En plats i maktblocket

”Poängen är att man inte kan stirra sig blind på enskilda partiers eller organisationers program. Frågan är vilket större maktblock rörelserna i praktiken ingår i. Tillhör de en konfiguration av politiska och ekonomiska krafter som söker, befrämjar, underlättar eller ursäktar fortsatt fascistisering?”

Ledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Coronakrisen har stärkt de stora partierna. Socialdemokraterna och Moderaterna går framåt i opinionen. Samtidigt har Sverigedemokraterna – som efter allt sitt gapande om samhällskollaps har visat sig odugliga i en verklig kris – backat markant.

Men knappt har dödstalen i Covid-19 börjat dala förrän vi håller på att återvända till den gamla trötta diskussion om invandring som SD lever och frodas i.

Det politiska läget uppmuntrar tyvärr inte till något annat. Socialdemokratin är fast i den nyliberala januariöverenskommelsen som förbjuder progressiva reformer. Samtidigt saknar det konservativa blocket underlag till en regering utan SD.

På sociala medier går därför ideologiproduktionen på högvarv för att omdefiniera SD.

Vi har alltså en vänster som inte kan bedriva vänsterpolitik för att vinna stöd, samtidigt som vi har en höger som har allt att vinna på en koalition med radikalhögern.

Inte undra på då att coronadebatten snabbt håller på att slå över i ännu ett avsnitt i serien om normalisering av den svenska nyss-nazismen. Moderaternas senaste signaler om att SD är en möjlig framtida regeringspartner är bara ett exempel i raden.

Men för att ta hem den vinsten måste den etablerade högern först förminska allvaret i att de söker samarbete med världens största parti med direkt nazistiska rötter. Ett parti som ännu 2019 hade rasbiologiska skrivningar i sitt program och som åtta år efter järnrörsincidenten fortsätter att producera skandaler i rekordtempo.

På sociala medier går därför ideologiproduktionen på högvarv för att omdefiniera SD. Det rör sig inte längre om ett fascistiskt parti, menar försvararna.

För att driva hem poängen hänvisar de ofta till statsvetenskapliga kategoriseringar av politiska ideologier för att visa att SD inte längre hör hemma i den fascistiska traditionen. Istället försöker man placera in partiet i en mer ”normal” nationalistisk eller socialkonservativ partifamilj.

Alla som nu sitter och kryssar checkboxar i sina listor för att ”bevisa” att SD är fascistiskt eller inte missar alltså poängen.

Problemet med detta är, till att börja med, att nationalism och socialkonservatism framställs som relativt harmlösa ideologier. Detta trots att de i verkligheten bara är till för en enda sak: att dela in människor i olika grupper och rangordna dem. Har man inga planer på att cementera gamla hierarkier så behöver man varken nationalism eller socialkonservatism. Så enkelt är det ju.

Ett ännu större problem är att de statsvetenskapliga kategorier man nu tar till för att pilla bort giftvarningen på SD-flaskan bara är analytiska idealtyper. Sådana tankekonstruktioner används för att ringa in utmärkande drag hos något samhällsfenomen så att man kan göra jämförelser och studera förändring. Det är en metod som har sina uppenbara användningsområden, men den kan inte göra anspråk på att uttrycka den inneboende ”sanningen” om något politiskt parti.

Alla som nu sitter och kryssar checkboxar i sina listor för att ”bevisa” att SD är fascistiskt eller inte missar alltså poängen. Dessa idealtyper har utvecklats för att besvara specifika forskningsfrågor, inte för att utgöra allmängiltiga definitioner.

Det mekaniska tillämpandet av sådana bedömningskriterier missar också det allra viktigaste, nämligen själva processen av fascistisering.

Den kände biologen Ernst Mayr har skrivit att det vi kallar ”liv” bara är en reifikation, ett förtingligande, av processen att leva. ”Liv” är inte en ”sak” som finns någonstans där ute. Liv är istället något som händer, en process. Det är vi som tittar på levandets uttryck och sedan läser in ”livet” som ett ting som gömmer sig där bakom den observerbara processen. Men det finns inget sådant ting. 

På samma sätt är det med politiska ståndpunkter. Vi kan naturligtvis lista olika partiers och rörelsers uttryck och sedan tillskriva dem en eller annan ”essens” utifrån vilken redan känd typ de mest liknar.

Problemet med alla sådana definitioner är bara att de uppmuntrar till idealistiska felslut. Fascism är ett substantiv, men det betecknar inte en ”sak” som man kan hitta i ”ren” form. När vi säger ”fascism” gör vi i själva verket ett ting av processen att fascistisera.

Och det är ju den processen som är viktig eftersom det är den som faktiskt, på riktigt, här och nu, är verksam i samhället. Det är den processen som, till skillnad från ideologins essentialiserade ”väsen”, finns i den materiella verkligheten.

Den intressanta frågan är alltså inte om en företeelse ”är” fascism, utan om den är fascistiserande, det vill säga om den befrämjar en förflyttning mot fler och mer intensifierade fascistiska praktiker. Ökar den intoleransen? Söker den hårdare tvångsmedel? Bidrar den till nationalistisk mytspridning och ledarkult?

Propagerar den för elitism och maskulina ideal? Pekar den ut syndabockar för strukturella problem? Förnekar den klassamhällets inneboende motsättning mellan arbete och kapital? Fördunklar den sociala skiktningsgrunder som kön, sexualitet och etnicitet? Sänker den tröskeln för våld?

(Läsaren kan själv gå in på någon av de SD-vänliga sidorna på sociala medier för att söka svar på dessa frågor. Det tar tyvärr inte lång tid.)

Framför allt vill de att vi ska ignorera att SD under årtionden i praktiken har fungerat som nav för den rasistiska radikalhögern i Sverige.

Poängen är att man inte kan stirra sig blind på enskilda partiers eller organisationers program. Frågan är vilket större maktblock rörelserna i praktiken ingår i. Tillhör de en konfiguration av politiska och ekonomiska krafter som söker, befrämjar, underlättar eller ursäktar fortsatt fascistisering?

De som vill öppna för en blåbrun regering just nu väldigt upptagna med att övertyga oss om att vi inte ska se skogen för alla träd. De vill att vi ska ersätta vad som hänt och fortsätter hända i den faktiska verklighetens processer och praktiker med någon sval och distanserad definition hämtad från idéernas värld. Det är därför de kommer dragande med sina idealtyper för att visa att SD inte passar in i någon av skolboksdefinitionerna.

Framför allt vill de att vi ska ignorera att SD under årtionden i praktiken har fungerat som nav för den rasistiska radikalhögern i Sverige. Mathias Wåg har träffande beskrivit SD som en blågul stam med bruna rötter och grenar – det vill säga som en apparat som oupphörligen drar till sig gamla fascister och utsöndrar nya. Gravitationscentrum och plantskola i ett.

SD:s tillskyndare vill kort sagt att vi ska strunta i partiets fascistiserande roll. Och framför allt vill de att vi ska bortse från att andra delar av högern nu sitter och hetsar upp sig över att få bli delaktiga i samma process och uppgå i samma maktblock.

De ägnar sig kort sagt åt rehabilitering och brunavsmetning. Och på det sättet väljer de själva en plats i samma maktblock som ett parti som de på ytan säger sig känna avsmak för. De väljer fascistisering.