Kommentar #45/2022

Valet, kvalet och Nato

"Den traditionella borgerlighetens svaghet: svansen viftar med kroppen, SD agerar, de reagerar", skriver Arbetarens nya, vikarierande chefredaktör Nathan Hamelberg. Foto Fredrik Persson/ TT

”Högeroppositionen har hoppat som en gräshoppssvärm från fråga till fråga där det går att sätta hot i främsta rummet. Och om man så vill, appellera till rädslan”. Nathan Hamelberg om Nato, missförtroendeförklaringar och om det kommande valet där partierna blundar för frågor som klimatförändringar och ökade levnadskostnader.

Tio år efter murens fall började anslutning till Nato bli en fråga för ett efter ett av de borgerliga partierna. Först för Folkpartiet (1999), sedan Moderaterna och Centerpartiet och till sist för Kristdemokraterna.

Skiftet har gått hand i hand med att det svenska försvaret ställt om från territorialförsvar till insatsförsvar. I praktiken har den omsvängningen av försvaret redan varit en anpassning till Nato, med avskaffande av värnplikten som krona på verket. När de militära resurserna skulle användas i USA- och/eller Nato-ledda operationer i främmande länder, snarare än försvar av det egna landet, var det helt enkelt svårt att bemanna de svenska insatserna med värnpliktiga med runt ett års sammanlagd utbildning och plikt.

Samtidigt rimmade det bantade försvaret under regeringen Reinfeldt illa med en traditionell försvarsvurm till höger – minns hur Reinfeldt kommenterade den försvarspolitiska debatten 2013 med att beskriva försvaret som ett ”särintresse” och fastslog att det inte förelåg något militärt hot mot Sverige. Eller hur hans försvarsminister Sven Tolgfors kallades ”Tomhylsan” i militära kretsar.

Efter alliansens valnederlag och regeringen Löfvens tillträde – och än mer i och med Januariöverenskommelsen 2019 – har högeroppositionen hoppat som en gräshoppssvärm från fråga till fråga där det går att sätta hot i främsta rummet. Och om man så vill, appellera till rädslan.

Men sällan har det varit så uppenbart hur okoordinerat högern egentligen agerar som under de senaste dagarna.

Och frågor att känna rädsla inför har i ärlighetens namn inte saknats. Men sällan har det varit så uppenbart hur okoordinerat högern egentligen agerar som under de senaste dagarna. När hot från radikal islamistisk terror stod i strålkastarljuset var stöd till kurdiska autonomisträvanden hett, till och med Sverigedemokraterna motionerade om att Sverige skulle stötta den kampen.

När Ryssland invaderar Ukraina öppnas ett fönster att raskt driva igenom en svensk anslutning till Nato. De traditionella högerpartierna är pådrivande medan Sverigedemokraterna mest är begravda i städarbete kopplat till Putinism, men öppnar till slut för Nato-anslutning. Samtidigt har det för många motståndare varit ett centralt motargument att medlemskap skulle medföra anpassning till och samarbete med stater som skulle kallats skurkstater om de inte vore medlemmar. Inte minst Turkiet, som samtidigt som Ryssland angripit Ukraina gått in i både Syrien och norra Irak, inklusive där Sverige sedan länge stödjer den kurdiska regionala regeringen.

När regeringen lämnade in ansökan om Natomedlemskap den 17 maj upphörde frågan att vara en där högeroppositionen kan utmana regeringen under valrörelsen – då går högern likt en gräshoppssvärm vidare till nästa fråga om hot, det vill säga tillbaka till regeringens oförmåga att stoppa det dödliga gängrelaterade våldet.

Vid fråga efter fråga är man hänvisad till att läsa det finstilta i högeroppositionspartiernas partiprogram för att hitta något som handlar om annat än sådant som är ämnat att appellera till skräck hos väljare. För den som bara känner partierna genom den offentliga debatten är det gängkriminalitet, yttre hot, radikal islamism, Ryssland och möjligtvis ett höhöhö:ande om plastpåseskatt (som var Liberalernas reform, men som missvisande skrivs upp på S och Mp:s konto) och något om strandskydd. Så vad göra om man vill att valrörelsen ska handla om hot?

Vid fråga efter fråga är man hänvisad till att läsa det finstilta i högeroppositionspartiernas partiprogram för att hitta något som handlar om annat än sådant som är ämnat att appellera till skräck hos väljare.

Utan att sätta konkreta förslag i förgrunden går Sverigedemokraterna rakt på Morgan Johansson. Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna hakar entusiastiskt på. När Magdalena Andersson säger att hon hellre kastar in handduken och avgår än att möblera om regeringen utifrån oppositionens nycker, bara tre månader innan valet, blir det plötsligt uppenbart att Sverige inte kan släppas in i Nato om regeringen faller på så vis under ansökningstiden. I stället för att dra in sin missförtroendeförklaring höjdes röster till höger om att regeringen bara ska blidka Turkiets krav på Sverige om att upphäva det avtal som Socialdemokraterna förhandlat fram med Amineh Kakabaveh, om stöd till det kurdiska regionala självstyret i nordöstra Syrien.

Om Natoansökan för knappt två månader sedan sågs som en lösning som genom ett slag med ett trollspö skulle lösa alla säkerhetshot genom att Sverige kom in i en allians som anhängarna menar präglas av värme, solidaritet och gemensam försvarsberedskap – så har bilden av Nato nyanserats något enormt av insikten om att en av alliansens militärt mäktigaste medlemmar vill lägga sig i den svenska demokratin och angripa våra främsta allierade i den kamp som nyss sågs som den allra viktigaste.

Om något så skänker Sverigedemokraternas resta missförtroendevotum en del frågetecken om vilket regeringsalternativ som egentligen står mot Socialdemokraterna i höst. Företrädare för såväl Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna har låtit meddela att de sannolikt själva inte hade rest missförtroendevotum utan hakade på Sverigedemokraterna när de väl gjort det. Vilket illustrerar den traditionella borgerlighetens svaghet: svansen viftar med kroppen, SD agerar, de reagerar.

Den traditionella borgerlighetens svaghet: svansen viftar med kroppen, SD agerar, de reagerar.

De som ropar högst om Sveriges självständighet argumenterar i praktiken för att en främmande makt – Turkiet – ska diktera Sveriges politik genom att vi ska tillmötesgå regimen i Istanbuls krav (som i sin tur främst är motiverade av Erdoğans parti, AKP:s, svaga situation inför valet och hans behov av att signalera tuffhet samt önskan om att tvinga bort de embargon som landet drabbats av som försvagar möjligheterna till framgångsrika offensiver i Syrien och Irak).

Sist men inte minst säger hela affären något om hur otaktisk högeroppositionen är; resultatet var ju motsatt den avsedda, att Amineh Kakabaveh fick en avgörande roll.

Socialdemokratins usla politiska självförtroende, kopplat till den kroniska oförmågan att kommunicera med de traditionella kärnväljarna annat än genom tv-soffor, gör att var- och vartannat högerutspel om hårdare tag leder till att socialdemokratin försöker få undan frågan genom att matcha kraven. Detta oavsett om det handlar om migration, välfärd, militära utspel eller hårdare straff.

Det bäddar för en valrörelse där hot som klimatförändringar, en fallerande marknadsskola, ökande levnadskostnader till följd av stegrande inflation och matpriser, samt överbelastad vård och resurssvag välfärd i pandemins fotspår bara kommer diskuteras om aktivister och rörelser utanför parlament och tv-studios får upp frågorna på dagordningen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga