Kultur #15/2020

Briljant obehaglig miniserie i all sin enkelhet

Miniserien "Den sista sommaren" är briljant i all sin enkelhet. Foto: Josephine Owe

[SERIE] Den sista sommaren. Kortserie i sju delar Regi: Andreas Öhman SVT och SVTplay Premiär: 25 februari Ljusa sommarnätter i en obebodd stuga någonstans längs Ångermanälvens vindlande dalgångar. Miniserien ”Den sista sommaren” premiärvisades nyligen på Göteborgs filmfestival och på tisdag läggs de sju 15-minutersavsnitten upp på SVTplay. Det som börjar som en helt vanligt semesterhelg urartar […]

[SERIE] Den sista sommaren. Kortserie i sju delar
Regi: Andreas Öhman
SVT och SVTplay
Premiär: 25 februari

Ljusa sommarnätter i en obebodd stuga någonstans längs Ångermanälvens vindlande dalgångar. Miniserien ”Den sista sommaren” premiärvisades nyligen på Göteborgs filmfestival och på tisdag läggs de sju 15-minutersavsnitten upp på SVTplay. Det som börjar som en helt vanligt semesterhelg urartar snart i manipulation, osäkerhet och en känsla av någonting är på väg att gå riktigt åt helvete.

Genom korta polisförhör byggs bilden upp vad som hände, eller inte hände, gänget av de unga vuxna vännerna som åkt ut i ödemarken för en trevlig helg tillsammans. Samtidigt följer skakiga bilder från handkameran handlingen framåt och ger en nästan klaustrofobisk bild av hur lite som egentligen behövs för att livet fullständigt ska kastas om.

Frågorna är många och stundtals obehagligt verkliga.

Regissören Andreas Öhman har placerat händelseförloppet till sin egen hemby Djuped strax norr om Kramfors. Bildspråket är enkelt men alldeles fantastiskt och dialogerna i mellan de allt mer paranoida karaktärerna, många av skådespelarna är tidigare okända, är lysande i sin trovärdighet.

Frågorna är många och stundtals obehagligt verkliga. Hur många hemligheter döljs i en sedan länge sammansvetsad grupp där alla tror de känner varandra och hur långt är en människa egentligen beredd att gå i sin törst efter uppmärksamhet och bekräftelse. Och vem eller vad är det som skriker där inne i skogen?

Formen är på många sätt hämtat ur den banbrytande amerikanska skräckfilmen ”Blair Witch Project” från 1999 men här ryms så mycket mer funderingar, trots avsnittens ytterst begränsade längd. Det psykologiska spelet som kastar omkull allt ger en motbjudande känsla av äkthet mitt det bisarra.

Att allt skulle kunna vara på riktigt, eller bara en mörk feberdröm. Och då är det trots allt inte handlingen som är det bästa, utan skådespelarnas naturliga dialog, något vi knappast är bortskämda med i svenska filmer och tv-serier. Det är en alldeles strålande produktion där just enkelheten är styrkan. Bara att hoppas att SVT vågar satsa på mer sådant här framöver.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984