Signerat #90/2022

Vardagens klasskamp

Foto: Privat, Janerik Henriksson/TT

“Det ska sannolikt bli stambyte i både kök och badrum har vi fått veta brevledes. När samma bostadsbolag gjorde det i en annan stadsdel höjde de hyran med 40 procent. Nu tar de ett hus i taget längs med min gata. Närmare och närmare kommer den, dagen då vi kanske inte kan bo kvar.” Lotta Lindqvist om hur kapitalismen lyckas göra de mest basala behoven till en produkt och hur det ekonomiska läget påverkar allt fler delar av livet.

Ibland blir man bara så trött på alltihop. Deadline närmar sig och jag är så less på alla präktiga förståsigpåare som skriver texter och tycker och talar om hur det är. Vad fan vet jag egentligen? Ännu en försenad morgon skyndar jag den långa vägen till förskolan och försöker pressa fram endaste kreativ tanke.

Egentligen ligger det en förskola supernära, men det är så lång kö där att de inte tar in några nya barn det närmaste året. Vi tar bussen, när man har barnvagn får man gå på i mittdörrarna och det är lättare att planka. Det är några hållplatser att åka och på vägen passerar vi två nedlagda förskolor.  

Häromdagen kom ett mejl från Hyresgästföreningen. Hyresvärden vill höja hyran med 9,55 procent i årets förhandling. Det kommer hyresgästföreningen aldrig att acceptera, skriver de. Men vilken höjning som helst är för mycket och det känns hopplöst. Jag raderar mejlet. Hur det än går så kommer nog höjningen i alla fall, och en bra mycket större än så.

Hyresvärden vill höja hyran med 9,55 procent i årets förhandling. Det kommer hyresgästföreningen aldrig att acceptera, skriver de. Men vilken höjning som helst är för mycket och det känns hopplöst.

Det ska sannolikt bli stambyte i både kök och badrum har vi fått veta brevledes. När samma bostadsbolag gjorde det i en annan stadsdel höjde de hyran med 40 procent. Nu tar de ett hus i taget längs med min gata. Närmare och närmare kommer den, dagen då vi kanske inte kan bo kvar. Jag borde tänka på det, men det liksom flyter undan någonstans, långt in i medvetandet.

Jag går hem till mitt skrivbord och flyttar runt pappren som ligger där i drivor. Så hittar jag en broschyr från kommunens socialtjänst. Den heter ”söka bostad” och lämnas ut till folk som ber om hjälp för att hitta någonstans att bo. Jag har sparat den för att den är otrolig på nåt sätt.

På första uppslaget får man veta att det råder bostadsbrist och att det är lättare att hitta boende i en annan kommun eller att ”köpa ett boende i någon form”. På nästa sida finns ”tips och råd” om att ”säkra sin inkomst” och att ”betala av skulder”. Sista punkten på listan är ”ge inte upp”. 

Jag varvar min skrivkramp med Platsbanken. Nästan 10 procent inflation har gjort det omöjligt att leva på min patetiska föräldrapenning trots att jag kombinerar den med deltidsfrilans, barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag. Det är dags att börja jobba på riktigt igen. I takt med att samhället backar görs mer och mer socialt arbete av den idéburna sektorn och jag blir erbjuden intervju hos Frälsningsarmén men tackar nej.

I annonsen stod att de helst såg att man är bekännande kristen men att det kunde räcka med att skriva under på deras värdegrund. Jo men jag älskar la min nästa, tänkte jag. Sen visade det sig att de är emot abort, älskar kärnfamiljen och tycker att sex ska hållas inom äktenskapet. Att de dessutom vill frälsa folk kunde man ju räknat ut i förväg. Att gå vidare i rekryteringen skulle vara oerhört smärtsamt för en historiematerialist tillika ensamstående tvåbarnsmor och jag skulle aldrig kunna bedriva något vettigt arbete med kvinnor och barn på de premisserna. Så tack men nej tack. 

Överallt omkring mig; saker som jag saknar makt över, beslut från högre ort.

Samtidigt dyker det ständigt upp fler jobb hos privata utförare i vård- och omsorgssektorn. Inget strålande alternativ. Ända sedan början av 90-talet har de genom offentlig upphandling tagit över en allt större del av den kommunala verksamheten. Det är old news, men är det inte samtidigt oerhört? Människans naturliga behov av hjälp och stöd när livet rasar samman eller när vi åldras utgör en stabil efterfrågan och skattemedlen en intäkt bra mycket säkrare än vad som bjuds på andra marknader.

Men vilken värdegrund måste man inte bekänna sig till för att arbeta i sådan verksamhet? De grundläggande idéer om alltings exploaterbarhet som Humana, Attendo och hela den privata välfärdssektorn bygger på talar vi inte om. Det är värden som vi som samhälle helt resignerat inför och som normaliserats i takt med att privat kapitalmakt fått ökat inflytande i samhället i stort. 

Ett kuvert dimper ner på hallmattan. Min son ska börja mellanstadiet i höst och nu vill företaget Kunskapsskolan bjuda in mig på informationsmöte om hans framtid. Jag önskar att de kunde lämna oss ifred. Överallt finns någon som vill tjäna pengar på en, men ingen som vill hjälpa till.

Överallt omkring mig; saker som jag saknar makt över, beslut från högre ort. En kväll sa ja till en vän som malde på att; ”Jag orkar inte höra mer, politik är inte allt”. Han tittade tillbaka, flinade och sa: ”Nej, men allt är politik”. Så inte är det konstigt man blir trött en vanlig vardagsmorgon, när det är just dom och hela livet som klasskamp handlar om.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Ge bort granskning i jul

Starta en prenumeration – få sex månader att ge bort

 

Klicka här för att stänga rutan