En vård för rika och friska

Det är fascinerande hur otroligt tyngd av nyspråk och dimridåer debatten om de privata sjukvårdsförsäkringarna är. Att ens slå fast verklighetsbeskrivningen att försäkringspatienter faktiskt går före patienter utan försäkring – det som är själva försäljningsargumentet för försäkringarna – är fortfarande en strid.

Ledare
Annie Hellquist, tf. chefredaktör på Arbetaren
Foto: Axel Green

Tankesmedjan Katalys släppte i veckan en rapport tillsammans med ekonomihistorikerna John Lapidus, om hur de privata sjukvårdsförsäkringarna bryter mot hälso- och sjukvårdslagen, urholkar den offentlige sjukvården och bygger ett parallellt sjukvårdssystem för de som har råd. 

Rapporten är upplagd lite som ett brottsreferat. Det första Lapidus gör är att slå fast att systemet med privata sjukvårdsförsäkringar bryter mot hälso- och sjukvårdslagen, som slår fast att vård ska ges:  ”På lika villkor för hela befolkningen” och att ”Den som har det största behovet av hälso­ och sjukvård ska ges företräde till vården.” Privata sjukvårdsförsäkringar skapar en situation där försäkringspatienter på icke-medicinska grunder får snabbare vård än patienter utan försäkring.

Vad sjukvårdsförsäkringar också gör är att skapa ett sjukvårdssystem som gynnar de friska.

Brottsplatsen är de hundratals kliniker där försäkringspatienter och landstingspatienter blandas och prioriteras olika. Som de som begår brottet pekar rapporten ut Sveriges 21 regioner som tecknar avtal med privata vårdgivare som ger vård på olika villkor. 

Bland medbrottslingarna finns försäkringsbolagen, den privata vårdindustrin, borgerliga partier och opinionsbildare, samt SD. Men där finns också tjänstemannafacken TCO och Saco, där flera av medlemsförbunden erbjuder sina medlemmar privata sjukvårdsförsäkringar. Något som legitimerar de parallella vårdsystemen och riskerar att erodera skatteviljan och viljan att stå upp för en allmän och rättvis vård, bland resursstarka löntagargrupper. 

Vad sjukvårdsförsäkringar också gör är att skapa ett sjukvårdssystem som gynnar de friska. På vårdmarknaden finns inget försäkringsbolag som överlever om det framför allt värnar trygghet åt den som behöver det allra mest, som gamla och redan sjuka. Ett lönsamt försäkringskollektiv är unga, arbetsföra och friska. 

Det kanske mest frustrerande med den här frågan är att de som stödjer privata sjukvårdsförsäkringar, med tillhörande gräddfiler i vården för patienterna, vägrar erkänna att det är så verkligheten ser ut.

Det som är själva affärsidén erkänns inte som ett faktum.

För drygt ett år sedan röstades en motion för att säkra att personer med privat sjukvårdsförsäkring inte skulle gå före i vårdköerna, ned av alla partier i Region Stockholm, utom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Motionen föreslog att vårdinrättningar som tar emot offentligt finansierade landstingspatienter inte också skulle få ta emot försäkringspatienter, då det är då skiktningen mellan de olika patientkategorierna uppstår, eftersom den ena gruppen har en garanti på att få vård snabbare än den andra. 

Tobias Nässén, vård- och valfrihetsregionråd för Moderaterna och Anna Starbrink från Liberalerna skrev i en motivering till avslaget att de inte ”delar tesen” att patienter med privat sjukförsäkring får gå före i kön. 

Det som är själva affärsidén erkänns inte som ett faktum. Att det ens ska behöva utredas av myndigheter eller göras journalistiska gräv kring är fascinerande. Myndigheten för Vårdanalys utredde frågan och kom tidigare i år fram till att försäkringspatienter får snabbare vård ”sannolikt” utan att det finns skillnader i medicinska behov.

DN ”avslöjade” för ett år sedan att försäkringspatienter ges snabbare vård hos privata vårdgivare än landstingspatienter. DN avslöjade också att fyra av de tio privata vårdgivare som till DN uppgav att försäkringspatienter ges snabbare vård, samtidigt inte lever upp till den statliga vårdgarantin för patienter med remiss från landstinget. 

Samtidigt fortsätter förespråkare för privata sjukvårdsförsäkringar att hävda att ingen prioritering sker. 

Det här nyspråket och snömoset måste kläs av. De partier, fack och debattörer som förespråkar ett system med privata sjukvårdsförsäkringar måste också argumentera för varför plånboken ska avgöra vilken vård du får och när. De kan inte tillåtas gömma sig bakom dimridåer om att privata sjukvårdsförsäkringar (som lovar snabbare tillgång till vård) inte ger snabbare tillgång till vård.

De måste förmås att tala ur skägget. Antingen vill de ändra hälso- och sjukvårdslagen till något liknande denna formulering: ”Vård ska ges på olika villkor för befolkningen. Den som har bäst försäkring ska ges företräde till vården.” Annars får de sluta upp med dumheterna.