Dikten och verkligheten jobbar fint ihop på teatern när scenerna öppnar upp efter pandemin. Från scenen får vi historia, tröst och klarhet. "Kulturen kan aldrig bli opolitisk", skriver Arbetarens Josephine Askegård som sett fyra nya teaterföreställningar i Stockholm.
I och med att regeringen, åtminstone tillfälligt, släppt på pandemirestriktionerna har Sveriges teatrar öppnat ett ymnighetshorn som nästan är svår att hinna med. Under de senaste två veckorna har flera försenade pjäser haft premiär på både stora och mindre scener. I och med den tidsmässiga närheten frestas man att se likheter teman och grepp. Både när det gäller val av pjäser och scenografi finns gemensamma nämnare, och det är trevliga gemenskaper. Kanske beror trivselkänslan också något litet på att det känns nytt och generöst och privilegierat att få ta del av scenkonst igen. Trivsel är kanske inte ordet när spelet på scenen sker i skuggan av Rysslands invasion i Ukraina men låt mig kalla det till belåtenhet. Här diskuterar man de stora frågorna kring det lilla livet, på verkligt allvar.
På moment: teater i Gubbängen i Stockholm inleder man i vild yra. Glatt hojtande till intromusiken till Här är ditt liv (och död) presenteras den olyckliga kungamördaren Johan Jacob Anckarström som avrättades med därtill hörande skamstraff som spöslitning, styckning och stegling på galgbacken utanför Skanstull för 230 år sedan. Hans öde är samtidigt helt i tiden, upprinnelsen till hans hat är Gustav III:s olagliga krig mot Ryssland som motiverades av till ryssar utklädda svenska soldater. Vi känner igen retoriken genom historien och fram till våra dagar. Härskare med allt lägre popularitet nationellt, och samtidigt med allt högre maktanspråk, som uppfinner konflikter och går till anfall. I Gustav III:s fall tog vansinnet 30 000 människor med sig i fallet och gjorde Sverige bankrutt.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss