Signerat #86/2022

Hindunationalismens tidevarv

Foto: Julia Lindblom, Saurabh Das/TT

“Var tabut kring frågan om kärlek mellan hindu och muslim så stort redan för 20 år sedan att den inte lät sig adresseras öppet i en familjetillvänd storproduktion?”. Shabane Barot om Indiens hindunationalistiska parti BJP och om Bollywoodfilmen som förebådade en tid då makthavarna kräver att muslimer och andra minoriteter utplånar sin historia och identitet.

När vi som barn besökte mostrar och morbröder runt om i världen under sommarloven satt jag och min syster ofta uppkrupna i soffan med våra kusiner om kvällarna och tittade på de senaste kioskvältarna från Bollywood. Kusinerna kunde simultantolka långa avsnitt ur dialogen när det var nödvändigt, men ofta sammanfattades handlingen i ett par kärnfulla meningar: ”She loves him. They can’t marry”.

Det finns gott om persiska låneord i syskonspråken hindu-urdu som talades i filmerna, vilket gav mig ett hum om vad som pågick. Utöver detta fungerade klippning och musik enligt genrens konventioner som förstärkare av känslor och stämningar, något jag då uppfattade som en brist på subtilitet som gjorde filmerna lätta att hänga med i. 

Som led i de internationella strömningsjättarnas hårda konkurrens om den indiska TV-marknaden frontar nu Netflix sitt sortiment med en rad klassiska Bollywoodfilmer från just denna period, 1990- och 2000-talen. Här finns bland annat stjärnspäckade K3GKabhi khushi, kabhie gham från 2001 upplagd till beskådan med engelska undertexter. Skådespelarna Sharukh Khan och Kajol, två av de största i sin generation, spelar huvudrollerna som kärleksparet Rahul och Anjali, uppbackade av legenden Amitabh Bachchan i rollen som Rahuls löjligt rika och konservativa industrimagnatfarsa.

Jag såg förstås filmen som tonåring och vad jag mindes var – förutom ett riktigt ljuvligt sång- och dansnummer – en hjärndöd intrig om kärlek med förhinder. På imdb och wikipedia beskrivs K3G som ett Romeo- och Juliadrama om en rik kille som faller för en fattig tjej och därför blir förskjuten av sin familj. Men när jag nu såg om K3G visade den sig handla om någonting helt annat – nämligen om relationerna mellan Indiens hinduiska och muslimska befolkning.

BJP ingår i en av världens största och mest inflytelserika fascistiska rörelser, Sangh Parivar, som leds av organisationen RSS eller Rashtriya Swayamsevak Sangh.

Den indiska författaren och aktivisten Arundathi Roy har beskrivit situationen i dagens Indien som ”genocidal”, ungefär folkmordisk. Under regeringspartiet BJP:s – Bharatiya Janata Partys – tid vid makten har landets religiösa minoriteter, i synnerhet muslimer men även kristna och gruppen daliter, blivit föremål för ett eskalerande, statligt sanktionerat våld.

BJP ingår i en av världens största och mest inflytelserika fascistiska rörelser, Sangh Parivar, som leds av organisationen RSS eller Rashtriya Swayamsevak Sangh. Genom Sangh Parivar, ett nätverk med förgreningar djupt inne i det indiska civilsamhället, är BJP uppkopplat mot en rad högernationalistiska fackföreningar, studentorganisationer och religiösa samfund.

Journalisten Priya Ramani beskriver i en nypublicerad text på plattformen scroll.in hur den muslimska bönen (namaz) utmålas som ett hot mot rikets säkerhet av olika organisationer i detta nätverk, vars aktivister satt i system att störa och avbryta främst fredagsbönen. Polisen har bidragit till detta på sina håll, till exempel i en by i delstaten Uttar Pradesh där 26 personer vid ett uppmärksammat tillfälle greps i samband med gemensam namaz i början av hösten, anklagade för att ha hållit ett massmöte utan tillstånd.

Ramani sitter i styrelsen för organisationen Article14 som bevakar inskränkningar av rättigheter och rättsliga övergrepp i Indien, i ett samarbete mellan journalister, akademiker och jurister. På deras hemsida finns lika viktig som dyster läsning samlad: bland mycket annat genomlysningar av förspelet till pogromerna i Delhi år 2020, då tusentals muslimer fördrevs från sina bostäder, som plundrades och brändes ned. Polisen stod bredvid och tittade på eller deltog själva när hundratals misshandlades svårt. Minst 40 personer dog. 

Inom RSS och BJP betraktas Indiens muslimska befolkning som femtekolonnare, vars religiösa tillhörighet knyter dem till mogulerna som erövrade landets norra delar på 1200-talet. Enligt detta synsätt är hinduerna (fortfarande) offer för muslimsk expansionism.

Landets muslimer anklagas, som Arundathi Roy beskriver, rutinmässigt för att bedriva jihad mot den hinduiska majoritetsbefolkningen. Under pandemin talades det om ”Covid-jihad” – att muslimer medvetet spred COVID-19 till hinduer i syfte att utplåna dem. Namaz beskrivs i linje med detta som ett ”land jihad”, att bre ut en bönematta blir så en territoriell aggression. Ett kärleksförhållande mellan muslim och hindu utgör enligt samma logik ett ”love jihad”, en medveten strategi för att omvända hinduer till islam. 

Det som tydligt skildras, men aldrig sägs rakt ut i filmen K3G är att Anjali, den unga kvinnan som Rahul förälskar sig, är muslim. Som led i sin uppvaktning dyker Rahul upp på Anjalis systers bröllop – förrättat enligt muslimsk sed – och framför sång- och dansnumret ”ye ladka hai Allah…” (Gud (Allah) vilken tjej!) uppbackad av bröllopsgästerna. När Rahuls fanatiska pappa, efter det att relationen uppdagats förskjuter sin son vrålar han med reverb på rösten mot bakgrund av ett mullrande åskoväder: ”hur skulle någon som hon någonsin kunna förstå våra seder och bruk?” Orden muslim och hindu yttras dock aldrig av någon i filmen.

Det som tydligt skildras, men aldrig sägs rakt ut i filmen K3G är att Anjali, den unga kvinnan som Rahul förälskar sig, är muslim.

Att den egentliga handlingen döljs i öppen dager på detta sätt skapar en märklig dissonans i K3G. När Rahul och Anjali, i strid med familjens önskemål, har gift sig och gått i exil i Storbritannien förvandlas Anjali till en from hindu, den som aldrig missar ett tillfälle att gå till templet. Var tabut kring frågan om kärlek mellan hindu och muslim så stort redan för 20 år sedan att den inte lät sig adresseras öppet i en familjetillvänd storproduktion?

Filmens lösning på konflikten, att Anjali lämnar sin egen tro och sitt kulturella sammanhang för att i stället överträffa sin make i hinduisk hängivenhet, framstår som profetisk. Den förebådar en tid då samhällets makthavare kräver att muslimer och andra minoriteter utplånar sin historia och identitet. Men en inkluderande indisk nationalism presenteras faktiskt också i filmen, som ett slags försonande drag i all hast: kärleken till cricket och till det indiska landslaget förenar Anjali och Rahuls pappa som båda är hängivna fans. 

Under Marx 2022-konferensen höll sociologen Vivek Chibber, baserad i USA, ett avslutande föredrag om imperialismen där han diskuterade den brittiska kolonialismens sociala effekter i Indien. Chibber argumenterade för att kolonialismen förstärkt de förkapitalistiska sociala relationerna i landet, då britterna bildade politiska allianser med lokala hinduiska eller muslimska eliter för att upprätthålla styrets stabilitet.

Detta, menar Chibber, gav legitimitet åt en sekteristisk världsbild och kraft åt partikulära religiösa identiteter. Kanske är detta en av nycklarna till hindunationalismens sprängkraft idag. Att starka politiska krafter försöker påföra den indiska historien sin egen sekteristiska logik, där muslimer och kristna pekas ut som externa till kulturen och gemenskapen, är resultatet av komplexa historiska och politiska förhållanden.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Se kriminella möta blockader

 

Fyll i din mejladress så skickar vi länk till videoreportaget 👇

Klicka här för att stänga