”Det faktum att SAC kan betecknas som både vänster och anti-vänster visar hur hopplöst klumpigt vänsterbegreppet är. Varför använda ett sådant begrepp när vi presenterar SAC på arbetsplatserna?” Det skriver Rasmus Hästbacka i en replik där han argumenterar för att SAC är facket för alla arbetare, oavsett om man röstar höger eller vänster.
Jag skrev nyligen en artikel om boken Secrets of a succesful organizer och relaterade boken till SAC och syndikalismen i Sverige. Amalthea Frantz och Gabriel Kuhn har skrivit en replik. Deras artikel är mycket tänkvärd men inte så mycket en replik på vad jag har skrivit. Amalthea och Gabriel skriver att jag använder den recenserade boken för att…
”…agitera för en viss linje: syndikalismen är en klassrörelse, den är inte vänster, den bygger på medlemsdemokrati och federalism, och skickliga arbetsplatsorganisatörer ska bygga sektioner och hjälpa organisationen att växa. Vi kan hålla med om mycket däri, men inte att syndikalism skulle vara opolitisk och icke-ideologisk.”
Jag har inte beskrivit syndikalismen som opolitisk eller icke-ideologisk. Jag tycker att ideologin är så pass viktig att jag har skrivit en grundbok om saken. Bokprojektet startades för cirka sju år sedan och efter otaliga diskussioner och revideringar har manus gått till tryck. Inspirationen till boken kom framförallt från en utvärdering av drygt tio år av fackliga experiment i diverse LS, sektioner och syndikat. Utvärderingen pågick flera månader på en e-postlista för drygt 100 aktiva syndikalister.
Det är märkligt att Amalthea Frantz och Gabriel Kuhn påstår att jag betraktar syndikalismen som icke-ideologisk när de samtidigt konstaterar att jag startade en debatt om ny principförklaring för SAC och lade fram ett förslag som klubbades på kongressen 2022.
I den nämnda grundboken vänder jag mig emot oskicket att klistra etiketten ”opolitisk” på vår fackförening:
”Etiketten uppfattas lätt som att syndikalistiska fackföreningar inte är engagerade för samhällsförändring. Då är det bättre att beskriva SAC som en oberoende fackförening. SAC är en samhällstillvänd och visionär fackförening. Syftet är att bygga en folklig motmakt i förhållande till både näringslivet och staten. Men det finns en avgörande skillnad mellan SAC och de flesta politiska organisationer. SAC är en samhällstillvänd fackförening, men inte en plattform för vilka hjärtefrågor som helst. De frågor vi driver väljs med omsorg. Frågorna ska gynna organiseringen på arbetsplatserna (eller åtminstone inte motverka organiseringen).”
Amalthea och Gabriel skriver vidare: ”Att diskutera de större frågorna (klasskampen och ett socialistiskt samhälle) verkar för Hästbacka bara vara en distraktion från organiseringen på arbetsplatserna.”
Tvärtom har jag i flera år försökt blåsa liv i diskussioner om de större frågorna. Ett exempel är ett ideologiseminarium förra året med 34 deltagare från 18 olika LS av SAC. Redan som ganska ny medlem (för drygt 20 år sedan) initierade jag ett liknande seminarium.
Amalthea och Gabriel skriver: ”Vi behöver diskutera på både mikro- och makronivå. Att förutsätta att blivande medlemmar är ointresserade av att prata strategier och samhällsförändring är kontraproduktivt”.
Jag instämmer såklart. I min kommande grundbok står bland annat följande att läsa:
”I den dagliga organiseringen behöver vi stärka hoppet om att en annan värld är möjlig. Föreställningen att det inte finns något alternativ till kapitalismen är makthavarnas bästa vän eftersom det skapar en foglig befolkning. Det behövs en massiv agitation för ekonomisk demokrati och federalism som tilltalar breda folklager.”
Duon skriver vidare:
”I SAC:s första principförklaring från år 1910 står det att fackföreningar skulle ’aldrig få fattas som självändamål, utan enbart som medel … i striden för klasskampens egentliga mål: … ett fritt samhälle utan statlig tvångsorganisation.’ Med tanke på hur gärna Hästbacka hänvisar till historiska texter för att underbygga sin tolkning av syndikalismen vore det intressant att veta vad han tycker om detta uttalande.”
Jag gillar uttalandet. Jag tycker det är en rimlig beskrivning av vad syndikalismen är och likaså ett vettigt uttalande om vad syndikalismen bör vara. När Amalthea och Gabriel ivrar för syndikalistiska strategier för en vision bortom klassamhället i polemik mot mig, så boxas de mot en halmgubbe som de själva har tillverkat, inte mot mig. I den artikel som duon replikerar på länkas två artiklar av mig om just strategi och visioner.
Ett annat tema i Amalthea Frantz och Gabriel Kuhn artikel är att fastslå att SAC är vänster. Det sker utan reflektion kring vad det kan innebära på arbetsplatserna.
SAC är öppen för arbetare i allmänhet, inklusive arbetare som röstar borgerligt, men exkluderar alla vänsterpersoner som är chefer eller arbetsgivare. För egen del röstar jag på Centerpartiet i Umeå kommun.
Det finns ganska bra argument för att beteckna SAC som en vänsterorganisation. SAC:s långsiktiga vision är socialism och på en höger-vänster-skala placeras socialismen till vänster. Problemet är att vänsteretiketten skapar missförstånd som är väldigt destruktiva i praktiken. SAC uppfattas då som en organisation endast för dem som räknar sig till vänstern, alltså för arbetare och chefer som är vänster men inte för arbetare som röstar borgerligt. Men det är ju precis tvärtom. SAC är öppen för arbetare i allmänhet, inklusive arbetare som röstar borgerligt, men exkluderar alla vänsterpersoner som är chefer eller arbetsgivare. För egen del röstar jag på Centerpartiet i Umeå kommun.
Det finns faktiskt ganska bra argument för att beteckna SAC som en anti-vänster-organisation. SAC:s socialistiska vision kolliderar ju med de två mest kända vänstermodellerna: välfärdskapitalism och totalitär statssocialism. I den meningen är SAC anti-vänster; så är det bara. Men återigen skulle en sådan etikett skapa allvarliga och destruktiva missförstånd.
Det faktum att SAC kan betecknas som både vänster och anti-vänster visar hur hopplöst klumpigt vänsterbegreppet är. Varför använda ett sådant begrepp när vi presenterar SAC på arbetsplatserna? Mitt tips är helt enkelt detta: när vi talar om vår fackliga organisation, låt oss då använda begreppet facklig organisation.
Amalthea och Gabriel berättar att de finner inspiration i anarkismen. Gott så! Andra syndikalister inspireras av exempelvis kommunistiska idéer, kristna idéer, gillesocialism, klassisk liberalism eller inga ”ismer” alls. Jag kan bara säga: alla ska med! För egen del läser jag gärna liberaler såsom Carole Pateman, John Dewey och Wilhelm von Humboldt.
Amalthea och Gabriel anklagar mig lustigt nog för ”retoriska trick”. Att jag refererar till SAC:s nya principförklaring påstås vara ett sådant ”trick”, tydligen för att jag skrev förslaget. Jag menar helt enkelt att kongressen uttryckte stöd för texten genom att klubba texten, däribland stöd för ambitionen att bygga en öppen klassorganisation. Nästa ”trick” är tydligen detta:
”Själva begreppet ’öppen klassorganisation’ presenterar Hästbacka som ett etablerat begrepp inom den syndikalistiska debatten. Men vid en online-sökning återfinns begreppet i en enda text som inte är skriven av Hästbacka själv: i Sven Lagerströms Syndikalismen – en grundbok från 1984.”
Jag har inte påstått att ordvalen ”öppen klassorganisation” är allmänt etablerade. Däremot har jag påpekat att idén om en organisation som välkomnar alla i arbetarklassen har traderats åtminstone sedan Första internationalen på 1800-talet. Den som läser exempelvis Flora Tristan och Michail Bakunin med efterföljare, och inte bara googlar två ord på internet, möter denna tradition. För att summera idén har jag föreslagit etiketterna öppen klassorganisation och folkrörelsefack.
Rasmus Hästbacka är medlem i Umeå LS av SAC.
