Shelagh Delaneys pjäs A taste of honey, med nära 60 år på nacken, känns fortfarande aktuell, även om det är svårt att förstå vilken betydelse den innehade för en ung generation i Storbritannien.
En av orsakerna till att Shelagh Delaneys drama A taste of honey (1958) är så drabbande är att den med retorik och enormt stark känsla för text gestaltar frågor om utanförskap. När den samma år sattes upp som pjäs och ett par år senare blev spelfilm var beskrivningen av hur den enskilda familjen drabbades av strukturell fattigdom, social nedklassning, alkoholism och framför allt fördomar över alla dessa saker, en uppenbarelse.
Dramat kom i en kulturellt explosiv tid då en rad ”angry young men”, uppvuxna under andra världskriget, skarpt beskrev en verklighet som omfattade politik och klass, ofta i de nedgångna industriområdena i norra England och förljugenheten kring den. En uppgörelse, men också förståelse hur misär kan skapa livströtthet som spiller över på allt. Det fortfarande för vissa lite nedsättande schablonmässiga uttrycket diskbänksrealism beskriver teman i pjäser och filmer som nu dök upp och grävde allt djupare i hur människor verkligen hade det.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss