Familjepolitikens bondeoffer

”Den Rut-anställde blir ett bondeoffer i ett politiskt rävspel om fri företagsamhet till varje pris, med feminismen och familjepolitiken som ofrivilliga affischnamn.” Kristina Alstam om Rut-avdraget som symbol för familjepolitikens kris.

Signerat
Kristina Alstam, universitetslektor och skribent.
Foto: Laila Vianden

5,4 miljarder kronor. Så mycket kostar Rut-avdraget samhället, enligt Riksrevisionens färska granskning. Avdraget tillkom 2007 efter långa politiska gräl under nittiotalet, där förespråkare bland annat hävdade kvinnors möjlighet att med hjälp av avdraget frigöras från omsorgsansvar som annars hindrade dem i karriären. Och kanske hjälpte avdraget, med tanke på att den tiondel i landet som tjänar mest är de som vunnit på avdraget, eftersom gruppen kommit att arbeta mer sedan Rut infördes.   

Rut-avdraget bekostas givetvis av något, nämligen av oss skattebetalare. Så medan människor från den rasifierade arbetarklassen städar villor och bostadsrätter för de bättre bemedlade, trollar kommunpolitiker med budget för förskolor, parklekar och hemtjänst. Systematisk underfinansiering för vårdcentraler och sjukhus döps kreativt om till underskott. Biljettpriset på tunnelbana, bussar och spårvagnar höjs.

Och det blir 8 mars ännu en gång. Ännu en gång firar vi dagen som inte är en dag då vi ska fira, eftersom det är en kampdag, men vad är det vi kämpar för? För kvinnor? Vilka kvinnor?

Vad är det vi brukar adressera under 8 mars: rätten att fredas från sexuella trakasserier, rätten att besluta över klädsel och framträdande, glastak och bolagsrepresentation, vad som bäst bör hända i kölvattnet efter metoo?

Frågorna emanerar ur den klassiska ”kvinnofrågan”, det vill säga motsägelsen mellan kvinnors roll i produktionen och hennes rättigheter på samhällsarenan. Så länge kvinnor såväl som män behövs inom produktionen finns möjligheten att argumentera för att de också ska ha lika rättigheter juridiskt och politiskt. Så långt allt väl.

För inte så länge sedan deltog jag i ett panelsamtal på Borås Stadsteater. Samtalet bar rubriken ”Familjen i valfrihetens tidsålder” och spände över ett stort register men med ett första fokus mot hur familjer historiskt kommit att förändras till sin komposition men också med blicken riktad mot den norm om kärnfamilj som fortfarande tycks ligga som en våt filt över hur vi faktiskt lever våra liv.

Medan vi satt där och samtalade kom jag att tänka på var hur lätt det är att stanna just vid containerbegreppet ”familj” när vi talar om familjepolitik. Den handlar traditionellt om barnomsorg, reproduktiva rättigheter, HBTQ-frågor samt frågor om äktenskap och skilsmässa (med vidhängande ekonomiska transfereringar som underhållsstöd, barnomsorgsavgifter, föräldrapeng etc.). Inte så sällan sysselsätter sig 8 mars-grälen med sådana frågor och inte heller mot det går det att resa invändningar. 

Vad innebär de delade turer som allt fler anställda inom hemtjänsten idag går på? Om man arbetar mellan 07-12 och mellan 17-21; när träffar man sina barn?

Frågan är snarast om det räcker där. Hur är det med trafikpolitiska överväganden? Om kommunpolitiker tar bort subventionen som gör att unga kan åka kollektivt med sina skolkort även under sommarlovet? Kan det tänkas vara ett familjepolitiskt övervägande?

Eller, på temat arbetsliv: Om det visar sig att förslaget om försämrat arbetsskydd hamras igenom på LO:s kongress och det öppnar för arbetsgivare att avskeda misshagliga fackliga förtroendepersoner som tidigare skyddades av sin anställningsform, vad betyder det för mammor och pappor i löntagarkollektivet?

Vad innebär de delade turer som allt fler anställda inom hemtjänsten idag går på? Om man arbetar mellan 07-12 och mellan 17-21; när träffar man sina barn? Vad medför kommunernas upphandlingskrav för de anställda lokalvårdarna, när det enda städföretagen kan konkurrera med är priset per timme? 

Vi kan byta spår till bostadspolitik: Vad innebär trångboddhet för familjelivet och vad innebär de många omvandlingarna av hyresrätter till bostadsrätter för en tillgänglig hyresmarknad för familjer där föräldrarna separerar? Vad händer i en krympande hyresmarknad med våldsutsatta mödrars möjligheter att rädda sig undan? 

Det finns ingenting som heter familjepolitik. Inte i den avgränsade mening vi idag talar om den. Politikområde efter politikområde visar sig utgöra själva basen för det vi kallar familjeliv. 

Och kanske finns ingenting i modern politik som bättre materialiserar en feminismens och familjepolitikens kris än Rut-avdraget – själva förutsättningen för de osäkra arbetsvillkor, de kränkningar och de sexuella övergrepp som de anställda genomlider, vilket Catharina Calleman, professor i arbetsrätt, påtalar i en rapport för Arbetsmiljöverket.

Här medfinansierar samhällskroppen exploateringen av arbetskraftsinvandrade kvinnor och denna finansiering löser kvinnor ur övre medelklassen från de gräl om jämställdhet som de behövt genomlida för att just fylla sin plats i produktionen. Den Rut-anställde blir ett bondeoffer i ett politiskt rävspel om fri företagsamhet till varje pris, med feminismen och familjepolitiken som ofrivilliga affischnamn.

Allt medan spårvagnsbiljetten blir dyrare och mamma för hundrade gången kommer sent från jobbet för att tiden hos vårdtagaren aldrig tycks räcka till. Hur vore det att denna 8 mars låta dessa kvinnor komma i förgrunden?