Bland medborgarakter och diarienummer

”Det fanns ett starkt svenskt motstånd mot judiska flyktingar men också människor med vänsterpolitiska sympatier. På Socialstyrelsens uppdrag upprättades interneringsläger för påstådda eller verkligt sympatiserande och aktiva kommunister, syndikalister och radikala socialdemokrater.” Channa Riedel har under sommaren grävt i Riksarkiven i Marieberg och Arninge och funnit spår av en svensk övervakningspolitik som gått historieundervisningen förbi.

Signerat
Artikelförfattaren Channa Riedel är poet, skribent och musiker bosatt i Göteborg, medlem i Musikersektionen vid Göteborgs LS. Hon skriver ibland musik till texter av bland annat Stig Dagerman.
Foto: Simon Rydén

I tider när kriser uppstår ur krig och katastrofer utanför Sveriges gränser stramas ofta den rena, nationella tvångströjan åt ytterligare några varv. Människor på flykt betraktas med misstänksamhet och själva utgångspunkten för flykten, själva flyktingstatusen, ifrågasätts.

Jag har under sommaren suttit nedgrävd i Riksarkivens lokaler i Marieberg och Arninge i Stockholm. Jag har släkt vars akter vilar där, jag har grävt därför att jag drömmer om en sorts upprättelse. Det är något med arkiven och de lika delar välsignelser och förbannelser som omgärdar dem. Där ligger myndigheters versioner av människors liv, fortfarande i tryggt förvar av de myndigheter som i dag förvaltar dem. 

Det fanns ett starkt svenskt motstånd mot judiska flyktingar men också människor med vänsterpolitiska sympatier.

Det var inget direkt hymlande om varför man i Sverige i slutet av 30-talet började styra upp migrationspolitiken å de strängaste riktlinjer. Det är så allmänt omvittnat och finns till så öppen beskådan att det är desto märkligare hur frånvarande de här åren varit i historieundervisningen under min egen skolgång.

Både den s.k. Utlänningsbyrån och Allmänna Säkerhetstjänsten (föregångare till dagens Säpo) låg under Socialstyrelsen med socialdemokratiske socialministern Gustav Möller som chef. Hans högra hand hette Tage Erlander. Från främst socialdemokratiskt och högerpolitiskt håll kom krav på att skydda den svenska rasen från de europeiska flyktingar som börjat söka sig till Sverige. Det fanns ett starkt svenskt motstånd mot judiska flyktingar men också människor med vänsterpolitiska sympatier. Man vill helt enkelt skydda den s.k. svenska och nordiska rasen mot vad många uppfattade som främmande ras- och åsiktselement.

Flera hundratusen brev i veckan kontrollerades och uppemot 11 miljoner telefonsamtal avlyssnades under åren 1938-1946.

På Socialstyrelsens uppdrag upprättades interneringsläger för påstådda eller verkligt sympatiserande och/eller aktiva kommunister, syndikalister och radikala socialdemokrater. Detta har under sommaren bl.a. nämnts i Arbetarens artikelserie ”Arbetaren läser Arbetaren”. Det är värt att understryka att just den här tidningen var en av få svenska tidningar under kriget att rapportera om, kritisera och ifrågasätta svensk förföljelse- och interneringsapparat. Det pågick ett stigmatiserande av flyktingar som spinner som en brinnande tråd in i 2020. 

Utlänningsbyrån och Allmänna Säkerhetstjänstens uppgift var helt enkelt att övervaka och utreda ”utlänningar”. Flera hundratusen brev i veckan kontrollerades och uppemot 11 miljoner telefonsamtal avlyssnades under åren 1938-1946. Antalet registrerade utlänningar uppgick år 1945 till 195 000 och internerade samma år tid till 4051 personer . En bok som utförligt beskriver detta är ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga” av historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg. 

De människor som blev satta under Utlänningsbyråns och polisens lupp var strikt hållna ifråga om var i landet de fick resa och befinna sig. Min farfar kom till Sverige som flykting 1938 och fick 1940 be om tillstånd för att få tillbringa en helg vid Riksgränsen. Detta godkändes men polisen i Stockholm såg givetvis till att meddela polisen i Luleå om att ”två utlänningar” varav den ena min farfar ”ämnade tillbringa påskhelgen i Riksgränsen”. Andra övervakade fick vädja om att se naturen på någon stockholmsk skärgårdsö. Gud nåde den som uppträdde på ett sätt som Säkerhetstjänsten eller deras angivare uppfattade som suspekt.

Som den schweiziske arkitekten som under en vistelse på en skärgårdsö företog sig roddturer nattetid. Grannar rapporterade till polisen om hur mannen till synes planlöst styrde båten i cirklar. Att platsen låg nära ett militärt område gjorde inte saken mindre misstänkt. Det verkar som om det var snart sagt omöjligt för människor som kom till Sverige under de här åren att inte uppfattas som en risk, ett hot eller allmänt icke önskvärda.

Den som var öppen med bakgrunden till sin flykt var ju också tvungen att avtäcka sin identitet. Varken en judisk bakgrund eller politiska sympatier sågs med blida ögon av det svenska nationsbygget. Men den som däremot skarvade eller var delvis förtegen om sanningen riskerade att presentera en historia som Säkerhetstjänsten ansåg hade luckor – och vem skulle inte uppträda osammanhängande eller fördolt om inte en spion i främmande makts tjänst?  

Det är fortfarande sekretess på en del av Säkerhetstjänstens akter från den här tiden.

I de s.k. medborgarskapsakterna som förvaras på Riksarkivet i Marieberg finns förhör med de som ansökte om svenskt medborgarskap. Det är sällan de förhördas egna ord som ekar på de maskinskrivna sidorna – de beskrivs bl.a. som ”födda av ariska föräldrar” eller ”icke-arier”. Det är fortfarande sekretess på en del av Säkerhetstjänstens akter från den här tiden.

Till viss del handlar det om akter som ännu inte är 70 år gamla, men det kan också finnas andra skäl till att Säpo väljer att hemlighålla dem, t.ex. att de visar på arbetsmetoder, telefon- och brevövervakning. Det är svårsmält att tvingas respektera den myndighetsutövningen, när den skyddar dokument som springer ur en grovt rasistisk och odemokratisk politik. 

Jag har alltid trott att det var tiden innan flykten – i det gamla landet – som var höljt i kanske inte glömskan men våldets, förstörelsens och förvanskningens dunkel.

Jag upptäcker mig själv djupt nere i medborgarskapsakter och diarienummer. Det var tydligen här – även i detta nya land – som sorgen fann sin boning. Du går aldrig säker om du en gång förlorat allt. Som om den drömmande, den splittrade, den tveksamma och den flyende utgör ett hot i sig.

Den som förblir vag i statens ögon därför att den försöker dölja de delar av sitt levda liv som kanske kan stjälpa allt igen. Farfar var kommunist men som han – enligt arkivens akter – påstås ha sagt: ”Det går ju icke att säga här – jag försöker ju få svenskt medborgarskap”.