“Vad ska Staten och fastighetsägarna ta sig till när folk inte har råd att betala sina marknadshyror? Ökade bostadsbidrag såklart! Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå var större delen av de bidragen går – nämligen rakt ned i fastighetsägarnas fickor.” Channa Riedel om marknadshyror och regeringskris.
Nu har regeringen fallit. Jag önskar att den meningen hade en mer utopisk innebörd men kanske vi ändå försiktigt kan våga hoppas på att några vänsterpolitiska sanningar formuleras ur denna sommarens regeringskris. Å andra sidan – har riksdagspolitiken någonsin befunnit sig i annat än en kris?
Jag vill ändå säga att: Gå inte på den liberala lögnen. Det tål att sägas i så många politiska sammanhang. Men kanske det är svårare att stå emot den nu: ett och ett halvt år av pandemi med restriktioner, ekonomiska katastrofer av privat och strukturell art, en sjukvård som kippar efter andetag som knappt ens fanns innan pandemin. En annan katastrof är att den politiska aktivismen i form av fysisk organisering på plats i ett verkligt rum har fått ryka, sättas på paus eller genomföras i mycket liten skala. Möten, manifestationer och demonstrationer känns avlägsna, förutom de konspiratoriska antivaccinationsnewagenazisterna som under året samlats på gatorna. Med andra ord: vi har haft så lite tid och plats att samtala med varandra om vad det är för politiska vridningar som sker.
Det svenska folkhemmet – proklamerade Dadgostar – är Sveriges hjärta. Frågan är vad Vänsterpartiet egentligen vill med att ta över den socialdemokratiska retoriken?
En av de liberala lögnerna som du förväntas gå på är att V med Nooshi Dadgostar i spetsen helt enkelt inte klarat av att svälja sin stolthet och därmed drivit igenom en situation som banar väg för en högerkonservativ regering stödd av SD eller där SD ingår. Att misstroendeomröstningen bottnar i att V fått nog av att behandlas minst sagt styvmoderligt av de andra januaripartierna. Det är något naivt över att som S, Mp, C och L tro att de ska kunna förlita sig på V:s tysta stöd utan att partiet så småningom börjar kräva reellt inflytande. Det kommer inte som någon överraskning att V nu sätter ned foten och kräver att januariavtalets punkt 44 – den om fri hyressättning vid nyproduktion.
Jag tror också det pågår politiska maktspel men frågan om fri hyressättning är också en fråga om en öppning för ett grundläggande systemskifte som rimmar illa med V:s ideologiska problemformulering, trots partiets långsamma glidning mot en sorts äldre form av socialdemokrati. I Nooshi Dadgostars röstförklaring för V:s räkning i misstroendeomröstning i måndags citerades Tage Erlander – denna socialdemokratiske förgrundsgestalt. Det var också ett tal som gjorde stor poäng av att lyfta fram vad socialdemokraterna gjort för svensk välfärd, “den svenska modellen” och särskilt socialdemokratins roll i bostadspolitiska frågor. Det svenska folkhemmet – proklamerade Dadgostar – är Sveriges hjärta. Frågan är vad Vänsterpartiet egentligen vill med att ta över den socialdemokratiska retoriken?
Såhär är det ju att ingen helt säkert kan veta utgången av ett extraval, om det blir ett sådant. Inte heller vad otaliga talmansrundor skulle resultera i. Vad vi däremot vet är att fri hyressättning på nyproduktion med allt det i framtiden skulle betyda med renovräkningar och fullständiga marknadshyror är ett i det närmaste oåterkalleligt beslut. Det skulle innebära en ekonomisk katastrof för alla nuvarande och framtida hyresgäster och troligtvis kosta staten enorma summor. Vi måste också komma ihåg att det i förslaget är inskrivet en listig omdefinition av vad som egentligen räknas som nyproduktion. En äldre lägenhet kan renoveras till den grad att den plötsligt betraktas som nyproduktion och därefter kan marknadsenliga hyror sättas på även dessa lägenheter.
Exemplet Finland har florerat i debatten den senaste tiden. Finland har en komplex hyresmarknad som både tillåter fritt spelrum för fastighetsägarna vad gäller hyresnivåer, men där också staten och allmännyttan går in och räddar där det behövs. De s.k. Ara-bostäderna ägs och finansieras av den finska staten, har låga hyror och förmedlas utifrån faktiska ekonomiska och sociala behov och inte nödvändigtvis kötid. Ett trängande ekonomiskt skäl kan exempelvis vara att ens nuvarande boendekostnader överstiger 40% av hushållets bruttoinkomster. Sug på den karamellen.
När den privata, marknadstillvända hyresmarknaden blivit för kostsam för dig rycker staten in med subventionerade bostäder. Dessutom: Vad ska staten och fastighetsägarna ta sig till när folk inte har råd att betala sina marknadshyror? Ökade bostadsbidrag såklart! I Finland uppgick 2019 bostadsbidragen till 15 miljarder kronor per år. Sverige – som har en dubbelt så stor befolkning – betalade ut knappt 5 miljarder samma år. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå var större delen av de bidragen går – nämligen rakt ned i fastighetsägarnas fickor. Det är inget annat än den ljuva pendelrörelse som Blå Tåget beskrev redan 1972: ” ”Kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen / Så kan man fiffla en smula med den järnhårda lönelagen / Och till och med betala mindre i lön än priset för mat och för hyra / För staten skjuter så gärna till, om levnadsomkostnaderna blivit alltför dyra”.
Det här är exakt den typen av förvirrad marknadsliberal politik som även utförsäljningen, outsourcandet och privatiseringen av välfärden är ett uttryck för. Det är att äta kakan och ha precis hela kvar. Det är att tala sig varm om den fria marknadens oerhörda möjligheter att Göra Gott men samtidigt tacksamt ta emot skattemedel och placera dem på varma platser där skatten är försvinnande låg.
Förslaget om marknadshyror kommer ur inget annat än en stark marknadsliberal vilja att förändra systemet i grunden. Vi tror kanske ibland att det bara är vänstern som står för drömmarna om systemskifte. Men för de marknadstillvända krafterna i riksdagen finns det ännu skattepengar att forsla över till privata aktörer och näringslivet. Låt motståndet mot detta utarmande kompromisslöst fortsätta.