I den amerikanska delstaten Ohio har ett storskaligt initiativ av arbetarägda företag med syfte att gynna lokalsamhället utvecklats. Johannes Nilsson skriver om vilka lärdomar som går att dra av Clevelandmodellen.
När vi talar om ett system bortom kapitalismen stöter vi på så höga barriärer att vi får för oss att det enda sättet att överstiga dem, är med hjälp av ideologins monumentala språkbruk. Men mycket av förslagen på konkreta strategier som ideologierna måste erbjuda för att fånga vårt intresse, har inte sällan nötts ut av utopisk abstraktion som stundtals lämnar en med intrycket att den enda funktionen ideologierna numera fyller för den kollektiva viljan till förändring, är att hålla en gnista av drömsk revolutionsanda vid liv, eftersom man innerst inne ändå vet att det är kört.
Passivitet och cynism har här antagit den ideologiska romantikens skepnad. För det nakna ögat ser de ut att vara varandras motsatser. Men i själva verket är den psykologiska mekanismen och de politiska konsekvenserna desamma. Tilltron till den reella politiken är lika med noll. Ingenting kommer därmed någonsin att förändras. När det då dyker upp konkreta förslag inuti den politiska verklighetens ramverk som inte saknar den ideologiska sprängkraften, förtjänar de oftast vår uppmärksamhet.
Historikern och den politiska ekonomen Gar Alperovitz ger oss ett sådant förslag. Vi kan läsa om detta i America Beyond Capitalism och What then must we do. Men framförallt kan vi ta del av det i den systemförändrande rörelse han varit delaktig i att utveckla under de senaste decennierna i Cleveland.
1977 gjordes 5 000 gruvarbetare arbetslösa när en stålfabrik i Youngstown lades ner. I vanliga fall brukar historien sluta där, men den här gången tog gruvarbetarna saken i egna händer. De lade grunden för en fabrik de själva skulle bestämma över, där tanken var att de själva styrde över produktionsprocessen och där ägandestrukturen ordnades efter principen en person-en röst. Alperovitz kallades vid det här skedet in som expert. Av olika anledningar misslyckas projektet. Men ett frö såddes hos befolkningen och man insåg trots misslyckandet att en annan väg än den redan inslagna var möjlig.
Dessa arbetarägda företag har, samtidigt som de är framträdande i utvecklingen av gröna strategier i branscherna de verkar inom, kunnat erbjuda sina medarbetare bättre lön och en förmånligare sjukförsäkring än marknaden kunnat.
Idag verkar väsentliga delar av ekonomin i områden kring Ohio efter det som går under namnet Clevelandmodellen. Grundpelarna i en sådan modell är tre stycken. Dels ägs företagen och affärsverksamheterna av arbetarna själva. Dels är företagens räckvidd och intressen begränsade till regionen i vilken deras verksamhet är förankrad i. Och dels baseras en sådan regionalisering av den ekonomiska aktiviteten i icke-vinstdrivande och lokalt förankrade så kallade Ankarinstitutioner.
Vad dessa institutioner är för något beror på hur regionen ser ut. I Cleveland är de universitet och sjukhus, men kan också vara självstyrande kommuner, kulturella institutioner som bibliotek och museer eller troendebaserade institutioner som kyrkor eller moskéer. Ankarinstitutioner är centrala i byggandet av ett lokalt samhälles välstånd av flera orsaker. De kan i stor skala erbjuda arbete och bedriva upphandlingar med närliggande verksamheter.
Deras inköpskraft är avsevärd och deras samarbete med utomstående leverantörer är vittförgrenade. De äger land och tillgångar. Dessutom är det av institutionellt logiska skäl osannolikt att de lämnar platsen som de är rotade i. Till skillnad från vinstdrivande företag som tenderar att omplacera sin bas eller outsourca sin verksamhet för att effektivisera produktionen och reducera kostnaderna genom att anställa förhandlingssvaga arbetare, har Ankarinstitutioner principiellt sett ett ekonomiskt egenintresse att försäkra sig om att sitt eget och omgärdande samhällen är livskraftiga, stabila och välmående.
I det första fallet tjänar man på ett visst mått av desperation, fattigdom och social utsatthet hos befolkningen, eftersom det ger ett förhandlingsövertag, medan man i det andra fallet tjänar på en befolkning som är frisk, uppfinningsrik, engagerad och delaktig. I Cleveland har en arbetarägd tvättfirma riktat lejonparten av sin verksamhet mot sjukhuset. Evergreen Cooperative Laundry med omkring 50 medarbetare tvättar ca 6 miljoner kg sjukhuslinne om året.
I hela Ohio är de ledande i sin bransch vad gäller klimatsmart arbete. Ohio Cooperative Solar är ett arbetarkooperativ som bedriver storskalig produktion av ren energi och installerar solpaneler på taken till Ohios största icke-vinstdrivande Utbildnings- och Hälsobyggnader. Dessa arbetarägda företag har, samtidigt som de är framträdande i utvecklingen av gröna strategier i branscherna de verkar inom, kunnat erbjuda sina medarbetare bättre lön och en förmånligare sjukförsäkring än marknaden kunnat.
När företagen på det här sättet arbetar mot och utvecklar sin verksamhet i relation till behoven som uppstår inuti och omkring en Ankarinstitution, växer det långsamt fram mekanismer på marknaden som ersätter det vinstintresse och den konkurrens som frigör det aktieägda företaget från förpliktelser mot platsen de befinner sig på. Istället kan Ankarinstitutionen utifrån långsiktig planering stötta utvecklingen och stabiliseringen av den lokala företagsamheten, som stegvis formar marknaden efter den egna befolkningens behov och förmåga.
I städer som Pennsylvania, San Francisco och Detroit har universitet och sjukhus beviljat lågräntelån till icke-vinstdrivande organisationer. I Pennsylvania hade 60 procent av lånen betalats tillbaka efter en 20 års period. Man har också instiftat och stöttat sociala program som på olika sätt verkar för ekonomisk stabilisering inom regionen. Ägandestrukturen i företagen förflyttats från avlägsna aktieinnehavares särintressen till intressenter som är direkt involverade i den vardag som bildar gemensam grund för invånarna i regionen.
Arbetarna själva går in som ägare i företaget antingen genom federala långtidslån eller genom att, som ett exempel visar, det dras 50 cent på deras timlön under 3 år, vilket ger 30 000 dollar. Inuti detta lokala komplex av integrerade affärsverksamheter roterar en kommunal fond. Fonden samlar upp stora delar av vinsten som görs, förhindrar tillsammans med ankarinstitutionens begränsade räckvidd pengaläckage ut ur regionen och riktar den gemensamma förmögenheten mot etableringen av nya och gröna satsningar i framtiden.
I Cleveland, som var först i världen med att upprätta en sådan fond, uppgår den idag till en storlek som överstiger 2,5 miljarder dollar. Det här är en ytterst skissartad bild över ett system som ännu befinner sig i sin inledningsfas, men som växer och skapar välstånd i Cleveland med omnejd. Det sprider sig också till andra delar av världen, bland annat till Storbritannien, där exempel på Ankarinstitutioners alltmer dominerande roll i den regionala ekonomin går att hitta i Preston, Birmingham och Belfast.
Främst i Preston finns det tillgängliga dokument som beskriver hur man gått till väga i det här arbetet. I första hand identifieras Ankarinstitutionerna. Sedan analysers data kring upphandlingar, inköpskraft och utgifter. Genom dialog och förhandlingar med upphandlingschefer, aktörer på marknaden och kommunala politiker styr man institutionerna i riktning mot ett beteende som får den gemensamma och lokala ekonomin att växa och stabiliseras.
I vilken grad en sådan modell är överförbara på kommuner och landsting i Sverige är förstås en tekniskt komplicerad fråga, som behöver ta hänsyn till de faktorer som våra egna samhällen definieras av och där den mest grundläggande faktorn är, som Alperovitz understryker, storleken på samhället som ska organiseras, vilket sedan har en avgörande betydelse vilka samhällets ankarinstitutioner är.
Men oavsett om Clevelandmodellen är överförbar eller inte till en svensk kontext, kan vi hitta viktig lärdom i det principiella tillvägagångssättet, i den demokratiska viljan när den antar institutionell form inuti ett ekonomiskt system och av de sociala konsekvenser som blir tydliga när människor går från passivitet och social fragmentisering, till politisk aktivitet och ekonomisk delaktighet i det levda livets omedelbara erfarenhetssfär, vilket en medarbetare i ett av företagen som nämndes ovan sammanfattar så här: ”Owning your own job is a beuatiful thing”.
Många strömningar i Sverige går i motsatt riktning till en sådan demokratisk vilja. De enorma kommunsammanslagningarna som skett sedan 50-talet är ett exempel. Koncentrationen och centraliseringen av ekonomisk och politisk makt, klassklyftornas fördjupning och det sjunkande medlemsantalet i fackföreningar (ett antal vars ökning flera studier visat är ett av säkraste sätten att förutspå växande jämlikhet i västerländska samhällen) är desto allvarligare exempel.
Ägandestrukturen i företagen förflyttats från avlägsna aktieinnehavares särintressen till intressenter som är direkt involverade i den vardag som bildar gemensam grund för invånarna i regionen.
Men undantagen finns. Förslagen till åtgärder finns också, där ett genomarbetat sådant lades fram av 2014 års Demokratiutredning, där man i Betänkandet Låt fler forma framtiden från 2016 menade att andra former för påverkan av den politiska processen, utöver valet som hålls var fjärde år, blir alltmer viktiga. Dessa former uppstår ur den kommunala gemenskapen, en gemenskap som sammanslagningarna bidragit till att försvaga. Vänsterpartiet i Uppsala län för diskussioner om Ankarinstitutioner och nämner ”Prestonmodellen” (ursprungligen Clevelandmodellen) som en viktig inspirationskälla till en ekologiskt hållbar och ekonomisk livskraftig kommun.
Organisationen Demokratisk omställning, som slår fast att ”det ekologiska samhällsbygget är i hög grad ett lokalt projekt” och att ”vi måste lära oss agera utan ombud”, tycks åtminstone vara ett frö till en svensk motsvarighet till Democraczy Collaborative och The Pluralist Commonwealth, organisationer som Alperovitz varit delaktig i att starta. Tillräckligt många demokratiundersökningar visar varför den här sortens strategier är så viktiga.
När medborgaren blir delaktig i sitt liv på ett politiskt meningsfullt sätt, ser vi ofta hur lätt det trots allt är att lyfta henne ut ur maktlöshetens apati och hur nära till hands de förändringar är, som förmår att omvandla bitterhet och generaliserad vrede till engagemang, samarbete och omsorg för den egna omgivningen. Det enda som krävs för att denna förändring ska äga rum är att man ger medborgaren det man lovat henne: makten att på daglig basis påverka samhället hon lever i.
För att makten ska fyllas med substans måste samhället begränsas till hennes egen omgivning. Bara då kan hon med denna makt också vinna användbar kunskap om politikens verklighet. Det är inte genom böcker eller debattprogram, inte heller genom att kryssa i en ruta i ett bås en gång var fjärde år, men genom den praktiska och direkta erfarenheten av att involveras i demokratiska beslutsfattningsprocesser som medborgarens begrepp om demokrati fylls med ett verkligt innehåll.
Dessa processer börjar alltid i det lilla och i det lokala, för att därifrån gå vidare till det nationella och slutligen det globala. Om medborgaren på det här sättet inte involveras, kan hon inte heller lära sig hur en demokrati fungerar, eftersom det då inte existerar någon sådan demokrati att dra lärdom ur.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.