Ledare #2/2023

Den oprövade vägen

Foto: Jan-Åke Eriksson, Eraldo Peres AP/TT

”Vilken annan vision skulle kunna skära igenom dagens politiska blockeringar samtidigt som det ligger i de 99 procentens intresse att förverkliga den?” Per-Anders Svärd analyserar det polariserade politiska världsläget, där demokratiska värden står mot auktoritära.

Vi verkar inte kunna enas om mycket nuförtiden, förutom om att vi är oeniga. Den politiska polariseringen tycks grundmurad. Ibland exploderar den i öppet våld – som i Brasilien i helgen, när presidentpalatset, kongressen och landets högsta domstol stormades av högeranhängare efter att Jair Bolsonaro besegrats av vänsterkandidaten Lula da Silva i presidentvalet.

USA:s president Joe Biden, som upplevde ett liknande kuppförsök för två år sedan när Donald Trump uppmuntrade sina anhängare att storma Kapitolium i Washington, sade nyligen att vår tids viktigaste val står mellan demokrati och autokrati. I sak har han rätt.

På vissa håll, som i Putins Ryssland, Orbáns Ungern och Erdoğans Turkiet, tycks övergången från demokrati till despoti redan fullbordad. Även i många etablerade demokratier är det förfärande många som står beredda att kasta bort grundläggande rättigheter i hopp om beskydd från någon “stark man.”

I Sverige märks svängningen från demokratiska till auktoritära värden främst i Sverigedemokraternas väljarstöd. Men problemet sträcker sig in till den politiska mitten, till de liberaler som släppt fram den mest konservativa regering vi haft under efterkrigstiden.

Många statsvetare har försökt förklara denna utveckling genom att peka på en förändring i politikens underliggande koordinatsystem. Under stora delar av 1900-talet, sägs det, dominerades politiken av materiella fördelningsfrågor. Då splittrades befolkningen främst längs en höger–vänster-skala längs vilken konservativa, liberaler och socialister intog sina bekanta positioner.

I takt med att industrisamhället gled över i ett postindustriellt tillstånd och reformtakten avstannade kom emellertid höger–vänster-konflikten att hamna i bakgrunden. Den politiska striden började i stället att kretsa kring frågor om moral, livsstil och kultur. Den polarisering vi talar om i dag antas här bottna i framväxten av två oförenliga moraliska universum: Å ena sidan en värld präglad av gröna, alternativa och frihetliga värderingar (GAL), å andra sidan en värld traditionella, auktoritära och nationalistiska ståndpunkter (TAN).

GAL–TAN-skalan ger dock en förenklad bild. För att få ett grepp om vad som händer måste vi också ta hänsyn till hur kapitalismen har förändrats som system. Som filosofen Nancy Fraser nyligen påpekat i boken Cannibal Capitalism (Verso, 2022) har den kapitalistiska epoken alltid kännetecknats av ett triangeldrama mellan kapitalistisk marknadisering, social välfärd (som skydd mot marknadskrafterna) och demokratisk frigörelse. Beroende på hur dessa krafter har kombinerats har kapitalismen fått olika särdrag i olika tider.

Till exempel framstår den fordistiska perioden (industrikapitalismens och socialdemokratins storhetstid från mellankrigstiden till 1970-talet) som grundad i en allians mellan marknadisering och social välfärd. Denna klasskompromiss – hos oss känd som ”den svenska modellen” – gav samhället visst inflytande över ekonomin i utbyte mot att kapitalet fick ett löfte om arbetsfred. Enkelt uttryckt var detta en period där du ganska lätt kunde få ett jobb och viss materiell trygghet, men bara till priset av att reduceras till en kugge i den statsförvaltade kapitalismens maskineri. Arbetarklassens frigörelse ströks med andra ord ur ekvationen.

Torftigheten i denna tillvaro ledde emellertid till missnöje och tilltagande militans hos arbetarklassen. Det alltmer globaliserade kapitalet svarade med att säga upp kontraktet med socialdemokratin och gå på offensiven med nyliberala attacker mot välfärden.

Resultatet blev ett märkligt äktenskap mellan marknadisering och urvattnade frigörelseideal. Under nyliberalismen saboterades de sociala skyddsnäten och det blev fritt fram för riskkapitalister att profitera på våra gemensamma resurser. Samtidigt frodades individualismen och privatkonsumtionen hölls i gång med billiga lån.

Socialismen glömdes bort medan liberala varianter av tidigare revolutionära idéer som feminism och antirasism blev allmängods. Under denna period undergrävdes människors materiella trygghet, men de fick i alla fall vara ”sig själva” och kunde nära ett hopp om självförverkligande som fria entreprenörer.

Denna ordning gick mot sitt slut redan kring finanskrisen 2008, men den utdragna oredan under hela 2010-talet visar att ingen ny regim har lyckats ersätta det nyliberala projektet. Det är mot denna bakgrund vi måste tolka dagens låsta och polariserade läge.

Här har vi för det första en vänster som tycks likställa framgång med en återgång till statsförvaltad välfärdskapitalism. Men en sådan vision – om den nu ens är eftersträvansvärd – tycks ha svårt att få genomslag i en tid där kollektiva lösningar stämplas som gammalmodiga och minnet av kollektiv kamp håller på att tyna bort.

För det andra har vi en etablerad höger som inte har några planer på att backa från sitt cyniska marknadsprojekt, och som därför snabbt bränner sina broar till alla som känner engagemang för välfärden, miljön och framtida generationer.

Slutligen har vi en populistisk-fascistisk fraktion av högern som lever på desperationen hos ”modernitetens förlorare”, de delar av befolkningen som kapitalet inte längre behöver och som tappat förtroendet för staten. Men denna höger stöter samtidigt bort stora grupper som kvinnor och högutbildade. På kort sikt kan den – som i Tidöavalets Sverige – bara vinna inflytande genom att driva fram ännu mer av den nedskärningspolitik som dess väljare redan plågas av.

Sett på det sättet framstår den politiska polariseringen mer än något annat som en fragmentering i marknadiseringens spår. Sannolikt står vi inför många år av växlande politiska koalitioner innan vi finner en väg ut ur denna låsta situation.

Samtidigt antyder analysen att det faktiskt finns en väg ut. Om marknadisering och välfärdskrav gav oss fordism, och om marknadisering och identitetsmässig emancipation gav oss nyliberalism, så finns det fortfarande ett kort att spela i den hand som moderniteten delat ut.

Den oprövade vägen handlar om att ställa både frigörelse och välfärdskrav mot den kapitalistiska marknadiseringen i ett projekt för genomgripande demokratisering – inte bara av de politiska institutionerna, utan av ekonomin, arbetsplatserna, familjelivet och kulturen i stort.

En sådan frihetlig socialistisk vision kan förstås lätt avfärdas som utopisk. Men än sen? Alla visioner är någons utopi, så det är knappast alternativ som saknas på den punkten. Frågan är snarare den omvända: Vilken annan vision skulle kunna skära igenom dagens politiska blockeringar samtidigt som det ligger i de 99 procentens intresse att förverkliga den?

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga