Den inre ojämlikheten

Det är en solig och varm morgon i slutet av augusti. Jag sitter på en bänk utanför en skola i Angered i Göteborg och väntar på att klockan skall bli halv tio. Min avtalade tid för att träffa skolans tre rektorer. Tillsammans med två kollegor skall jag sjösätta ett forskningsprojekt där den här skolan ingår. Det är nu dags att redogöra för projektets design.

Essän kommer från en kommande antologi ”Vi måste börja med barnen” då  barnkonventionen från i början av februari är svensk lag. Ylva Mårtens är redaktör till boken som kommer ut på Ordfront Förlag.

Jag är lite spänd inför träffen så jag tittar kanske lite väl iakttagande på några elever som står och pratar en bit bort. Snart kommer det fram tre killar och någon frågar om jag är ny lärare på skolan. Nej, jag är inte lärare, jag kommer från universitetet och är forskare, jag vill undersöka hur det går för er i denna skolan, om ni lär er det ni behöver kunna, svarar jag något överrumplad. En av killarna tittar på mig med allvar i blicken och säger: 

Men detta är ju en fattig skola, vi är inte bra, gå till någon annan skola om du vill veta hur man lär sig, vi som går här … vi är dåliga … så du skall gå till en fin skola, en där svenskarna bor, dom har bra betyg.

Så kan det låta på en skolgård i ett så kallat särskilt utsatt område. De unga är inte bara väl medvetna om var i betygshierarkin deras skola befinner sig, de har också en glasklar känsla för var i den sociala hierarkin deras bostadsområde är placerat. Längst ner. Om jag kort sammanfattar vad vårt forskningsprojekt kom fram till så är det just att segregation och inkomstklyftor skapar en känsla av degradering eller underordning.

Ofta innebär det att den som växer upp här har svårt att motstå mediernas bilder av den egna hemorten. De tenderar att införliva denna bild i sin egen självförståelse. Barnen är medvetna om att segregationen, det vill säga den sortering av människor som sker i stadsrummet, handlar om över- och underordning. Den osäkerhet och det tvivel på den egna förmågan som denna underordning skapar leder till en inre osäkerhet. Det gör att många unga uppfattar sig själva som förlorare innan korten är synade.

De brittiska forskarna Richard Wilkinson (1943-) och Kate Pickett (1965 -) har i sin bok Den inre ojämlikheten visat att även små barn är starkt påverkade av den egna familjens sociala status. Barn är känsliga för de olika former av nedlåtande attityder som mindre bemedlade familjer ofta blir bemötta med. Wilkinson och Pickett lyfter i sin bok fram en rad forskningsresultat som visar att diskriminerande och förminskande behandling sänker självkänslan såväl som prestationsförmågan och har därigenom en direkt relevans för hur dessa utsatta elever klarar sig i skolan.

Det är skamligt att vi i dagens Sverige, ett av världens rikaste länder, inte förmår leva upp till FN:s konvention om barnets rättigheter.

Det är också de unga i miljonprogrammets utsatta stadsdelar som är förlorarna i de senaste decenniernas utveckling av den svenska skolan. När Skolverket i sin rapport Likvärdig utbildning i svensk grundskola? skriver att elever i större utsträckning idag jämfört med tidigare är segregerade efter andra egenskaper, som till exempel studiemotivation innebär detta att segregationen trängt ner i elevernas psykologi.

I de stora städernas utsatta stadsdelar som Bergsjön, Rosengård eller Husby lever mer än femtio procent av barnen i det Rädda Barnen definierar som fattigdom. En rapport från Arbetsmarknadsdepartementet visar att 35–40 procent av de mellan 20 och 25 år varken är i arbete eller studerar. Samma rapport säger att omkring hälften av alla som lämnar de kommunala grundskolorna i dessa stadsdelar inte har tillräckliga betyg för att ens söka till gymnasiet. 

Detta är en ytterst allvarlig situation som innebär att stora delar av de unga från dessa områden tenderar att tappa tilltron till samhället. Vi har sett detta manifesteras i konfrontationerna mellan polis och ungdomar i alla större städer. Men samma underliggande frustration kommer också till uttryck när olika grupper av unga i sin maktlöshet riktar skjutvapen mot varandra. För att förstå skjutningarna runt om våra städers förorter måste de sättas in i en kontext av utanförskap och resignation. Situationen i många utsatta stadsdelar visar tydligt att den sociala sammanhållningen i våra storstäder är hotad.

Det är skamligt att vi i dagens Sverige, ett av världens rikaste länder, inte förmår leva upp till FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt konventionen har alla barn rätt till en skälig levnadsstandard. Inget barn får diskrimineras på grund av sitt eget eller sina föräldrars ursprung. Trots detta tvingas många barn i Sverige idag att leva under den nivå som är en skälig levnadsstandard. Många barn utsätts fortfarande för olika former av diskriminering. Detta är faktorer som i hög grad påverkar barns livsvillkor, utbildningsmöjligheter och hälsa.

Artikel 4 i barnkonventionen säger att varje land är skyldigt att använda det yttersta av sina resurser för att göra verklighet av alla barns lika värde, det vill säga skapa förutsättningar för drägliga levnadsvillkor och likvärdiga utbildningsmöjligheter för alla barn. I dagens Sverige, med en BNP som är dubbelt så stor som för femtio år sedan, där dollarmiljardärerna blir allt fler, är det uppenbart att vi, om vi vill, kan ge alla barn likvärdigare livsvillkor.

Enligt Rädda Barnens rapport från 2016 om barnfattigdomen i Sverige så lever omkring 200 000 barn i relativ fattigdom. Detta förhållande är de facto ett brott mot artikel 4. Forskarsamhället har producerat en rad studier som visar på samband mellan fattigdom och hälsa, fattigdom och utbildningsresultat, mellan fattigdom och förmågan till etablering på arbetsmarknaden.

Under decennierna efter andra världskriget utvecklade Sverige en välfärdsstat där inkomstskillnader och sociala klyftor krympte. Det betonades att medborgarskapet bestod av rätten till likvärdig utbildning, vård och social omsorg. Under 1980-talets andra hälft vände de politiskt utjämnande ambitionerna.

Under 1990-talet ställdes vi inför en samhällsutveckling där fattigdomen återvände och på nytt blev ett centralt samhällsproblem. I dagens Sverige är skillnaderna mellan rik och fattig tillbaka på nivåerna innan välfärdsstaten, tillbaka till tiden före första världskriget. De 15 rikaste svenskarna har idag tillgångar som motsvarar en tredjedel av Sveriges BNP, samtidigt som den relativa fattigdomen fördubblats sedan 1990.

När de jämför sin egen situation och sin egen skola med hur det ser ut i andra bostadsområden och i andra skolor är det uppenbart att de är förlorare.

Skolan är inte längre en skola för alla. Skolan är av central betydelse för barns och ungas uppväxtvillkor. De reformer på skolområdet som genomfördes under 90-talet, framför allt friskolereformen och den fria etableringsrätten, har lett till att högpresterande elever från socioekonomiskt starkare hem söker sig till vissa skolor och lågpresterande elever från socioekonomiskt svaga hem går för sig i andra skolor. Denna utveckling har fått till följd att skolan inte längre förmår kompensera för de socioekonomiska skillnaderna. Därmed är också den likvärdighet som tidigare var kännetecknande för svensk skola ett minne blott.

Forskningsprojektet Den svenska skolans nya geografi har visat att det fria skolvalet i storstäderna i hög utsträckning är ett negativt val. Resursstarka föräldrar väljer inte skola på grundval av pedagogiska ideal. De väljer skolor där deras barn möter andra barn med ambitioner och där man inte riskerar att möta barn från bostadsområden med dåligt rykte och låg status. Skolverkets analyser av den svenska skolan visar att avståndet mellan hög- och lågpresterande elever och skolor fortsätter att öka. Det är huvudorsaken till den svenska skolans sjunkande resultat i internationella jämförelser. Därmed är de av FN stipulerade rättigheterna om allas rätt till en likvärdig utbildning hotad. När skolan inte längre är en plats för möten mellan olika sociala världar riskeras inte bara kunskapsutvecklingen utan också den svenska grundskolans demokratiska intentioner att gå förlorade.

De unga vi intervjuade var medvetna om att de i absolut mening inte är fattiga. Ingen svalt och de hade tak över huvudet. Så i jämförelse med hur det ser ut på många andra platser på jorden kunde de betrakta sig själva som lyckligt lottade. Den insikten hindrade däremot inte de ungas förståelse av den egna verkligheten som fattig. När de jämför sin egen situation och sin egen skola med hur det ser ut i andra bostadsområden och i andra skolor är det uppenbart att de är förlorare.

Vad vi fann var att eleverna i de utsatta förortsskolorna ändå trivdes i skolan. De visade upp de högsta siffrorna i kommunens trivselmätningar. De tyckte om sina lärare och gillade att vara i skolan. Inte minst påtalades hur bra det var att få ett mål mat varje dag. Skolan var även viktig för att det var platsen där man träffade sina kompisar. I de ungas berättelser blir skolan närmast till en sista instans av välfärdsstaten.

Ove Sernhede är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hans forskning har fokus på ungas identitetsutveckling, förortskulturen och dess relation till skolan. Han har bland annat skrivit böckerna: Ungdomskulturen och de Andra, AlieNation is My Nation: Hip hop och unga mäns utanförskap i Det Nya Sverige, Ungdom och kulturens omvandlingar och När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans tillsammans med Rene Leon Rosales och Johan Söderman.

Skolan uppfattades snarare som en omsorgsfunktion än en utbildningsinstans. Motivationen till att studera på det rådande skolsystemets villkor var inte alltid på topp. En anledning till detta var att det fanns en medvetenhet om att de som unga från förorten var i ett sämre utgångsläge redan från början. Utbildningsinstitutioner som gymnasium och högskolor framstod som en del av det Sverige de upplevde sig var utestängda ifrån. En återkommande kritik från eleverna var att det aldrig gick att ta med sig sina egna erfarenheter, reflektioner och funderingar in i klassrummet.

Läroplanens krav på att kursernas alla moment skall gås igenom, kraven på dokumentation och de ständiga proven och kunskapskontrollerna skapade en press och en stress som inte lämnade något utrymme åt lärarna att ta in den verklighet eleverna upplevde som sin egen. De unga vi träffade saknade inte ambitioner att lära men visade tveksamhet inför de villkor som läroplan och skola satte upp.

Segregationen är en social skiktningsprocess som sorterar människor i det fysiska rummet. Den som inte har plånboken som krävs för att köpa en bostad i de attraktiva delarna av Göteborg får hålla till godo med stigmatiserade bostadsområden i stadens ytterområden. Den utträngning av mindre bemedlade invånare som sker när hela kvarter byter ut sina invånare genom att lägenheterna ombildas till bostadsrätter går under beteckningen gentrifiering. Denna process är i hög grad segregationsdrivande och skiktar stadslandskapet. Segregationen är ett uttryck för skillnader i ekonomi och social status. Men kanske är det segregationens psykologiska konsekvenser som är svårast att bära för dem som tvingas växa upp i fattiga bostadsområden.

Det finns politiker i Sveriges riksdag som förespråkar att militär skall sättas in för att skapa ordning och reda i förorten. Förorten har i det närmaste blivit till nationens inre fiende, ett främmande territorium som det övriga samhället måste avskiljas och skyddas ifrån.

Ungdomarna pratar om segregationen som platsism. Platsen där du bor har, på liknande sätt som ras och hudfärg, kommit att bli avgörande för din identitet. Din adress avslöjar var på den sociala skalan du befinner dig. Den talar om för dig och omvärlden vilket värde du har som människa. En av segregationens följder och en konsekvens av den stigmatisering som utsatta stadsdelar idag är utsatta för är att de som växer upp och bor i dessa områden tenderar att se sig själva med det omgivande samhällets ögon.

För den oinitierade framstår säkert livet i dessa stadsdelar som plågsamt, grått och torftigt. Men de mest påfallande erfarenheterna och kunskaperna från min forskning handlar om hur kreativt och inspirerande de ungas kulturer handskas med det egna utanförskapet. Det finns, trots den relativa fattigdomen och de dåliga skolresultaten, så mycket energi, nyfikenhet och mod att imponeras av i de ungas egna gemenskaper.

Förortens unga utgör idag en paradox. Denna består i att de å ena sidan framställs som kriminella, farliga och med undermåliga skolresultat. Å andra sidan finns det i inflytelserika kulturkretsar en uppfattning om att det är just de unga i förorten som idag står för den mest spännande och kreativa kulturproduktionen i landet. Miljonprogrammets unga har under senare tid närmast trätt fram som ett estetiskt avantgarde inom många konstnärliga genrer.

Grundskolorna i förorten har uppenbara problem med att fånga upp den kreativitet som frodas hos de unga. Däremot har de konstnärliga högskolorna under senare år försökt utveckla strategier för att fånga upp den nyskapande estetiska energi som de unga här skapar. Det har framför allt gällt musik, dans och bildkonst. Men nu börjar samma institutioner också uppmärksamma att den litteratur, poesi och film som skapas i orten kan tillföra välbehövligt nytt blod. Orten är de ungas benämning på sin egen härkomst. Orten är inte i första hand knuten till en geografisk plats utan är snarare benämningen på de gemensamma erfarenheter som man som ung, icke-vit har om man växt upp i miljonprogrammet. Oavsett om detta ligger i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Örebro.

Det finns politiker i Sveriges riksdag som förespråkar att militär skall sättas in för att skapa ordning och reda i förorten. Förorten har i det närmaste blivit till nationens inre fiende, ett främmande territorium som det övriga samhället måste avskiljas och skyddas ifrån. Medias rapportering har trängt in i det allmänna medvetandet på ett sätt som i sin förlängning ger legitimitet åt kraven på hårdare tag.

Samtidigt har rapporteringen försvårat möjligheterna att se de grundläggande och strukturella orsakerna till problemen. Med en sådan blockering blir det omöjligt att uppmärksamma och förstå den självorganisering som idag växer fram i förorten. Ett annat forskningsprojekt som jag varit inbegripen i resulterade i boken När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans. Här är fokus riktat just mot de nya former för kulturproduktion och social mobilisering som nu sker i orten.

Det är förödande att enbart se ungdomars ibland provokativa kulturer och politiska sammanslutningar som uttryck för hot

En framträdande organisation är Förorten mot våld. Den kräver att de styrande politikerna uppmärksammar de återkommande dödsskjutningarna och menar att dessa måste betraktas som en nationell krissituation. Förorten mot våld består av flera organisationer, föräldragrupper och individer och det är företrädesvis många vuxna som är delaktiga i arbetet. Annars kännetecknas ortenrörelsen av att de aktiva är unga tjejer och killar som växt upp i miljonprogrammet.

Ett av de mer uppmärksammade arrangemang som trätt fram under senare år är Ortens bästa poet som organiseras av föreningen Förenade förorter. Det är en nationell poesiuppläsningstävling som drar till sig tusentals intresserade ungdomar från många förorter runt om i Sverige, inte bara i de tre storstäderna. Därutöver finns Ortens Röster, Polisbrutalitet i Orten, Nätverket för dekoloniserade feminister, Staden är din, StreetGäris, Rådet av enade kreoler med flera.

Det är förödande att enbart se ungdomars ibland provokativa kulturer och politiska sammanslutningar som uttryck för hot. I själva verket bär dessa grupper ofta på värdefulla kunskaper för hela samhället, eftersom de i sina kulturella och politiska uttryck kommenterar och gestaltar samhälleliga problem och motsättningar. Genom att vägra lyssna på och ta tillvara de insikter och den kritik som utvecklas här kan vi gå miste om väsentliga bidrag till diskussionen om hur samhälleliga problem kan hanteras.

Lika sensationshungriga som medierna är när de lyfter fram våldet i förorten, lika ointresserade är de av den ortenrörelse som nu träder fram. För denna nya rörelse är den konst och kultur som springer ur de sociala orättvisorna ett mer effektivt vapen än stenar och molotovcocktails. Lyssna till rösterna från orten!

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
– Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera, säger Terrafems generalsekreterare Bernardita Núñez. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Fredrik Sandberg /TT. Skärmdumpar: Regeringen. Montage: Arbetaren

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Arbetaren granskar. Tidöpartiernas migrationspolitik riskerar att ytterligare låsa fast våldsutsatta kvinnor i relationer med förövaren. Kvinnorättsjurister delar en oro för att vandelsförslagen och anhörigutvisningar kan medföra dubbel bestraffning – och våldsamma män kan använda utvisning som ett reellt hot.

Arbetaren har varit i kontakt med ett tiotal jurister med expertis inom området. En av de mest namnkunniga är advokaten och föreläsaren Rebecca Lagh.

Rebecca Lagh. Foto: David Lagerlöf

– I och med de vandelsförslag som ligger nu så försämrar man för våldsutsatta kvinnor genom migrationspolitiken. Om en man ska utvisas och kvinnan är anhörig så utvisas hon med. Då kanske man inte anmäler, för om han döms för våldtäkt mot mig, eller andra våldsbrott, så leder det till utvisning, säger hon.

Juristen Jenni Stavare har en bakgrund inom både migrationsrättsliga frågor och kvinnorätt och berättar att detta används som en del av det psykiska våldet. 

– Att det kan påverka barnens rätt att växa upp här. Det finns inte en kvinna som inte är medborgare i Sverige som inte har frågat mig ”påverkar det här mitt uppehållstillstånd på något sätt? Min man hotar att de kommer slänga ut mig ur Sverige”, och så vidare, säger hon. 

Vågar inte anmäla våld – vandelsprövning oroar

Till och med Sverigedemokraterna har sviktat om utvisningar av barn som uppmärksammats i media år. Men för att väcka folkligt motstånd krävs tydliga exempel som människor kan relatera till. Och det kan inte alla vara.

Jenni Stavare. Foto: Harald Nilsson

2023 kom en avhandling av Lisa Kerker från Lunds universitet som med hjälp av rättsfall visade hur rättsskyddet för våldsutsatta kvinnor från så kallat tredje land fungerade i förhållande till vistelserätten. I ett av fallen uppgav kvinnan att hon efter fyra månader i Sverige började utsättas för kraftigt våld. Mannen misshandlade henne minst tio gånger i månaden. Samtidigt hölls hon isolerad och om hon lämnade huset medan mannen var borta rapporterade en vän till honom. Mannen hotade kvinnan bland annat med att hon kunde bli utvisad.

Problemet har alltså inte varit okänt, men oron växer i och med skärpningarna av migrationslagstiftningen och kommande vandelsprövning. 

Rättslig osäkerhet stärker mannens kontroll

Kvinnojourerna Terrafem, Somaya och Lex Femme har alla haft kontakt med kvinnor som undviker att anmäla våld på grund av rädsla för utvisning.

– Det är vanligt bland våra klienter att man har en rädsla för att berätta om sin utsatthet, inklusive att anmäla, om man är här på anknytning till våldsutövaren, säger Maria Jonsson som är verksamhetschef på Somaya.

En av dem som länge varit engagerad i frågan är Bernardita Núñez som är generalsekreterare på nätverket Terrafem.

Bernardita Núñez, generalsekreterare på nätverket Terrafem. Foto: pressbild

– Många av de kvinnor som söker stöd hos oss har tidsbegränsade uppehållstillstånd eller befinner sig i en anknytningsprocess. I dessa situationer används hot om utvisning som ett effektivt maktmedel. Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera.

Hon konstaterar att det finns lagrum i utlänningslagen för fortsatt uppehållstillstånd om relationen upphör på grund av allvarlig kränkning eller våld. Men det kräver att det finns en tydlig koppling mellan våldet och separationen, samt att våldet kan styrkas. Det gör att kvinnor med uppehållstillstånd som är tillfälliga eller kan återkallas befinner sig i en osäker position när de överväger att lämna och anmäla. Nätverket möter inte sällan kvinnor som avstår från att anmäla våld mot dem av rädsla för att bli av med sin rätt att stanna i landet.

– Denna oro har funnits under lång tid, men har fördjupats i takt med skärpningar och förslag inom migrationslagstiftningen.

”Patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar”

Stockholms Tjejjours jurister ser mycket kritiskt på regeringens migrationspolitik, inklusive vandelsförslagen. I ett mejl till Arbetaren konstaterar de att de arbetar intersektionellt och att det finns flera parametrar att väga in i problematiken.

”I detta fall handlar det om patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar. Tjejer som befinner sig i en våldsutsatthet drar sig ofta för att berätta om och anmäla sin våldsutsatthet, oavsett om hon riskerar utvisning eller inte. När det dessutom finns ett hot om att hon eller någon av hennes närstående kan komma att tvingas lämna landet finns det som vi ser det en överhängande risk att hon avstår från att berätta om sin våldsutsatthet eller anmäla”, skriver de till Arbetaren. 

Vidare ser de påtagliga risker för godtyckliga bedömningar genom vandelsförslagen, vilket skulle innebära hot mot rättssäkerheten. Bland annat vänder de sig mot den initiala idén om att involvera prostitution i vandelsprövningarna, men det har regeringen nu tagit bort.

Terrafem: ”Inget parti vill ändra på detta”

Terrafem har under sina 25 år försökt uppmärksamma och påverka lagstiftningen, men upplever att intresset för de berörda kvinnorna är begränsade i dagens samhällsklimat. De har mött Kvinnofridsrådet tillsammans med statsminister Ulf Kristersson, justitieminister Gunnar Strömmer med flera, men menar att reaktionen uteblev. 

Bernardita Núñez känner sig uppgiven efter kvinnofridsrörelsens enträgna påstötningar sedan 1980-talet. Hon konstaterar att man nu skickar tillbaka kvinnor till Iran och Afghanistan, med hänvisningar till att de har män som kan sörja för dem där. Ett resonemang som inte skulle vara gångbart i Sverige. 

– De har ingen relation till vad de pratar om. Det finns, de vill inte se sambandet, säger Bernardita Núñez. 

Också hon menar att det finns många fall där män utnyttjar det faktum att kvinnorna befinner sig i beroendeställning. Hon har även mött kvinnor som tvingats in i prostitution, fastän de migrerat med löften om helt andra liv. De senaste fyra åren verkar inget ha gått åt rätt håll, enligt Bernardita Núñez. 

– Nu är det fruktansvärt. Jag har hört så många ledsna kvinnor i så många år att jag trodde inte att det skulle vara möjligt. Jag var naiv, jag trodde att det skulle hända någonting positivt. Framför allt gäller det anhöriginvandring, säger hon.

– Många är jätterädda nu och vågar inte tala med journalister. 

Bernardita Núñez säger att hennes förslag till lösning kan verka extremt i rådande diskussionsklimat, men handlar om att ge kvinnan möjligheter att sluta vara beroende av den man som hämtat hit henne.  

– Dessa män som hämtar kvinnor och misshandlar dem gör det för att det ger dem makt. ”De måste lyda mig och göra precis som jag säger.” De som kommer hit skulle kunna kan beviljas permanent uppehållstillstånd om de får en rimlig tid på sig att klara sig själva. För att du har blivit utsatt för ett brott i vårt fina land. Som människa behöver hon stöd, men politikerna tänker inte logiskt.

Ansvariga ministrar ställer inte upp på intervju

Arbetaren har gjort upprepade försök att få ett bemötande av justitieminister Gunnar Strömmer (M), men har inte fått någon återkoppling. Migrationsminister Johan Forssell (M) ställde inte upp på intervju. Han fick ett antal frågor skickade till sig (se faktarutan) som han lät sin pressassistent svara på via mejl:

”Det är en prioriterad uppgift för regeringen att bekämpa mäns våld mot kvinnor, och det är något som regeringen gör aktivt på flera olika områden.

För att just motverka en inlåsningssituation där en kvinna inte vågar anmäla eller känner sig tvungen att stanna kvar i en våldsam relation finns det ett undantag som möjliggör för henne att få ett förlängt tillstånd. Ett fortsatt uppehållstillstånd tidsbegränsas i 13 månader utan en möjlighet att förlänga på samma grund. Det följer av en lagändring som genomfördes av den förra regeringen 2021. Det finns däremot en möjlighet att söka ett annat uppehållstillstånd. För att kunna få ett annat uppehållstillstånd krävs att personen har skäl att beviljas det. Det är t.ex. möjligt att beviljas ett uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Enligt utlänningslagen ska ett uppehållstillstånd som huvudregel sökas och beviljas innan inresa till Sverige, men även här finns det undantag. Det är Migrationsverket och ytterst domstolarna som bedömer när undantaget är tillämpbart och om det finns skäl att bevilja ett annat uppehållstillstånd. Detsamma gäller för anhöriga i de fall då anknytningspersonen utvisas och anknytningen tidigare brutits på grund av våld.”

Våldsutsatta kvinnor kan tvingas lämna landet efter seperation

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändning. Foto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Per-Anders Svärd:
Att Sverige är jämlikt är en chimär

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Protest mot att Trafikverket släcker ner byn Rönnöfors 

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln