa Friman och Nils Westberg Ahlmark är båda lokförare aktiva i nätverket “Rör inte min tågvärd”. De har samlat in 17000 underskrifter mot beslutet. Foto: Julia Lindblom

– MTR verkar tro att det handlar om att vi förare ska vänja oss vid ny teknik, medan majoriteten av lokförarna menar att det handlar om allvarliga försämringar i arbetsmiljö och säkerhet. Det finns någon teori som heter förändringens fyra rum, där de anställda ska gå från rum till rum och till slut acceptera den nya förändringen. MTR stirrar sig blinda på det här. De förstår inte att vi säger att det brinner i nästa rum, och att vi kommer att bli utbrända, fortsätter hon.

I slutet av december inträffade en incident strax utanför Rönninge då ett helt pendeltåg behövde evakueras. Lotta Hintze, tågvärd, var med under evakueringen.

– Jag arbetade med en nyexad förare, som aldrig varit med om en evakuering tidigare. Det blev ett fordonsfel och elen stängdes av. Det var helt dött i förarens radio. Föraren sade att vatten läckt in i batterierna. Driftledningscentralen och MTR tyckte att resenärerna skulle gå promenera med oss på det grusiga spåret tillbaka till Rönninge station, 400 meter i kolsvart mörker. Jag sa till föraren att det inte var en bra idé. Ingen “OTS”, det operativa trafikstödet, syntes till.

Föraren och Lotta fick evakuera tåget tillsammans, och efter några timmar kunde det bärgas. 

– Resenärerna var ändå nöjda och tackade mig efteråt. Men vi hade aldrig klarat av att evakuera tåget om vi inte varit två. Incidenten visar i en risk- och säkerhetsanalys att det inte fungerar för förare att arbeta ensamma ombord, säger Lotta Hintze.

När Arbetaren skriver till region Stockholm och ber om en ansvarsintervju med Anton Fendert, som är nuvarande trafikregionråd, skriver Miljöpartiets pressekreterare att han avböjer intervju. 

”Frågan om tågvärdarna håller på att utredas just nu, precis som vi tidigare kommunicerat att vi kommer att göra. Eftersom det är en pågående utredning så vill vi inte föregå den”, skriver Elina Jansson, pressekreterare för Miljöpartiet Region Stockholm i mejlet.  

Hon skriver vidare att verkställandet av “pausen” om att stoppa avvecklingen av tågvärdarna ska fattas på årets första trafiknämndsmöte den 24 januari.

Joakim Sundh, vd på MTR Pendeltågen och ytterst ansvarig för personalen, uppger i en telefonintervju med Arbetaren att han inte vet om att utredningen tillsatts. Han menar att minst 30 procent av pendeltågen, “enligt planen”, ska rulla med reducerad personal i februari.

– Vi har ingen information om att det pågår en utredning inom trafikförvaltningen. Jag vet inte vilken utredning du pratar om. Jag har löpande dialog med trafikförvaltningen som klart och tydligt säger att vi fortsätter projektet precis enligt plan, säger Joakim Sundh.

Han menar att övervakningskamerorna som ska ersätta tågvärdarna kommer att fungera bra i trafiken.

– Den här tekniken finns och fungerar alldeles utmärkt på flera ställen i världen. Det här inget som sker i Stockholm för första gången. Tekniken finns och är beprövad, säger Joakim Sundh i en längre ansvarsintervju med Arbetaren.

Foto: Julia Lindblom

Åter till Ingelas tågvärdshytt. Pendeltåget har nu rusat förbi Knivsta tillbaka mot Stockholm, utan att stanna på grund av banarbetet.

Vad kommer du sakna mest med tågvärdsyrket? 

– Det här med att hjälpa människor, det kan man ju göra även på andra jobb, även inom vården. Det är kollegorna helt klart. Fastän mycket är förstört och splittrat till följd av personalpolitiken, är det dem jag kommer sakna mest. 

Ingela Gustafsson tvekar lite innan hon fortsätter.

– Och så att man känner att man har gjort något bra. Det är ju så lätt att göra något bra för någon annan. Och skulle det bli lite tokigt så får jag ju en ny chans. När jag väl kommer fram till slutstationen och har vinkat hejdå till alla mina resenärer, ja då kommer det ju ett nytt tåg. Och då får jag en ny chans att göra något lite bättre eller annorlunda. 

Men du känner inte att du vill komma tillbaka?

– Jag vet inte, det är kluvet. 

Publicerad Uppdaterad
12 hours sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
1 week sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad
3 weeks sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
3 weeks sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad