Botir Rakhminov står framför det nu färdigbyggda huset där han och ett dussin andra papperslösa arbetade och flera gånger sov på byggarbetsplatsen. Texten på bilden är hämtad ur ägaren Christian Erdals meddelanden till anställda. De lyder "VI SKA JOBBA HELG" "Det här hotellet är inte gratis" och "Ingen kommer att få en krona den här månaden" Foto: Dordije Popovic och privat, Montage: Arbetaren

10 års utnyttjande på Nordiska Golv

Nordiska Golv ”håller vad de lovar,” skriver de på sin hemsida och stoltserar med fackförbundet Byggnads logga. Men sina anställda har företaget lurat på stora summor. Arbetaren kan nu berätta om långa arbetspass sju dagar i veckan, svarta löner, inga löner och hur de anställda sovit på byggarbetsplatser. Det är ett utnyttjande som pågått under minst tio år. 

Det är december 2016 och byggarbetsplatsen i Norrtälje är utkyld när en man, som är farmaceut i sitt hemland Uzbekistan, satt sista plattan för dagen i de badrum han nu kaklar. Det är sent. Sista bussen till Märsta, där han har en säng, har gått. Han och arbetskamraterna breder ut kartonger och bubbelplast på golvet, som de gjort många gånger tidigare när de sovit på bygget, och startar el-elementet. Han är hungrig, som vanligt. Ägaren på den golvfirma som anställt honom hade lovat att komma med mat om de jobbade på, men det gjorde han inte den här gången heller.

Det är snart tre månader sedan han och ett dussin andra Uzbeker, alla papperslösa, hoppade på jobbet. Han heter Botir Rakhminov och vill först inte figurera med namn, men ändrar sig sedan. Han skiter i vilket, säger han. Han ska ändå lämna landet, det blir inga pengar från ägaren till den firma som anställt honom.  

– Han sade bara hela tiden att så fort kunden betalar får ni era pengar och på det sättet så lurade han folk, säger Botir Rakhminov.

Firman han jobbar för heter Stockholms Nordiska Golv och Bygg AB. De specialiserar sig egentligen på golv, men också på att utnyttja utländsk arbetskraft. Det är den bild som framträder i bland annat de rättegångs- och myndighetshandlingar, bilder, filmer och chattkonversationer och muntliga källor som utgör grunden för Arbetarens granskning. Deras hemsida pryds av fackförbundet Byggnads logotyp och firman har haft kollektivavtal med facket i över tio år, men det är inte mycket av byggavtalet som gäller i verkligheten.

Arbetaren har varit i kontakt med tio tidigare anställda och tagit del av belagda uppgifter gällande sammanlagt 17 tidigare anställda på firman mellan 2011 och 2021 som ger bilden av ett företag som drivs helt enligt ägarens, Christian Erdals, godtycke. 

Efter att jag slutat för dagen pressade han och sade att vi måste jobba extra timmar. Många gånger arbetade vi till tre-fyra på morgonen nästa dag, i sträck.

Lesther Pettiens

– Att jobba för Nordiska Golv är ett kaos, mycket kostsamt och problemfyllt. De betalar dig aldrig full lön, aldrig allt, inte heller semesterersättning eller traktamente. Under perioder jobbade vi dagligen måndag till måndag från sju till sju eller längre, utan en krona extra ersättning, säger Daniel Herrera.

Byggavtalet och arbetstidslagen har tydliga regler kring arbetstider. Men på firman gäller inget sådant. Flera arbetare berättar om hur de jobbat månader i sträck åtta, tio, tolv timmar om dagen. Någon dag ledigt om det inte finns jobb, annars även helg. I en sms-konversation, som Arbetaren tagit del av hetsar ägaren de anställda att jobba. ”VI SKA JOBBA HELG” skriver han till en arbetare som invänder. 

– Under hela perioden på företaget var det hemskt. Han behandlade mig väldigt illa varje dag. Efter att jag slutat för dagen pressade han och sade att vi måste jobba extra timmar. Många gånger arbetade vi till tre-fyra på morgonen nästa dag, i sträck. I teorin skulle vi tjäna mer pengar, men det var bara i teorin, inte i verkligheten, säger Lesther Pettiens en annan tidigare anställd. 

Lesther Pettiens lägger golv på företaget
Lesther Pettiens beskriver sin tid på Nordiska Golv som ”hemsk.” Nu har han lämnat landet, men drömmer ändå om att återvända med papper den här gången. Foto: Privat

Kollektivavtalet med Byggnads har också tydliga bestämmelser kring ackordslön eller månadslön, men det system som gäller på Nordiska Golv är helt väsensskilt. Det kunde hända att någon fick betalt per arbetstimme, men i princip alla Arbetarens källor har arbetat efter ägarens egna ackordssystem där de anställda lovades att få betalt per kvadratmeter lagt golv.

Konversationer i appen Whatsapp, som Arbetaren tagit del av, visar hur de anställda lämnar detaljerade rapporterar på utfört arbete per kvadratmeter med angivna överenskomna del- och totalsummor i kronor. Men när lönen sedan kom motsvarade den inte, med få undantag, vad som utlovats oavsett om lönerna var svarta eller inte. Så gott som varje månad gjorde ägaren godtyckliga löneavdrag på tusentals kronor som straff eller helt utan förklaring. Enligt Daniel Herreras fackliga ombud har företaget en skuld till honom på över 500 000 kronor och han är inte ensam.  

– Han hotade ofta med att om vi inte blir klara då blir det böter för honom och då drar han det från våra löner. Varenda månad var det löneavdrag som ingen förstod. Det värsta som hände mig var när han drog 12 000 kr för en skadad vägg. Det var en repa som inte syntes, säger han

Whatsappkonversationer med en annan arbetare visar hur ägaren hotar de anställda med löneavdrag. Christian Erdal skriver upprört att arbetaren ska vara på arbetsplatsen, medan arbetaren förklarar att han inte har diesel att köra och inte en krona att köpa det för heller. Christian Erdal svarar: ”Om du inte är där om 30 minuter får ingen av er en krona den här månaden”.

I en annan konversation skriver chefen till samma arbetare att fel som gjorts vid golvläggning i Göteborg inte har fixats och att byggchefen nu ”vill dra av 50 000 kronor. Tar du det?”, arbetaren svarar att han aldrig fått någon lista över vilka felen skulle vara och att Christian Erdal i sin tur redan är skyldig honom nu sammanlagt 78 000 kronor i obetald lön. Christian Erdal svarar: ”Du är skyldig mig 80 000 kronor för de misstag ni har gjort”. 

Vi protesterade jämt och sade att det är skit att behöva betala för andras misstag. Då sade han att han föredrog att vi förlorade än han själv. 

Reynaldo Herrera

Straffen kunde också vara en direkt följd av ägarens eget fusk. En stor del av de anställda på firman är papperslösa från sydamerikanska eller centralasiatiska länder. Men för att få arbeta på många större byggarbetsplatser krävs ett personligt passerkort, ett så kallat id06-kort. Id06-korten är till för att bland annat försvåra svartarbete och ekonomisk brottslighet. Firman löste situationen genom att uppmana de anställda att smyga efter varandra eller helt enkelt hoppa över stängslet. Ett sådant straff drabbade Reynaldo Herrera och kostade honom 12 000 kronor av den månadens lön.

– När det hände den månaden sade Christian att det kommit in en arbetare som inte hade giltigt id06 och högsta cheferna hade gett böter till företaget. De pengarna drog han från oss alla. Vi protesterade jämt och sade att det är skit att behöva betala för andras misstag. Då sade han att han föredrog att vi förlorade än han själv. 

Men Nordiska Golv har också skapat falska id06-kort. Arbetaren har tagit del av fyra exempel på hur företaget har utfärdat id06-kort åt papperslösa med deras bild, men någon annans personuppgifter. Två av personernas namn går att spåra och tillhör personer dömda för brott med skuldervarav en har lämnat landet

Lesther Pettiens var papperslös när han arbetade för företaget 2016. Han berättar att han hörde av sig till ägaren och sade att han behövde ett kort för att komma in på arbetsplatsen. Dagen efter fick han ett med sitt namn felstavat och en bild på honom plockad från Facebook. Det borde, enligt syftet med id06 inte vara möjligt, men vid tiden utförde utfärdarna ingen kontroll. Uppgav arbetsköparen att det var korrekt, gick korten igenom.

– Han sade ”kom samtidigt som en annan och båda kommer in samtidigt eller så kan du klättra över grinden.” Han pressade på och sade ”du måste komma in till bygget för det måste bli klart.” Jag var tvungen att klättra. Men de flesta som inte hade id06 skickade han till andra byggen som inte krävde det, säger han.

Flera arbetare berättar också att de upplevt sig fysiskt hotade av vd:n.

Trots den stora andelen papperslösa i företaget har Nordiska Golv jobbat på flera prestige-projekt och varit underleverantör för flera av de största byggbolagen i Sverige. ”Stockholm” finns med i företagsnamnet, men företaget kan snabbt leverera arbetskraft till hela landet. Flera arbetare berättar om hur de kan få ett samtal om att en minibuss kommer att plocka upp dem dagen efter och köra dem till en helt annan arbetsort. Arbetarens källor har bland annat arbetat i Norrköping, Linköping, Göteborg, Norrtälje, Malmö och Helsingborg.

Men förflyttning till annan ort har inte inneburit någon extra ersättning, vilket byggavtalet kräver. De pengar som företaget sparar på traktamentet lades knappast heller på att uppnå Byggavtalets formulering om att boendet ska vara av ”ändamålsenlig och godtagbar standard”.

Arbetaren har tagit del av bilder och videos, från olika källor och arbetsorter i landet, på boenden som företaget fixat. På bilderna sover arbetare på madrasser på golvet utan kuddar eller sängkläder eller delar en säng på flera personer, en standard långt ifrån Byggnads rekommendation om eget rum på 8,5 kvadrat. På en bild sover en anställd i sina arbetskläder, visserligen med kudde, men direkt på golvet på något som ser ut som en sovsäck.

En anställd sover i sina arbetskläder direkt på golvet med bara en sovsäck som underlag
Flera anställda berättar om de undermåliga boendeförhållanden som erbjöds när de arbetade för företaget på annan ort. Egen säng, som kollektivavtalet lovar, var inte någon självklarhet. Här ses en anställd sova i sina arbetskläder på en sovsäck direkt på golvet. Foto: Privat

Jose Lopez arbetade bara tre månader på företaget, även han lurades varje månad på pengar. Han bodde i Stockholm, men arbetade under hela sin tid i Borlänge. Han beskriver hur han arbetade åtta till tio timmar om dygnet varje dag i veckan, men det värsta var, säger han, hur de tvingades bo. Han berättar, vilket bekräftas av flera källor, om hur de bodde 17 personer i ett litet hus i Djurås, med tre rum och sammanlagt fyra sängar. 

– Vi fick inte ens det basala för att kunna tvätta oss. Inte toapapper, inte handdukar, ingenting. Vi sov fem personer i samma rum, jag sov på en madrass på golvet, andra på soffor. Lite senare fick jag en liten säng, berättar han.

Vi väntade och väntade. Efter två timmar ringde vi igen, men han slutade att svara. Då gick vi in och slog sönder allt. Jag brydde mig inte längre.

Arbetare som jobbade på Nordiska Golv 2017.

I januari 2017 hade Botir Rakhminov och de andra Uzbekerna på bygget i Norrtälje slavat i månader utan lön. Han, som flera av de andra, kunde inte ta fler lån av kamrater. Hans plats i Märsta-lägenheten hade gått förlorad eftersom han inte kunde betala. De försökte panta burkar för att kunna köpa korv och bröd. De svalt. Arbetarna hade försökt jobba så många timmar om dagen de kunde i hopp om att pengarna skulle komma om de bara blev färdiga. Nu var första våningen klar.

Men de hade börjat ge upp. Arbetsledaren ringde ändå till ägaren för att tjata en gång till. Han lovade att skicka en kille med pengarna. De tvättade av sig och väntade. En timme gick, en timme till. Plötsligt lyfte bara en av arbetarna en hammare och gick in i badrummet han just färdigställt och slog sönder det i småbitar. En efter en följde fler hans exempel. 

– Han sade att han skulle komma efter en timme. Vi väntade och väntade. Efter två timmar ringde vi igen, men han slutade att svara. Då gick vi in och slog sönder allt. Jag brydde mig inte längre, berättar en av arbetarna som var med. 

Jag har inte utfört någonting, jag är inte på projekten, jag är inte insatt och gör ingenting. Jag sitter bara som vd. Jag jobbar hemifrån varje dag. 

Christian Erdal, vd Nordiska Golv och Bygg

När Arbetaren ringer Christian Erdal är han mycket ovillig att kommentera. Under de 45 minuter som samtalet varar lägger vd:n den större delen av tiden på att ställa olika, som han själv kallar, ”korkade frågor”. De missförhållanden som nämns i denna text läses, efter flera avbrott, upp för honom. Han förnekar först att han haft anställda utan arbetstillstånd och att han ska ha betalat svarta löner. Men säger sig sedan inte ha kännedom om vad som försiggår på bolagets olika projekt, eftersom han delegerat detta till sina projektledare. Han säger sig inte heller förstå vad han, Christian Erdal, har att göra med de missförhållanden som Arbetaren rapporterat.

– Jag har inte utfört någonting, jag är inte på projekten, jag är inte insatt och gör ingenting. Jag sitter bara som vd. Jag jobbar hemifrån varje dag. 

Under samtalet går Christian Erdal mellan att, med hög röst, bland annat kräva att tidningen redovisar sina muntliga källor och att skratta åt de uppgifter som Arbetaren försöker få honom att bemöta. Han säger att han, som vd, inte bär ansvaret för allt han delegerat. När Arbetaren försöker bereda honom möjlighet att bemöta de uppgifter som rör handlingar han personligen ska ha utfört, ändras stämningen tvärt. 

– Gå inte på mig personligen för jag går inte på dig personligen. Du pratar om ett företag, du pratar inte om Christian, du pratar om företaget. Du har ingen rätt att gå på mig privat eller hota mig på något sätt.

Hur har jag hotat dig?

– Du går inte in på mig privat och du hotar inte mig, det är det sista du gör. Då kommer vi ha betydligt mer problem än de vi har.

Innan han avslutar samtalet bokar han ensidigt in ett möte utanför arbetstid dagen efter, ett möte han tidigare sagt att han ska debitera tidningen för, sedan lägger han på. Arbetaren skickar därefter, per mejl, ytterligare erbjudande om att bemöta uppgifterna per telefon, per mejl eller under ett möte under kontorstid kommande dag. Han har ännu inte återkommit.

Publicerad Uppdaterad
7 timmar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
5 dagar sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Foto: Johan Olsson, Anders Wiklund. Kollage: Arbetaren

Kritiken växer internt på Unionen: ”Saknar kollektivavtal”

Unionen, ett av Sveriges största fackförbund, kritiseras nu av sina egna anställda för att vägra teckna kollektivavtal. Detta samtidigt som facket lägger upp jobbannonser där de skriver att kollektivavtal tillämpas. Arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog beskriver Unionens upplägg med interna avtal som ”inavel”.

Unionen är ett av Sveriges största fackförbund. Under det senaste året har de drivit uppmärksammade förhandlingar med techjätten Klarna om att respektera den svenska modellen och teckna kollektivavtal.

Men anställda som Arbetaren har talat med menar att organisationen inte följer den svenska modellen och vägrar teckna kollektivavtal för sin egen personal.

I en av de lokala fackklubbarna i Stockholm finns runt 500 anställda, och totalt arbetar cirka 1 000 anställda på hela Unionen. Medlemmar som alltså i dag kan sakna kollektivavtal.

Tecknar villkor med sig själva“

På Linkedin och även på deras egna hemsida har Unionen lagt ut flera jobbannonser där de tydligt skriver att anställningsvillkoren sker ”enligt kollektivavtal”. 

En tjänst som ombudsman har utlysts på Linkedin i Borås. En annan tjänst som analytiker på Stockholmskontoret.

Unionen har en tjänst utlyst på sin hemsida, där de skriver att villkoren sker enligt kollektivavtal. Foto: Skärmdump

Unionen har i dagsläget ett upplägg som bygger på ett företagsavtal och ett samverkansavtal. Modellen bygger på avtal mellan Unionens förbundsanställda och Facksam, Facklig Samverkan, där förbundskontorsklubben och Förhandlingsorganisationen för arbetsgivarparten inom Unionen, FAU, ingår. Även FAU består av anställda på Unionen och högre chefer. 

– Jag tror många inte förstår att vi inte har ett kollektivavtal. När de sedan inser att Unionen tecknat villkor med sig själva blir många förvånade, säger en anställd på förbundskontoret, som vill vara anonym. 

Så sent som 2022 registrerar Unionen organisationen “Facklig Samverkan på Unionen”, Facksam, på Bolagsverket. Men till Arbetaren skriver Unionen att upplägget gällt sedan 2008. Ordförande för Facksam bekräftar senare i ett mejl att de inte skaffat ett eget organisationsnummer för Facksam förrän 2022.

– Om Facksam tecknat kollektivavtal utan att vara en juridisk organisation så skulle dessa kunna vara ogiltiga, säger Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist.

Anställda lade fram motion

Arbetaren har tagit del av en motion som anställda på Unionen lagt fram på årsstämman på regionmötet. En motion som dock inte fick gehör.

I motionen står bland annat:

 “Vi har skiljenämnd uttalat i vårt avtal vid tvister! Vi har FAU som är intern! Vi har visselblåsarfunktion internt! Hur kan vi då vara transparenta när allt är internt? Vi bör ha bra villkor och ett riktigt kollektivavtal för oss internanställda med tanke på vad Unionen representerar och förespråkat utåt. Vi borde vara ansiktet utåt och föregå med gott exempel genom att följa det vi står för till våra medlemmar och inte vara sämre själva.”

– De menade att vi har ett kollektivavtal och att det då råder fredsplikt, och att vi inte får strejka. Men det går emot strejkrätten, med tanke på att vi inte har ett korrekt kollektivavtal, säger en annan anställd, som vill vara anonym, på förbundet som Arbetaren talar med.

Anställda menar att FAU omgärdas av tystnadskultur och att det saknas insyn i organisationen.

– Det är ett väldigt hemlighetsmakeri kring FAU. Vi får inte ens veta vilka som sitter där. Men vi ser att enhetschefen Anna Bergqvist, som också är HR-chefernas chef, har signerat vårt så kallade kollektivavtal, säger en anställd som vill vara anonym.

Arbetaren har också tagit del av avtal som visar att enhetschefen skrivit under.

Arbetsrättsjuristen: Inavel”

Arbetaren har låtit Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist, granska avtalen som råder på Unionen.

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

– Facklig samverkan är enligt deras egna uppgifter en facklig organisation. Därmed skulle avtalen kunna vara kollektivavtal. Samtidigt kan tyckas att konstruktionen ger ett intryck av ”inavel”, eftersom allt sker inom Unionens egen organisation. I vilket fall är konstruktionen märklig utifrån partsrollerna på svensk arbetsmarknad, det vill säga att det ska finnas en tydlig arbetsgivarroll och en lika tydlig facklig roll. För mig som utomstående betraktare ger konstruktionen intryck av att Unionen vill vara både arbetsgivare och arbetstagarorganisation på samma gång.

Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv.

– Det här skulle kunna vara ett sätt att komma runt att man inte träffar kollektivavtal med sig själv. Det normala är att de anställda är med i en annan facklig organisation som har en klubb. Till exempel kanske anställda på Byggnads är med i ett annat fack, säger Tommy Iseskog. 

Måste följa Las

Tommy Iseskog menar att om man inte har kollektivavtal måste man följa bland annat semesterlagen och Las, lagen om anställningsskydd. Det går endast att göra avsteg från Las och MBL genom ett kollektivavtal.

– Man kan inte hänvisa till ett annat kollektivavtal, utan man måste själv ha ett kollektivavtal som reglerar de regler som är dispositiva. Man måste vara en fackförening för att göra avsteg från kollektivavtalet. Om detta inte är ett kollektivavtal så är det ett kollektivavtalsbrott. 

Vilka blir då konsekvenserna om Unionen bryter mot Las?

– Konverteringsregler och särskild visstidsanställning inträffar redan efter tolv månader. I Unionens avtal för deras anställda stod det 24 månader. Det går inte att frångå Las på det här sättet. För att detta ska vara giltigt så måste det handla om ett äkta kollektivavtal, säger Tommy Iseskog.

Iseskog menar vidare att varje person som blivit felaktigt behandlad kan hävda att man är tillsvidareanställd och att man avskedats på oriktiga grunder. 

– Har man avslutat anställningar trots Las så bryter man mot lagen mot anställningsskydd. Då kan det få stora rättsliga konsekvenser för Unionen, menar Tommy Iseskog och tillägger:

– Frågan är också varför Facklig samverkan gått med på ett sådant avtal. Varför ska man ha sämre villkor än Las?

Här svarar Anna Bergqvist, enhetschef på Unionens HR-avdelning, på kritiken:

Publicerad Uppdaterad