Natalia Ginzburgs Familjelexikon är en bok att älska och lika mycket läsa för allt vad den berättar om mellankrigstidens Italien i en familj som inte passade in i Mussolinis framväxande samhälle, och inte heller önskade göra det. En berättelse om att leva i exil i sitt eget land.
Familjelexikon börjar i en myllrande historia om en familj med otaliga medlemmar, ingifta, släkt, nytillkomna barn, vänner som så småningom blir nya makar. Lustig som en gammaldags ungdomsbok, men så småningom inte så lustig. Natalia Ginzburg föds 1916 på Sicilien som yngst av fem syskon och skriver ned minnena av barndomens alla invånare och platser i London knappt 50 år senare. Hon drar sig till minnes inte bara alla namn utan också alla namns yrken, intressen, band till familjen och politisk tillhörighet.
Mitt i alltihopa fadern, den judiska vetenskapsmannen med bestämda åsikter om vad som är ”slabber”, vem som är en ”odåga”, eller vem som ska ”högaktas”. I Johanna Hedenbergs översättning förflyttas vi lätt till mellankrigstidens atmosfär, på samma gång kvar i konservativ gammal tid och på väg in i moderniteten. Fadern som ilsket delar in världen i gott och ont, och med sitt språk och sin koleriskhet försöker bekämpa fascismen han ser växa fram men egentligen tvivlar på att den går att bekämpa.
