Syndikalismen har en vision bortom både kapitalismen och nationalstaterna. Men visioner är meningslösa utan strategier för att nå dem. I denna artikel ger Rasmus Hästbacka en översikt av SAC:s strategiska omprövningar från början av 1900-talet fram till idag.
Det går att skriva en hel essä bara om syndikalismens långsiktiga vision. Här nöjer jag mig med en kort sammanfattning av gemensamma drag i de visionära skisserna.
En demokratisk ledstjärna för syndikalismen är att alla som berörs av ett beslut också ska ha rätt att påverka beslutet. Syndikalister strävar efter ekonomisk demokrati, alltså demokrati på arbetsplatserna. Detta kan preciseras med termen självförvaltning. Produktionen av varor och tjänster ska förvaltas av arbetarna själva.
I opposition till centraliserade och toppstyrda stater av alla slag, förespråkar syndikalister federalism. Det innebär självbestämmande i lokala frågor, men också samarbete och gemensamma beslut i regionala, nationella och mer vidsträckta frågor.
I ett federalistiskt samhälle skulle ekonomisk demokrati innebära att federationer av lokalsamhällen äger företagen medan federationer av arbetare förvaltar företagen – till nytta för konsumenterna och inom ramar som alla medborgare har rätt att påverka. Utöver samhällsägda företag är syndikalister positiva till arbetarägda företag.
Detta är i korthet den syndikalistiska versionen av socialism, en frihetlig socialism.
Även om syndikalister ivrar för fackföreningar, så är det arbetarklassen som är aktören för samhällsförändring och inte den ena eller andra fackföreningen. Fackföreningen är en resurs och ett redskap för arbetare.
Jag tänker nu beröra en diskussion om strategi som sträcker sig från 1800-talet fram till idag. Det är en diskussion bland syndikalister i framförallt Sverige och på den europeiska kontinenten. Dock ska det noteras att syndikalismen är ett världsomspännande fenomen. Se exempelvis antologin Anarchism and Syndicalism in the Colonial and Postcolonial World, 1870-1940, publicerad år 2010.
Även om syndikalister ivrar för fackföreningar, så är det arbetarklassen som är aktören för samhällsförändring och inte den ena eller andra fackföreningen. Fackföreningen är en resurs och ett redskap för arbetare. Därför handlar strategi för syndikalister om att hitta vägar framåt för oss själva och våra arbetskamrater, för vår fackförening och klassen i stort.
Varför betrakta arbetarklassen som en aktör för framsteg? En skarp förklaring ges av Ellen Meiksins Wood i boken The retreat from class (1998). Arbetare inte bara tjänar på att utmana den kapitalägande klassen och dess nationalstater. Arbetare har numerären och den potentiella makten att införa socialism istället, i kraft av sin position i produktionen av varor och tjänster. Arbetarna är den enda samhällsklassen som kan skapa ekonomisk demokrati.
Ekonomisk demokrati på bred front skulle innebära en grundläggande omvandling av samhället. I den meningen är syndikalismens långsiktiga vision revolutionär. En rimlig synonym till syndikalistisk revolution är uttrycket demokratisk samhällsomvandling.
Centralt för syndikalismen är idén att arbetare kan så framtidens frön genom det sätt på vilket de organiserar sig idag. Det kallas ibland prefigurativ praktik. Demokratiska fackföreningar ger en fingervisning om hur demokrati kan organiseras i samhället som helhet. Jag talar nu om verklig medlemsdemokrati, alltså kontroll från basen. Sådan kontroll är möjlig i både syndikalistiska fackföreningar och andra demokratiska fackföreningar såsom Nordamerikanska IWW och Svenska Hamnarbetarförbundet.
SAC grundades 1910. Vikten av en prefigurativ praktik förtydligades i 1922 års principförklaring. I detta dokument uppmanas arbetarrörelsen att ”undantränga, övervinna och ersätta” kapitalismens och nationalstatens förhärskande institutioner. För att förstå denna idé är det nödvändigt att veta hur syndikalister menar att arbetarrörelsen bör vara uppbyggd.
Syndikalistiska fackföreningar har en dubbel struktur, både branschvis och geografisk. Branschstrukturen består av arbetsplatssektioner vilka går samman i branschsyndikat, vilka i sin tur bildar rikstäckande branschfederationer. Den geografiska strukturen består av lokala samorganisationer (LS), distrikt och en övergripande federation. SAC är en sådan federation. Den geografiska strukturen omfattar medlemmar i alla branscher.
Det syndikalistiska synsättet är att branschorganiseringen ger en fingervisning om hur produktionen kan förvaltas i framtiden – genom arbetarnas stormöten på basnivå, deras valda råd, federationer och kongresser. På samma sätt indikerar den geografiska strukturen hur lokalsamhällena kan inrätta beslutande församlingar, råd, federationer och kongresser.
Fackföreningarnas dubbla struktur förebådar alltså ett slags dubbelt styre. Tanken är folkstyre genom arbetarfederationer och federationer av lokalsamhällen. Medan folk deltar som arbetare i den förra strukturen, kan de delta som konsumenter och medborgare i den senare strukturen. I denna framtidsskiss är det naturligt att lokalsamhällenas federation är lagstiftare. Den rollen innefattar att reglera någon form av polis, domstolar och fängelser.
Om arbetarrörelsens dubbla struktur ska ”undantränga, övervinna och ersätta” kapitalismens och statens institutioner, vilken hävstång kan arbetarna då använda? Syndikalismens pionjärer betraktade generalstrejk som den primära hävstången för att överskrida klassamhället. Generalstrejken kompletterades med idén om arbetarnas väpnade självförsvar.
Inte bara syndikalismen utan arbetarrörelsen generellt hade ärvt idén om ett beväpnat folk från liberalismen och de franska och amerikanska revolutionerna. Tanken var att ett beväpnat folk skulle sopa bort gamla tyranner och försvara sig mot uppåtstigande tyranner.
Den väpnade kampens tidevarv är sedan länge förbi (åtminstone i västvärlden). Men idén om revolt genom generalstrejk har hållits vid liv. Idén är att en myriad av strejker ska eskalera till dess att arbetarna tar över hela samhällsekonomin. Det är inte en strejk i ordets vanliga bemärkelse (arbetsnedläggelse). Det har beskrivits som en exproprierande generalstrejk eller en generallockout av kapitalistklassen.
SAC övergav denna revoltstrategi när SAC antog 1922 års principförklaring. SAC fruktade att en generalstrejk skulle vara sårbar för både reaktionära krafter och (kontra)revolutionära bolsjevikkrafter – eller hejdas av reformistiska löften och integrering i systemet. Arbetarna i SAC hade noggrant reflekterat över de bittra erfarenheterna av revolter i Ryssland 1917–21, Tyskland 1918–19, Finland 1918 och flera andra länder vid den tiden.
Som förenkling kan det sägas att SAC övergav den revolutionära idén om en social ”pannkaksvändning” till förmån för ett evolutionärt perspektiv, en gradvis demokratisering av arbetsplatserna.
Svenska syndikalister var också frustrerade över de frekventa strejkerna och lockouterna i Sverige. En arbetarseger en månad neutraliserades av en förlust nästa månad. Behovet av alternativ till strejk växte också på grund av ett beslut – som togs av de socialdemokratiska ledarna för LO-förbunden 1922 – att bryta alla SAC-strejker.
Som förenkling kan det sägas att SAC övergav den revolutionära idén om en social ”pannkaksvändning” till förmån för ett evolutionärt perspektiv, en gradvis demokratisering av arbetsplatserna. SAC tog sikte på ett maraton snarare än en sprint. Denna strategiska omprövning behöver dock nyanseras.
SAC fortsatte att sträva efter en vision bortom klassamhället. Huruvida övergången kommer att bli en utdragen evolution eller en hastig revolution beror på den styrka som arbetarklassen utvecklar och det motstånd som de härskande klasserna uppbringar. En evolutionär process kan mycket väl accelerera till revolution. Det var så svenska syndikalister började resonera kring 1922 och begreppen evolution och revolution blev delvis överlappande begrepp.
Centralt i SAC:s omprövning var att inte skjuta upp erövringen av arbetsplatserna till en generalstrejk i en avlägsen framtid. Om bara en liten del av makten kan erövras idag, bör den biten erövras idag. Det är bättre att arbetarna stakar ut flera etapper som kan leda till ekonomisk demokrati än att vänta på ett enda slag mot systemet (någonstans i framtiden).
Mer än tidigare började SAC betona arbetarnas behov av träning i självförvaltning inför en fullständig erövring av makten. Sådan träning bör ske genom den fackliga demokratin, utbildning och deltagande i beslut på arbetsplatserna (i den utsträckning som arbetare har uppnått en rätt att delta i beslut).
Svenska syndikalister förde register över tillgängliga arbeten och dikterade priset och villkoren för att utföra arbetet. Villkoren dikterades givetvis inte enbart av syndikalisterna, men det skedde i en imponerande stor utsträckning. Registermetoden gav mycket högre löner och mer inflytande än LO:s användning av kollektivavtal.
Medan generalstrejken förblev ett nyckelbegrepp för syndikalister på den europeiska kontinenten, blev den så kallade registermetoden ett nyckelbegrepp i SAC:s (r)evolutionära synsätt. Registermetoden var egentligen en hel uppsättning metoder, vilka systematiserades för att öka arbetarnas sammanhållning och styrka.
Svenska syndikalister förde register över tillgängliga arbeten och dikterade priset och villkoren för att utföra arbetet. Villkoren dikterades givetvis inte enbart av syndikalisterna, men det skedde i en imponerande stor utsträckning. Registermetoden gav mycket högre löner och mer inflytande än LO:s användning av kollektivavtal.
Hur uppnådde syndikalister det? I stora drag kan följande sägas. Syndikalisterna utvecklade alternativ till strejker av typen allmänt uttåg, arbetare och arbetslösa förenades bakom gemensamma krav och syndikalister odlade en solidarisk kultur som sträckte sig utanför SAC:s led.
För att gå in närmare på detaljer så betonade registermetoden kamp inne på arbetsplatserna, facklig arbetsförmedling och ökat inflytande över ledningsbeslut (vilket minskade behovet av strejker mot sådana beslut).
Att kämpa på insidan kunde ta formen av exempelvis kollektiv maskning. Facklig arbetsförmedling innebar att arbetsköpare var tvungna att anställa arbetare i den ordning och på de villkor som fackföreningen dikterade (eller annars stå utan arbetskraft). Exempelvis måste arbetsköparna återanställa stridbara arbetare som hade avskedats och svartlistats. I registermetoden ingick även skuggbokföring. Det innebar omfattande statistik och analys av företaget och branschen i fråga.
Kollektiva uppgörelser med arbetsköpare, som baserades på registermetoden, var ett alternativ till rättsligt bindande kollektivavtal. Enligt svensk lag följer fredsplikt med alla kollektivavtal (d.v.s. förbud mot strejk, blockad och andra stridsåtgärder). Registeruppgörelser var ett försök att hålla uppgörelserna fria från fredsplikt. Arbetsdomstolen klargjorde aldrig registeruppgörelsernas rättsliga ställning. Men det väsentliga är att syndikalisterna agerade som om dessa uppgörelser var fria från fredsplikt.
Registermetoden användes inte bara av syndikalister utan även av arbetare i några av de socialdemokratiska LO-förbunden. SAC (och vissa LO-förbund) ville utveckla registermetoden till en hävstång för att överskrida klassamhället.
Även om SAC övergav pionjärernas revoltstrategi, blev SAC inte kategorisk motståndare till generalstrejker. Det är fullt möjligt att tänka sig en kombination av registermetoden och generalstrejk. En period av långsamma framsteg kan kulminera i generalstrejk och fullständig expropriering av produktionsmedlen.
Svenska syndikalister använde registermetoden från slutet av 1910-talet till början av 1950-talet. Metoden var så framgångsrik att företagsledare tvingades gå samman med ledare för LO-förbunden i syfte att krossa metoden, upprätta LO-kollektivavtal istället och tränga ut syndikalisterna.
I byggbranschen träffade LO-förbundet många så kallade monopolavtal, vilka fastslog att endast LO-medlemmar fick anställas. I skogsbruket däremot började SAC:s Skogsbruksfederation och ett LO-förbund sluta kollektivavtal tillsammans.
Det bör noteras att kollektivavtal inte var något nytt för syndikalister. Kollektivavtal hade under lång tid tjänat som verktyg parallellt med registermetoden. I skogsbruket var både SAC och LO centrala avtalsparter under åren 1956–1993.
Du som är intresserad av registermetoden kan förslagsvis läsa texter av Ingemar Sjöö och historikerna Lennart K. Persson och Kristian Falk.
1952 antog SAC en principförklaring där klasskampen för socialism ströks (eller åtminstone blev väldigt diffus). I principförklaringen förespråkades producentkooperativ, men denna retorik omsattes sällan i praktik. Som Ingemar Sjöö har visat fortsatte svenska syndikalister att mobilisera klasskamp efter andra världskriget ungefär som tidigare (se Sjöös bok Fackliga fribrytare).
Sedermera deltog syndikalister i hamnstrejken 1969, gruvstrejken 1969–70 och skogsstrejken 1975, bland andra konflikter. Syndikalismen artikulerades på nytt i och med SAC:s principförklaring år 1976.
SAC:s kongress 2022 har precis antagit en ny principförklaring på förslag av Umeå LS. Det är en kort text på vardaglig svenska. I likhet med 1922 års principförklaring betonas att arbetare behöver utveckla sin kollektiva styrka och kompetens för att erövra arbetsplatserna.
Nuförtiden lyfter SAC inte upp en specifik hävstång, varken generalstrejken eller registermetoden. Svenska syndikalister brukar beskriva vägen framåt i generella ordalag. Vägen till ekonomisk demokrati är en självständig klassrörelse med tyngdpunkten i produktion av varor och tjänster. Detta lämnar utrymme för strategisk mångfald.
I kampen för dagskrav står SAC för taktisk mångfald. SAC är öppen för strejker och kollektivavtal – såväl som andra metoder och uppgörelser, vilka arbetare kan använda för att flytta fram positionerna. Konkret taktik måste anpassas efter de konkreta förhållandena.
I framtiden kanske generalstrejk visar sig vara rätt väg att gå? Om arbetarklassen når en brytpunkt med etablerade institutioner, så kanske generalstrejken är den bästa hävstången – eller registermetoden eller något annat.
Förr i världen fastslog den internationella syndikalistiska rörelsen att generalstrejken ”bör vara inledningen till den sociala revolutionen”. Det var ett uttalande av Internationella Arbetarassociationen (IAA) i dess principförklaring år 1922.
SAC skulle kunna kritiseras för att ha blivit vag och vilsen i strategiska frågor. Det vore fint om vi kunde bestämma vilken hävstång vi ska använda, långt fram i tiden, men jag betvivlar att det är möjligt. Det framstår för mig som hybris.
Likaså betvivlar jag att det är möjligt att förutsäga eller bestämma att en samhällsomvandling kommer att ta formen av en långsam evolution eller en snabb revolution. Låt oss organisera och se! Vad vi kan förvänta oss, dock, är att en samhällsomvandling kommer att bli internationell eller inte lyckas alls.
En längre version av artikeln har publicerats för en amerikansk publik.
