Reportage #100/2021

Luana D’Orazio dog vid varp­mask­in­en

Laura Boggi och Rosie Impemba har arbetat i det italienska textildistriktet i Prato i 7 respektive 45 år. Det var på en textilfabrik här som Launa D'Orazio omkom vid en varpmaskin. Hon är en av 772 italienska arbetare som dött på jobbet i år. Foto: Christin Sandberg

Varje dag dör tre personer på jobbet i Italien. En av dem var Luana D’Orazio. Hon dog, krossad av den maskin som hon arbetade vid i textildistriktet Prato. Arbetaren besökte Europas äldsta och största textildistrikt där garn och tyger till världsberömda globala varumärken som Burberry, Prada, Armani och Gucci tillverkas.

22-åriga Luana D’Orazio var lärling sedan lite mindre än ett år på sin arbetsplats – ett litet företag med tolv anställda. Hon arbetade ensam vid en varpmaskin, det vill säga en maskin som tillverkar varp, vilket är den längsgående tråden i ett vävt tyg, när olyckan inträffade.

– Det finns hela tiden en överhängande fara i arbetet inom textilindustrin, och att ta en liten risk eller begå ett litet misstag kan få allvarliga konsekvenser. Därför krävs ett konstant säkerhetstänk. Men säkerheten har förbättrats avsevärt under de senaste decennierna. Möter du någon som arbetade i fabrikerna här under 1970- och 80-tal så är det inte ovanligt att de saknar en eller ett par fingertoppar, säger Giovanni Santi på det italienska fackförbundet CGIL:s lokalkontor i Montemurlo strax utanför Prato, där Luana D’Orazio arbetade.

Under perioden från januari till oktober 2021 dog 772 personer på arbetet i Italien, enligt officiella uppgifter från Inail, motsvarande svenska Försäkringskassan. Det är något färre än året innan. Flest olyckor sker inom byggbranschen, vägtransporter, lagerverksamhet och i jordbruket.

Italien har ur ett europeiskt perspektiv relativt höga dödstal. År 2019 hamnade landet på tionde plats i EU med sina dödstal. Säkrast var det att arbeta i Holland där det skedde minst dödsolyckor. Även Tyskland, Sverige och Storbritannien hamnade i topp.

I drygt 40 år har Andrea Belli drivit ett företag som tillverkar varp på samma sätt som på fabriken där Luana D’Orazio arbetade. Foto: Christina Sandberg

Andrea Belli började som hantverkare inom textilindustrin 1976 och har sedan drygt 40 år tillbaka drivit ett företag som tillverkar varp, på samma sätt som på fabriken där Luana D’Orazio arbetade. Han är noga med att betona att det sker få olyckor i textilbranschen jämfört med andra betydligt mer riskfyllda branscher i Italien.

– Det här är ett yrke som tar tid att lära sig, och därför är vi väldigt måna om vår personal. De är nyckeln för att bibehålla den höga kvalitet som är det som utmärker produkterna från Prato, säger han.

Möter du någon som arbetade i fabrikerna här under 1970- och 80-tal så är det inte ovanligt att de saknar en eller ett par fingertoppar.

Giovanni Santi, fackförbundet CGIL

Andrea Belli visar den typ av maskin som Luana D’Orazio dog vid och säger att det uppskattningsvis tar tre år att lära sig behärska den fullt ut. Han visar också hur säkerhetsutrustningen ser ut. Det ska helt enkelt inte gå att komma nära maskinen. Om det ändå sker, ska den slås av automatiskt.

På ett annat ställe i fabriken står Rosie Impemba och håller i ett hundratal tunna trådar medan hennes kollega Laura Boggi rör sig mellan raderna av trådrullar för att ändra position på dem enligt Rosies direktiv.

I 45 år har Rosie Impemba arbetat tillsammans med Andrea Belli och hans syster Elisabetta Belli. Det började med en varpmaskin och det mesta arbetat gjordes för hand. Nu finns det ett tiotal moderna maskiner. Men det mänskliga hantverket och ögat är fortfarande avgörande för kvalitén.

Laura Boggi har arbetat i sju år och säger att hon fortfarande lär sig varje dag.

– Att hitta ny personal är svårt. Få vill arbeta på fabrik. De unga som kommer hit tröttnar oftast redan efter några dagar. Det krävs flit, noggrannhet och tar ett tag att lära sig, därför är det viktigt att man gillar jobbet, säger Belli.

Elisabetta Belli, syster till Andrea Belli, har arbetat inom textilindustrin i 45 år. Foto: Christin Sandberg

Han vill också understryka att säkerheten är en del av att hålla uppe den höga kvaliteten i den här industrin som fortfarande till stor del är ett hantverk.

– Vår kvalitetsgaranti gäller dock inte bara kvalitet utan inkluderar även hållbarhet ur ett miljöperspektiv, vilket innebär att vi återvinner det material som annars skulle kastas, som trådrullar.

Giovanni Santi från CGIL säger att Prato redan på 1980-talet, då man insåg att det förelåg ett stort problem med gifter från färgning i industrin som läckte ut i stadens vattendrag, utvecklat system för rening och återvinning av vattnet – ett system som gör att vattenkonsumtionen kan hållas nere.

Annars är textil är energislukande industri både vad gäller vatten och el.

Vi vet att det förekommer lagstridiga kontrakt, eller snarare att anställda får kontrakt med lagenligt stadgad arbetstid men i stället arbetar betydligt mer än så.

Giovanni Santi, fackförbundet CGIL:s

Belli tillägger att ytterligare en hållbarhetsaspekt är ”laglydighet”, det vill säga att företaget inte försöker smita undan skatter och andra sociala avgifter.

Det, menar han, är nämligen ett stort problem i den del av Prato där industriföretagen domineras av kinesiska ägare. Även Giovanni Santi från facket CGIL ser detta som ett växande problem.

– Vi vet att det förekommer lagstridiga kontrakt, eller snarare att anställda får kontrakt med lagenligt stadgad arbetstid men i stället arbetar betydligt mer än så. Det drabbar de anställda men även andra företag och hela samhället, eftersom de företagen betalar betydligt mindre skatt än andra företag och på så vis även kan pressa ner priserna för sina produkter, säger Giovanni Santi.

– Det finns hela tiden en överhängande fara i arbetet inom textilindustrin, och att ta en liten risk eller begå ett litet misstag kan få allvarliga konsekvenser, säger Giovanni Santi på det italienska fackförbundet CGIL:s lokalkontor i Montemurlo, i samma stad som Luana D’Orazio arbetade i. Foto: Christin Sandberg

Under hösten har en grupp arbetare vid företaget Texprint i Prato strejkat under flera månader i protest mot arbetsvillkoren. De strejkande hade kontrakt på att arbeta åtta timmar om dagen fem arbetsdagar i veckan, men i själva verket arbetade de tolv timmar om dagen sju dagar i veckan för samma lön.

Problematiken är särskilt stor bland de industriföretag i Pratoregionen som arbetar med att sy kläder av importerade tyger, det vill säga företag som ligger utanför den högkvalitativa produktionen i den kedja av företag som startar med garntillverkning.

Textilindustrins rötter i Prato går så långt tillbaka som till 1200-talet. Dess kännetecken och det som satt staden på kartan är tillverkning av högkvalitativa garner och tyger till modeindustrin och möbelindustrin. Och staden är fortfarande ett av världens viktigaste center för produktion av yllegarn och tyger.

Det finns runt 7 000 företag i modebranschen, varav 2 000 är direkt involverade i textilindustrin.

– De flesta är små företag och har mellan tio och trettio anställda, säger Giovanni Santi och fortsätter:

– Företagen är väldigt specialiserade. Det handlar om att det är många tillverkningssteg inom textilbranschen, vilka krävs för att upprätthålla den höga kvalitet.

Textilindustrins rötter i Prato går så långt tillbaka som till 1200-talet. Foto: Christin Sandberg

I första hand görs det garn direkt från råvarumaterial, såsom bomull, siden och ull. Av garnet tillverkas sedan tyg i flera steg. Det finns fabriker som är specialiserade på varp respektive väft, som är de olika trådlager som sedan vävs till tyg.

Tygerna används sedan både till kläder och möbler. Men innan dess ska tyglarna vävas, färgas och ytbehandlas. En del företag är specialiserade på att stryka.

Giovanni Santi säger att det egentligen aldrig sytts så många färdiga plagg i Prato, utan det är tillverkningen av tyget som är regionens kännetecken. Frågan är hur länge det ska hålla.

– Att de flesta företag är så små har setts som deras styrka eftersom det skapar maximal flexibilitet och möjlighet till anpassning efter fluktuerande ordertillgång. Men det innebär också svårigheter för företagen när konkurrensen på världsmarknaden ökar. Det finns maskinutrustning som har många decennier på nacken. Att investera i dyra maskiner och ny teknologi är mycket kostnadskrävande och utgör därmed ett stort hinder för många småföretagare, säger han.

Trots att branschen har stött på stora motgångar och har minskat dramatiskt sedan 1990-talet, utgör textilindustrin fortfarande en av de viktigaste industrisektorerna i italiensk ekonomi.

Men framtidsutmaningarna är många. Förutom svårigheter för småföretagen att investera i moderna maskiner, är det svårt att rekrytera personal. Många som arbetar är redan över 60 år.

–  Egentligen borde det vara en del av jobbet att hela tiden tänka på sin egen säkerhet, och inte minst kollegornas, säger Stefania Valente som arbetar på en textilfabrik i Prato. Foto: Christin Sandberg

Stefania Valente 41 år är yngst på fabriken där hon arbetar.

– Att arbeta på fabriksgolvet är illa sett bland unga i dag. Men jag tycker om att gå till jobbet, och trivs både med mitt arbete och det faktum att jag är ledig när jag stämplar ut för dagen.

Stefania Valente understryker att säkerhetstänket är jätteviktigt, men hon har aldrig varit rädd för att arbeta vid maskinerna.

Ser man en kollega ta en risk så måste man säga till på en gång. För det kan handla om sekunder när någon går över gränsen.

Stefania Valente, textilarbetare i Prato

– Visst finns det en utbredd kultur av att det inte är så farligt och viktigt att hela tiden tänka på säkerheten, särskilt när man har arbetat några år. Men egentligen borde det vara en del av jobbet att hela tiden tänka på sin egen säkerhet, och inte minst kollegornas. Ser man en kollega ta en risk så måste man säga till på en gång. För det kan handla om sekunder när någon går över gränsen, säger hon.

Stefania Valente är med i facket, och tycker att det är viktigt för att sprida information om arbetarnas rättigheter på arbetsplatsen.

– Det är särskilt viktigt när det kommer nya unga medarbetare, som saknar erfarenhet och inte vet hur arbetsmarknaden fungerar, säger hon.

Storleken på företagen i Prato innebär även en stor utmaning när det handlar om att organisera arbetarna. På arbetsplatser med färre än 15 anställda har facket inga representanter. Det var till exempel fallet på Luana D’Orazios arbetsplats.

I den här fabriken arbetade Luana D’Orazio. Foto: Christin Sandberg

Enligt förundersökningen som genomfördes efter olyckan som tog Luana D’Orazios liv hade företaget inte de två säkerhetsbarriärer som ska finnas vid maskinen. Det ena en säkerhetskedja eller nätmur som gör att man inte kan komma nära maskinen. Det andra en fotocellslampa som gör att maskinen automatiskt stängs av om en person överträder säkerhetsavståndet till maskinen.

– Ingen av dessa säkerhetsåtgärder fanns på plats, enligt vad som framkommer i förundersökningen, säger Giovanni Santi.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hej där 👋

Läs Arbetarens senaste Månadsmagasin gratis på webben! Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet kommer tre gånger i veckan: onsdag, fredag med veckans rubriker och långläsning på söndagar.