Litteratur #34/2021

Att bygga en man – en kulturell manskupp

Anna Lihammer och Ted Hesselbom berättar fascinerande om 1800-talets nya manstyp, i sin bok Vikingen. Författarfoto: Johanna Jeansson

Under tidigt 1800-tal bildades Götiska förbundet för att skapa en ny svensk identitet. På bara några år växte han fram ur fria tolkningar av gamla sagor och fornfynd, en viljestark, konsekvent, plikttrogen, modig, klasslös och friskt vågad figur som inte visar känslor: Vikingen. Anna Lihammer och Ted Hesselbom berättar i sin bok om en 200 år gammal man som lever än, men ofta klagar på dålig uppskattning.

Så sent som i veckan tar jag del av en manlig författares plågade efterlysning i hans dagbok som ges ut i början av maj: hur ska man vara egentligen som man? Den förlorade mansrollen har ilsket och förvirrat saknats och sökts i många år nu, den pratas om som en förlorad trygghet, av många som en naturgiven egenskap som ryckts undan.

Många skyller på feminismen eller på ”Kvinnan” som å ena sidan vill ha en stark man vid sin sida som kan meka en bil, fälla ett skuggande träd och betala och samtidigt underkasta sig hennes krav på familjebildning och att ”öppna sig”. För den som trodde att denna mannens vilsenhet i sin roll är förbundet med äldre generationer räcker det väl att läsa otaliga män som försvarar övertramp och övergrepp med just dessa upplevda krav, omöjliga att tillfredsställa. Som om denna roll är medfödd och påtvingad på en och samma gång, och att tacka nej till en okänslig vikingatyp är detsamma som att tack nej till Mannen.

Men hur uppstod idén om vikingen som just grovhuggen, ansvarsfull, plikttrogen, konsekvent, konservativ och tystlåten? Anna Lihammer och Ted Hesselbom har i Vikingen. En historia om 1800-talets manlighet, sammanställt en fascinerande historik om en kulturell manskupp som in i vår tid sätter spår i media, politik, jobb fest och vardag – just den så ofta efterlysta mansrollen.

Det visar sig att vikingen som karaktär är en man som har mer att göra med 1800-talet än under 700–1000-talen då han manstarkt och mjödbeskänkt ska ha härjat kring i Europa och långt öster- och västerut med sin hornprydda hjälm och drakprydda båtar.

Bilden av en vikingahövding 1903. Foto: TT

Fram till tidigt 1800-tal var inom högre kretsar sedan århundraden idealet en man i spetsar och höga klackar, iklädd färggrant siden, ofta smink och peruk. Offentligt gråtande och parfymerad – som senaste kungen och diktatorn Gustaf III.

Tio år efter mordet på maskeradbalen var Sverige decimerat, fattigt och med låg status i ett Europa kuvat av Napoleon. Med inkallandet av den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte 1810 fick Sverige en kronprins med bakgrund i det militära och utan kunglig bakgrund. Ståndsriksdagen började nedmonteras och det blev inte längre omöjligt att klättra mellan stånd och klasser. I stället blev det könsrollerna som stod i fokus, där mannen skulle symbolisera det starka, ordnade samhället och kvinnans roll skulle reduceras till hemmet som hans stöd.

Tolv män ur överklassen bildade 1811 Götiska förbundet för att hitta en ny svensk identitet. Med hjälp av goda kontakter inom kungliga kretsar som gärna ville ta avstånd från Gustav III:s tid, tidskriften Idun, ett idogt sökande i gamla sagor, och fria tolkningar av arkeologiska fynd som runor och gravar, skapade man en ny mansroll, kopplad till en stolt forntid som nästan ingen visste särskilt mycket om. Från ytlig, nyckfull, prålig och känslomässigt styrd, gick idealet mot en viljestark, konsekvent, plikttrogen, modig, klasslös och friskt vågad figur som inte visar känslor på en tid som i dag framstår som exempellöst kort (eller kan man jämföra med skiftet från den normkritiske 1970-talsmannen som i alla fall på ytan ville vara kollektiv, mjuk och jämställd till 1980-talsyuppien med energin riktad mot att ”satsa på sig själv”, den individuelle konsumisten).

Att mans- och kvinnoroller kan vara uppfinningar som får återverkningar för samhället i stort under lång tid är kanske inte nytt, men vad Vikingen berättar är hur det medvetet kan skapas bilder för att förändra. Götiska förbundet arbetade flitigt för att klä upp den nye mannen, ge honom karaktär och målbilder, skapa nya traditioner och berättelser under sken att de var forntida. Medlemmarna i sällskapet övade själva på sina roller när de träffades, införde det ”forntida”: ”Hej!”, och drack mjöd i horn under påhittade vikinganamn.

Författaren Erik Gustav Geijer, ”Einar Tambarskjelve” under dessa sessioner, diktade forntidsromantiskt : ”En morgon från stranden ett skepp jag såg/Som en pil i viken hon sköt. /Då svällde mig bröstet, då brände min håg, /Då visste jag hvad mig tröt./ Jag lopp från gettren och moder min, /Och vikingen tog mig i skeppet in/ Uppå hafvet” – en dikt som skolbarn lärde sig långt in i 1900-talet. Fornforskaren Richard Dybeck skrev 1844 ny text till en gammal folkmelodi, i dag den inofficiella nationalsången ”Du gamla du fria” med sina minnen ”av fornstora dar”.

Under århundradet växte intresset för ”vikingen” som en mansroll allt mer förankrad i det offentliga. Intresset för arkeologi växte, en arkeologi som tolkades utefter redan fastlagda kulturella ideal. Dessa gällde inte minst kvinnornas roll, där den emancipatoriska utvecklingen minskade ordentligt emedan man även där (felaktigt) tolkade kvinnorna som passiva och underordnade under ”fornåldern” och hänvisade 1800-talets kvinnor till samma roller.

Segling i en replika av Gokstadsskeppet från Bergen i Norge till Chicago i USA 1893. Foto: TT

Vikingen blev snart enormt populär, fler länder blev intresserade av karaktären och hävdade honom som sin. Världsutställningar hölls och operor skrevs med allt mer fantasifulla bilder av vikingen, plötsligt kom Wagners scenograf på att han hade horn på hjälmen, en bild som klistrat sig fast. Estetiken som kopplades till uppfunnet vikingaliv går igen i arkitektur och konst från 1800-talet.

Vikingen kunde också, i slutet av seklet, kopplas till rebellen, den antiauktoritäre revolutionären och den bohemiske konstnären. Under 1900-tal refererades raslära, nazism och territoriekrav till idéer om Vikingen.

I dag vet vi så mycket mer om århundradena före 1000-talet – som reviderar 1800-talets bilder – ändå står han där så ofta och vill ha respekt som mansideal, som om det vore ur naturen givet och sagofarbröderna ”Rolf”, ”Frithiof hin Fräkne”, ”Svipdager”, ”Göthrek”, ”Skoglar Toste”, ”Orwar Odd”, ”Anganthyr”, ”Hjorwarder” och de andra inte upplöste sitt gäng i mitten av 1820-talet.

Kulturmännen gick vidare men i offentlighet som skola, kyrka och militärtjänst där de flesta pojkar och män uppfostrades har de mött honom och uppmanats att säga, på fornsvenska ett redigt Hej!

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984