Det är inte rätt

De nya nivåerna av exploatering på arbetsmarknaden har kanske bara en positiv egenskap: De hotar vår föreställning om kapitalismens rationalitet. Gigekonomin och arbetskraftsinvandringen har visat sig ha förmåga att chockera. Slavar i Sverige?! Ändå följer exploateringen precis samma marknadslogik som vi sedan länge har lärt oss att acceptera.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

Känslan av orättvisa kan vara en stark drivkraft. Det är ofta en djupt liggande känsla av att “det här är fel” som får oss att tänka till och försöka förstå de sammanhang vi befinner oss i. En moralisk reflex. Jag litar mer på den än på de flesta ideologiska djupdykningar.

I förmiddags satt jag och pratade med en plåtslagare från Kiev – Ivan. I höstas lade Ivan ett stort villatak i Tyresö, jag ser det varje dag på väg till bussen. Han fick aldrig någonting betalt och nu är han i Stockholm för att se om han på något sätt kan få ut sin lön.

Det är egentligen mycket märkligt. Husägaren hade betalat uppskattningsvis 250 000 kronor för taket, så var hade pengarna tagit vägen? Vi ringde några samtal och det visade sig att det inte var något fiffel, inga konkurser eller organiserad brottslighet som låg bakom det mystiska försvinnadet. Orsaken, visade det sig, var bara helt vanlig kapitalism.

Det gifta paret hade i sin tur betalat 40 000 kronor till ett polskt byggföretag som också hade tagit en del av vinsten.

Husägaren hade betalt en svensk takläggarfirma som betalat material och sedan behållit en del av pengarna. Denna firma hade sedan i sin tur betalat 143 000 kronor till ett svensk bemanningsföretag som också hade behållit en stor del av pengarna.

Detta företag drivs för övrigt i hemmet av ett gift par i innerstan, så omkostnaderna kan inte ha varit enorma. Det gifta paret hade i sin tur betalat 40 000 kronor till ett polskt byggföretag som också hade tagit en del av vinsten. Genom EU:s fria rörlighet hade denna firma sedan rekryterat Ivan från Ukraina och hade bara förbundit sig att betala polsk lön, drygt sju tusen kronor till Ivan för sex veckors arbete.

Det finns bara en enda person i sammanhanget som kan lägga ett tak och det är Ivan. Det var han som planerade jobbet och gjorde det, på hög höjd utomhus under hårt arbete. Ändå hamnade nästan alla pengar hos olika personer som sitter vid laptops. Deras uppgift är att äga och driva företag, till exempel att fylla i blanketter om arbetstillstånd, bygga hemsidor som lovar billig arbetskraft och uppvakta kunder.

Tyvärr blev det inga sju tusen kronor. Företaget i mitten dröjde med fakturan varpå det polska företaget höll inne lönen. Nu vill de även fuska med timmarna och stryka fyra veckors lön. Kvar blir då ett erbjudande om 3500 kronor för taket. Det täcker ungefär Ivans resa tillbaka till Sverige för att försöka få ut lönen. Ivan fick alltså ingenting alls för taket han lade.

Det handlar i grund och botten om inbyggda mekanismer i vårt samhälle som gör att vi på ett groteskt sätt övervärderar ägande framför arbete.

Det är inte rätt. Det är naturligtvis djupt moraliskt fel att den som har kunskapen och som gör jobbet ska gå lottlös, medan företagare som sitter i hemmet och driver firma blir rika. Det handlar inte om oreglerat låga löner eller om fri rörlighet. Det handlar i grund och botten om inbyggda mekanismer i vårt samhälle som gör att vi på ett groteskt sätt övervärderar ägande framför arbete.

Det är viktigt att lita på magkänslan, på resignationen, och att försöka omsätta den tillsammans med andra till politisk handling. Då kan vi hjälpa personer som Ivan att protestera och kräva en rimlig lön, oavsett vad lagarna och reglerna säger. Nu börjar Stockholms LS jobba med Ivans ärende.