Den irländska animationsfilmstudion Cartoon Studios har seglat upp som ett starkt alternativ till de amerikanska industrierna i genren. De skapar ofta angelägna historier som gestaltas fantasifullt och rörande.
Tidigare under hösten fick den senaste filmen, Wolfwalkers översvallande kritik för sin spännande utformning av en grym saga om två barn som finner varandra i ett av England ockuperat Irland.
En ett par år äldre film är Den osynliga flickan (Breadwinner – ”familjeförsörjaren”) som har många likheter med Wolfwalkers, som att det är två unga flickor som är i förgrunden i ett land som styrs av hänsynslösa män, och att de får kämpa grymt och för livet ibland. Och ta ett ansvar som de, liksom många barn i verkligheten också i ekonomiskt och politiskt mer balanserade situationer, egentligen inte borde behöva ta.
Parvana är elva år och bor med sina föräldrar och storasyster och lillebror i det 2001 strängt talibanstyrda Afganistans huvudstad Kabul. Hon brukar följa med sin pappa till marknaden i Kabul där han säljer av familjens få saker som har ett litet värde, och läser och skriver mot betalning. När en talibanpojke får ögonen på Parvana och fadern skyddar henne utsätts hela familjen för trakasserier. Fadern kastas i fängelse och mamman som ger sig ut för att ta sig dit blir misshandlad eftersom hon inte har sällskap av en man eller pojke. Parvana kommer på att klippa av sig sitt långa hår och klä sig i traditionella pojkkläder och kan plötsligt röra sig relativt fritt på gatorna.
I sitt sökande efter fadern träffar hon vännen Shauzia som också uppträder som pojke. Tillsammans leker de och försöker tjäna pengar för mutorna som Parvana kommer att behöva för att kanske få ut sin far från fängelset. I sina pojkgestalter får hon och vännen också ansvaret att skaffa mat till sina kvinnliga familjemedlemmar som inte kan gå utanför dörren.
Här finns kärleken – och kampen, för bröd och för rättvisa.
Parallellt med kampen för pappan berättar Parvana en saga för syskonen, för Shauzia och för sig själv när hon behöver kraft i en svår situation. Det är en berättelse om en ung pojke som är ute på det omöjliga uppdraget att bekämpa en drake som stulit utsädet från hans by. På jakt efter draken jagas han av farliga och skrämmande krafter.
2000-talets Kabul är en oerhört grym verklighet som barnen och deras familjer lever i och filmen berättar också om den utan att censurera allt för mycket, men de verkligt skrämmande scenerna är förlagda till de partier i sagan som Parvana berättar – som man ju sedan gammalt vet kommer att sluta bra – och utspelar sig i en surrealistiskt skimrande och vacker miljö.
Människornas hemska verklighet skildras i en enhetligt sandfärgad stad där tystnaden och sorgen är svaret på de pojkar och män som då och då dyker upp och hotar eller tar med sig någon uppkäftig person på ett lastbilsflak. Människorna tröstar varandra med sagor, en sång, en kram eller några russin. Här finns kärleken – och kampen, för bröd och för rättvisa.
”Könsbytet” i filmen är också intressant skildrad – när Parvana fått på sig sin pojkgestalt upplever man henne och hennes vän som pojkar, och det är svårt att egentligen förstå på vilket sätt. Det väcker tankar om hur vi alla – alltså inte bara talibaner – könskodar barn utan att tänka på det. Det är ett perspektiv som säkert kan komma upp i samtal om filmen efteråt. För trots att många bilder och scener är svåra är det en fantastiskt vacker och gripande film som vuxna och barn han ha stor behållning av tillsammans.
