Förändringar i vad som ses som politiskt möjligt kan betyda expansion av statlig reglering. Nationella budgetar blir plötsligt mer flexibla, vilket ger utrymme för Keynesianskt inspirerade argument om att öka statlig intervention för att minska chocken.
Krisen kan också samtidigt trigga icke-statliga former av kollektiv organisering. Ömsesidig hjälp, som historiskt betonats av anarkister, blir konkret på lokalplanet på många håll.
Facklig kamp kan få nya dimensioner, såsom bussförare som vägrar kontrollera biljetter på grund av smittorisken. Ett experiment med fri kollektivtrafik kan skapas som en oförutsedd konsekvens, men horisonterna kan också öppnas för att den fackliga rörelsen även omfamnar krav från andra sociala rörelser.
För privilegierade akademiker, som stannar hemma, kan den ökade tillgången till tid användas för att tänka kring alternativa världsordningar, och digitala diskussioner om hur vi kan göra dem konkreta.
Många av dessa erfarenheter kan bli korta och lätta att återställa till det vanliga. Covid-19-pandemin som just nu sprids har fruktansvärda konsekvenser för människor. Risken för smitta är inte jämlikt fördelad. Många har situationer som gör isolering och social distansering svår. Det är viktigt att konfrontera den dystopiska förtvivlan som pandemin skapar bland samhällets sköraste och samtidigt söka efter demokratiska horisonter. Krisen öppnar trots allt upp sprickor i samtiden som kan ge signaler om framtiden.
Tillsammans med responsen från stater och andra institutioner har ett nytt fält av deltagande expertis som vi hör kallar coronastyre uppstått.
Coronastyre
Externa chocker mot sociala och politiska verkligheter drar till sig, vad statsvetaren Vivian Schmidt kallar, diskursiva entreprenörer. De ”fungerar om katalysatorer för förändring”, när de artikulerar idéer från lokalsamhällen och sammanslutningar, menar hon. ). Sett från ett annat håll kan det också betyda vad Naomi Klein menar: ”Framtiden avgörs av vem som är villig att kämpa hårdast för idéerna de har liggande”.
Klein må överbetona agensens roll, men olika medieplattformar är nu fyllda av försök att formulera omedelbara svar på hur man kontrollerar pandemikrisen. Tillsammans med responsen från stater och andra institutioner har ett nytt fält av deltagande expertis som vi hör kallar coronastyre uppstått.
Coronastyre inkluderar ideologiska egendomligheter, som högeropposition som kräver av en vänsterregering att tillgripa mer auktoritära metoder, som i Finland. Globalt frågar sig många om Kinas sätt att hantera krisen utgör bevis för eller mot de krishanteringsmöjligheter som auktoritära stater har.
I debatten om coronastyret har Sydkorea ibland omnämnts som ett föredöme. När europeer och nordamerikaner tittar mot asiatiska erfarenhet som något att lära från, kan det få långsiktiga konsekvenser. Enligt de traditionella eurocentriska och koloniala synsätten, som i högsta grad är levande, är det andra som ska lära av Europa.
Att Europa och det globala väst lär från andra, kan göra världen mindre eurocentrisk, och på ett sätt mer demokratisk. Å andra sidan, att lära från Kina kan också innebära att auktoritära kontrolltekniker sprids. Coronakrisen presenterar både faror och möjligheter när det kommer till demokratiska framtider.
Redan 2007 argumenterade Naomi Klein i Chockdoktrinen att de möjligheter som uppstår vid plötsliga kriser ofta definieras av kapitalistiska och andra eliter. Dock gör en chock som coronaviruset att nya idéer kan ta sig in i den offentliga diskursen.
Under galna kosjukans utbrott lyckades krav från andra än eliten ta sig in på den politiska arenan, såsom jämlik hälsa och konsumentskyddskrav. (Aaltola 1999). De långsiktiga effekterna var dock högst begränsade. Det är möjligt, men det finns inga garantier för, att denna aldrig tidigare skådade globala mediefokus på krisen gör att folkhälsa får högre prioritet i framtidens politik.
Att lyfta det förflutnas slöja
Reaktionen på coronakrisen kan hjälpa till att avtäcka det förflutnas vilseledande antaganden. Påståendet att en offentligt finansierad green new deal är omöjlig utmanas av de nya policies som uppkommit för att konfrontera marknadens oförmåga att hantera krisen.
Om det finns offentliga pengar och politisk vilja att konfrontera coronakrisen, varför inte också klimatkrisen? Finanspolitiskt konservativa länder som Tyskland omvärderar inställningen till offentliga utgifter och budgetunderskott. Brittiska konservativa politiker skiftar från åtstramningspolitik till massiv finansiell stimulans, även om ett skifte kunde skönjas redan innan pandemin.
Ökad statlig intervention innehåller ett mått av klassoldaritet: för kapitalister står deras omedelbara intressen på spel. Kapitalismens inneboende politiska natur blir synlig när företag inte kan förlita sig på marknaden och måste skydda sig mot potentiella protester underifrån. Det har pågått en långvarig debatt bland ekonomer och finansvärlden om möjligheterna för penningpolitisk och finanspolitisk policy. Många omdiskuterade policy-idéer, testas nu.
Krisen inspirerar också politiska förslag för att underlätta för de mest utsatta, även om motivet till dessa idéer ibland kan vara att skydda rådande maktförhållanden. I USA har Tulsi Gabbard, som var kandidat i demokraternas nomineringsprocess till presidentkandidat, föreslagit en universell basinkomst om 1 000 dollar under krisen. Sedan hennes förslag har planerna på helikopterpengar blivit allt vanligare förekommande och nu föreslår Trumpadministrationen checkar till amerikanska medborgare för att bekämpa den ekonomiska nedgången.
För ett land som är relativt monetärt suveräna, vore det inget större finansiellt problem att sätta Gabbards förslag i verket. Det finns inga garantier för att sådana exceptionella praktiker kommer resultera i någon långsiktig förändring, men de kan göra radikala krav mer socialt accepterade. En mer permanent basinkomstplan skulle kunna förebygga smittspridning i framtida pandemier eftersom människor skulle ha lättare att stanna hemma.
Nya ömsesidiga hjälpgrupper dyker upp med lösningar för att hjälpa människor i sitt bostadsområde.
Slutet för ”den enda vägens politik”
De stora makroekonomiska räddningspaketen är inte bevis för ett paradigmskifte. Men vi ser nya praktier på fler områden. Rutiner sätt ur spel, det pågår materiella förändringar i folks vardagliga liv. Arbets- och fritidsvanor förändras. Allt detta gör det möjligt att se bortom de klassiska påståendena om att det inte finns något alternativ tilll ”den enda vägens politik”.
Gräsrotsrörelser kan växa i kristider. Nya ömsesidiga hjälpgrupper dyker upp med lösningar för att hjälpa människor i sitt bostadsområde. En Facebookgrupp i Helsingfors skriver att ”idén är att länka samman de i karantän, de sjuka och sköra, med dem som kan springa ärenden och leverera det som de behöver.” Det återstår att se i vilken utsträckning denna typ av organisering kan utvecklas till en mer långvarig lokalorganisering.
I en kommande bok, The revival of political imagination, skriver Keijo Lakkala att ”Utopia kan förstås som motpraktiker som motiveras av viljan till ett bättre varande. Utpia har potential att både relativisera det nuvarande samhället (att distansera oss från den existerande och givna sociala ordningen) och skapa sprickor inom det nuvarande och öppna möjligheter för nya sätt att vara och göra.
Omstörtning av nuet öppnar upp för en plurarlitet av framtider.” (Lakkala, kommande 2020). Analogt med de negativa chockerna på marknadens tillgång och efterfrågan kan krisen skapa ett ökat utbud och en ökad efterfrågan på utopiskt tänkande.
Krisen öppnar upp sprickorna i ”en värld som presenterar sig själv som stängd” (Holloway 2010). När sprickorna blir tillräckligt stora kan en myriad av möjligheter när det kommer till hur den sociala verkligheten konstrueras, bli synliga, under nuvarande ordning. Väktarna av status quo anpassar sig snabbt till auktoritära krav som försöker fånga momentumet. Men andra använder den stora omstörtningen av nuet till att utöka de demokratiska horisonterna och öppna upp för en mängde olika framtider.
Texten är tidigare publicerad på commondreams.org
Översättning: Annie Hellquist
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.