Queer sammanhållning i Appalacherna i skuggan av USA:s opioidkris

Att leva som queer i USA utanför storstäderna innebär ett dubbelt utanförskap, mellan heteronorm och metronorm. Queer Appalachia är ett svar på detta och har snabbt blivit en stor samlingsplats i sociala medier, men också en grupp som verkar i den vanliga världen i spåren av landets opioidkris och bristen på resurser.

Gina Mamone och partnern Chelsea Dobert-Kehn har inte sovit på över ett dygn. De har kört hela natten från ett evenemang i Morgantown, West Virginia för att delta i en zine-festival på biblioteket i Richmond, Virgina. De representerar Queer Appalachia, ett nätverk på Instagram med en kvarts miljon följare.

– Allt det här var Bryns idé, säger Mamone.

Vännen Bryn Kelly var författare, konstnär och transkvinna, och såg ett behov av en gemenskap för queera människor utanför storstäderna. 2016 tog hon sitt liv. Strax därefter bestämde sig Mamone och en vän, konstnären Amanda Harris från Arkansas, för att förverkliga Bryns idé. Men nästa tragedi väntade runt hörnet.

– Sen begick Amanda självmord, och de där båda satmarorna lämnade mig att göra det själv. Så det här handlar om dem, säger Mamone.

Mamone, ursprungligen från Bluefield, en järnvägsknut i West Virginias kolfält, flyttade till New York City i 20-årsåldern och arbetade två decennier som ljudtekniker. 2014 gjorde familjeomständigheter och egen sjukdom att hen flyttade tillbaka till Bluefield.

I Mamones hemstad Bluefield, West Virginia, bygger ekonomin helt på kol. Opioidindustrin ser hen som en i raden av exploaterande industrier, där människors beroende blir till profit.
Foto: Mattias Lundberg

– Mitt immunförsvar fungerar inte. Jag förlorar rörlighet och får mer och mer ont. Det kommer vara så tills det dödar mig. Mitt liv har krympt. New York är en dålig plats för en autoimmun sjukdom.

Livet i Bluefield blev en enorm kontrast. Ett litet samhälle i ett område där kolgruvorna är den enda viktiga industrin, och fattigdomen utbredd. Dessutom ett mycket konservativt område präglat av religion.

– Mycket hade ändrats när jag kom tillbaka. Delvis berodde det på mig och min radikalisering. Jag jobbade för ett queert, väldigt politiskt skivbolag. När jag kom tillbaka var kolindustrin på nedgång som aldrig förr. Alla som hade råd hade flyttat, och de som är kvar lever i extrem fattigdom i hus som plundrats på kopparledningar.

Gina Mamone, Queer Appalaicha
Foto: Mattias Lundblad

Att vara queer i den miljön blev inte lätt.

– Stämningen är för hatisk. Det finns ingen säkerhet för någon som ser ut som jag. Frågan är inte om någon ska säga något, utan om de bara ska säga något, säger Mamone och spårar samhällsklimatet till landets politiska styre. Queer Appalachia startades omkring tiden för det senaste presidentvalet.

– Vi började innan Trump tog över, men det var definitivt något som gav oss motivation.

Mamone talar om både hetero- och metronormativitet i samhället. Stereotyperna om Appalacherna är många, de flesta förminskande.

– Du vet den här snubben i overall, utan skor, som ligger och latar sig under ett träd med ett grässtrå i munnen. Han arbetar inte, han är smutsig, han förstår inte bättre. Nu pratar man om “Trump Country”, folk som inte förstår sitt eget bästa. Efter valet kom all världens media till Appalacherna för att förklara hur den här skiten kunde hända.

I West Virginias kolbygder råder sedan länge fattigdom. I Mamones hemstad Bluefield finns inte mycket andra arbetsgivare. I takt med att efterfrågan på kol minskar, ökar fattigdomen, och städerna förfaller.
Foto: Mattias Lundblad

Att ha en plattform för människor utanför storstäderna är centralt för Mamone. 2017 ledde en crowdfundingkampanj till zinet Electric Dirt, med queera röster från Appalacherna och sydstaterna. Det såldes genast slut och fick förbeställningar för 30 000 dollar.

– Så många har kommit för att ta våra berättelser på samma sätt som de har tagit våra naturtillgångar. För mig är det här det viktigaste med zinet – att dokumentera oss själva. Annars är det alltid någon med högre utbildning – journalister, folklivsforskare, historiker, arkivarier.

En stadig ström av människor kommer till bordet i Richmond. Många som Mamone aldrig träffat i verkligheten berättar att de följer kontot och vill hälsa. Vid sidan av att sälja linoleumtryck och zinet, delar Mamone och Chelsea ut gratis skadereducerande paket – dagen efter-piller, HIV-test och Narcan, som kan stoppa en opioidöverdos.

– Du kan vara Narcan-fén!, säger Mamone till Kevin, en av Instagramkontots följare, som kommit för att hälsa.

– Jag skulle älska det!, svarar han, och berättar att han arbetar med rehabilitering. Mamone öppnar en stor back med påfyllning.

– Det känns overkligt. En kvarts miljon följare på andra sidan telefonen. Jag kommer ut och träffar folk och de finns på riktigt. Det är fantastiskt, säger Mamone.

På zinefestivalen på biblioteket i Richmond kommer många av Queer Appalachias instagramföljare förbi bordet för att hälsa. Mamone ger Kevin, som arbetar med rehabiliteringsstöd flera paket med Narcan som donerats till organisationen.
Foto: Mattias Lundblad

Mycket har kommit att handla om skadereducering. Appalacherna är hårdast drabbat av USA:s opioidkris. I West Virginia är överdoser tre gånger vanligare än riksgenomsnittet. Den smärtstillande medicinen OxyContin kallas populärt för “hillbilly heroin”. Nyligen har Purdue Pharma, och dess ägare, familjen Sackler, dragits inför rätta för sättet man lanserat OxyContin under förespeglingen att det ska vara ofarligt, och pressat läkare till att vara frikostiga med recepten. Ofta kommer beroendet smygande men snabbt. Mamone har egen erfarenhet. Den autoimmuna sjukdomen ledde till kronisk smärta, och läkare i New York skrev ut mycket smärtstillande medicin, utan att ställa frågor.

– Jag förstod inte alls att jag var beroende. Jag trodde jag visste hur beroende såg ut, eftersom jag växte upp i Bluefield. För mig såg det ut som en pill mill med kö på lönedagarna. Du vet de här tidningsrubrikerna man ser om en by med 300 personer och tolv miljarder opioider. Om jag går till en läkare som har råd att bo vid Central Park, så får jag den bästa vård man kan köpa för pengar – de skulle aldrig få mig beroende. Så tänkte jag. Jag förstod inte att drogerna är desamma.

Mamone flyttade hem till Bluefield med 20 olika smärtstillande mediciner, men kunde inte förnya recepten. Med stöd av Bryn Kelly kom hen genom abstinense och ut på andra sidan, och bestämde sig för att hjälpa andra som kämpar med beroende. På bordet finns paket med rena sprutor och testremsor för fentanyl. I Narcan-kiten de delar ut finns dubbla doser. “Appalacherna-paketet”, kallar Mamone det, och syftar på att många tål stora doser efter långvarigt och omfattande droganvändande.

West Virginias kolfält är avfolkningsort. Många hus står övergivna kring Bluefield. – När jag kom tillbaka var kolindustrin på nedgång som aldrig förr. Alla som hade råd hade flyttat, och de som är kvar lever i extrem fattigdom, säger Mamone.
Foto: Mattias Lundblad

– Det vore hemskt om någon skulle stå och behöva en dos till, och ser vårt QA-märke på det. Sättet vi skadereducerar är annorlunda beroende på att vi bor där vi bor.

Instagramkontot har blivit en arena för debatt i drogfrågan. Bland följarna finns fotokonstnären Nan Goldin, som med sin organisation P.A.I.N. – Prescription Addiction Intervention Now – kräver att familjen Sacklers namn tas bort från konstinstitutioner i världen, som svar på opioidkrisen.

–  Nan Goldin började följa oss på Instagram. Jag tänkte att Nan Goldin omöjligt kan sköta sin egen Instagram, och hon följer typ 40 personer, så det kan inte vara hon. Men det visade sig att det var det.

Mamone berättar om hur P.A.I.N. gör att rättegångsprotokoll blir tillgängliga och begripliga.

– Jag är från Appalacherna och har en skitdålig utbildning. När jag läser de här lagtexterna går ögonen i kors. P.A.I.N. har folk som sammanfattar – “det här är de 32 punkterna du måste veta”.

En annan följare är Joss Sackler, ingift i släkten bakom Purdue Pharma.

– Det är helt galet att hon följer oss. Vi försökte bjuda in henne till West Virginia. Det ledde till att vi började SMS:a, säger Mamone, som har idéer för henne och ett konstprojekt.

– Om hon kan skriva autografer på Narcan, kan vi sälja det och köpa mycket mer.

Ännu har inte idéerna materialiserats, men Mamone berättar att Sackler tackat ja till att komma på besök i Bluefield.

Vi lever i en öken när det gäller mat, vård och psykisk hälsa. Det finns inte många tillgängliga resurser, och de drivs ofta av väldigt konservativa kyrkor.
Gina Mamone, Queer Appalachia

Mycket av Mamones konstnärliga arbete handlar om kopplingen mellan opioidepidemin och kolindustrin. En industri som hen menar fått människor att ses som förbrukningsvaror. Med hårt kroppsarbete och brist på sjukförsäkring skapas en grogrund för missbruk. På Hirshhornmuseet i Washington DC ställde Mamone ut ljudinstallationen #whichsideareyouon ut, med inledningsorden “I want a survivor for governor”.

Inspirationen hämtades från Zoe Leonards dikt “I Want a President”. Fyra högtalare omgav konstnärskollegan John Ryan Brubakers medicinkapslar fyllda med kol. Mamone menar att opioidkrisen är ännu en utvinningsindustri, där människors kroppar och beroende driver vinster. Hen beskriver ett lantligt USA med stora brister i samhällsfunktioner, och ännu mer svårtillgängliga om man har en queer identitet.

– Vi lever i en öken när det gäller mat, vård och psykisk hälsa. Det finns inte många tillgängliga resurser, och de drivs ofta av väldigt konservativa kyrkor. Det gäller soppkök och klädförråd också. I bibelbältet är det eld och svavel, och ofta avvisas queera människor, säger Mamone och berättar hur en person som identifierar sig som stud gått till ett klädförråd och bara erbjudits kläder som stämde med könsidentiteten på legitimationen.

Gina Mamone och partnern Chelsea Dobert Kehn har kört hela natten för att komma till Richmond och sprida information och ge bort skadereducerande paket. De packar pickupen för att sova ut på hotell, inför hemresan till Bluefield.
Foto: Mattias Lundblad

Själv har Mamone blivit avvisad från en läkarmottagning med hänvisning till att andra patienter känt sig obekväma.

– Jag bara satt i väntrummet och kollade på telefonen. Jag tittade inte ens på dem, berättar Mamone.

Liknande erfarenheter gör att många homosexuella män låter bli att testa sig för HIV.

– Dödsfall i AIDS händer ofta i 30-årsåldern. Kulturen är farlig. Man kan testa sig gratis, men det spelar ingen roll om det kan leda till att man förlorar jobbet eller att ens familj sparkar ut en. Homosexuella män på landet testar sig inte. Istället dör de fruktansvärt unga.

Som ett svar på det skickar Queer Appalachia ut HIV-test för hemmabruk med post. Arbetet med Queer Appalachia sker med hjälp av donationer och stipendier, och med brist på sömn.

– Varför kan inte hälsomyndigheterna ta hand om det här? Varför gör ett zine det?, undrar Mamone och svarar delvis på sin fråga:

– Jag antar att jag försöker ge tillbaka efter att själv ha sårat andra med mitt personliga elände med opioider. Och det är något Bryn hade velat.

Mattias Lundblad