Löfven och Nordmark kan inte vara förvånade

Kommittédirektiven till las-utredningen var omöjliga att leva upp till. De hade lika gärna kunnat skriva: kakan ska både behållas och ätas upp. Om arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks förvåning över slagsidan i förslagen inte är ett spel för gallerierna – så är det, förlåt, ren dumhet.

Ledare
Annie Hellquist, tf. chefredaktör på Arbetaren
Foto: Axel Green

Det var ett omöjligt uppdrag och alla inblandade måste ha vetat det. Nu höjs röster, bland annat både vår arbetsmarknadsministers och statsministers, om att las-utredningens förslag inte upprätthåller balansen mellan arbetsmarknadens parter, så som kommittédirektiven och även januariavtalet krävde. Arbetsrätten skulle moderniseras och förändras, det skulle bli lättare, billigare och flexiblare att säga upp folk, utan att detta skulle innebära ökad makt för arbetsköparen. 

Resultatet går emot januariavtalet, menar nu arbetsmarknadsministern och statsministern och flera tyckare med dem Men kom igen. Januariavtalet går emot januariavtalet.

Resultatet går emot januariavtalet, menar nu arbetsmarknadsministern och statsministern och flera tyckare med dem. Utredningens förslag innebär en kraftig slagsida till arbetsköparens fördel. Men kom igen. Januariavtalet går emot januariavtalet. Det är så fullt av motsägelser att det är häpnadsväckande att folk köpte det som ett regeringsunderlag. 

Januariavtalet är dokumentet som i punkt 4 utlovar minskade ekonomiska klyftor, men i punkt 5 vill sänka skatten för de som tjänar mest. Det är dokumentet som vill minska klyftorna mellan olika bostadsområden – men samtidigt vill införa marknadshyror, något som istället kan spä på boendesegregationen. Det är dokumentet som vill minska klyftorna mellan de ”som levt länge i Sverige och de som nyss kom hit” – och samtidigt införa jobb med lägre löner för nyanlända. Något som försämrar de ekonomiska villkoren för ”de som nyss kom hit”.

Januariavtalet är resultatet av en maktkamp där S la sig förhållandevis platt för att kunna knipa åt sig regeringsmakten. För att landa i en text som de fyra partierna kunde komma överens om, blev texten därefter – otroligt motsägelsefull. Alla partierna fick med skrivningar som kunde tilltala deras väljare, trots att dessa skrivningar kunde stå i rakt motsatsförhållande till varandra.

Många av de konkreta politiska förslagen (som utökade undantag från turordningsreglerna i las) är signerade Liberalerna och Centerpartiet, medan många av de mer diffusa och fluffiga formuleringarna (balansen mellan arbetsmarknadens parter ska bibehållas, klyftorna ska minska) andas Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna satte sig sedan i framsätet på en bil som egentligen styrs från baksätet. 

Att de nu är kritiska känns mest som ett spel. Det kan förstås prägla en modern socialdemokratisk syn på arbetsmarknaden som inte vill kännas vid att det där finns en grundläggande konflikt. Då kan man tro att arbetsköparna kan få ökad flexibilitet, få det lättare att säga upp folk till ett lägre pris och att det på något magiskt vis samtidigt gynnar arbetstagarna så att balansen bibehålls. Men inte kan de vara så dumma?