“Varför händer ingenting?”

Det har gått knappt ett och ett halvt år sedan 21-åriga Julia Markström förlorade livet på sin arbetsplats. I ett unikt reportage berättar familjen Markström om tiden efter olyckan och om den långa väntan på att rättegången ska inledas. Anställda och huvudskyddsombud vittnar om en fortsatt omfattande rostproblematik i verken i Kiruna och ett allvarligt tillbud har inte rapporterats trots LKAB:s lednings vetskap.

Vintern har kommit tidigare än vanligt till Kiruna i år. I vardagsrummet i radhuset på Lombolo sitter Kristina och Göran Markström. På bordet ligger flera fotoalbum uppslagna med familjebilder från en annan tid. Från tiden innan allting slogs i bitar.

Det har knappt gått ett och halvt år se­dan deras dotter Julia Markström förlo­rade livet på sin arbetsplats. Den 27 juli 2018 föll hon plötsligt handlöst genom det sönderrostade gallergolvet på kulsin­terverket i Svappavaara. När olyckan in­träffade arbetade Julia Markström i en anläggning som av LKAB ansågs vara säker, men i efterhand har det uppdagats att åtskilliga tillbudsrapporter skrivits gällande de kraftiga rostangreppen i kulsinterverket.

Kristina Markström öppnar datorn och visar mig ett fyra minuter långt bildspel som tillägnats Julia på youtube. Ted Gärdestads röst fyller rummet och han sjunger ”Jag vet en vän”. Bilder av Julia tonas in på en stjärnhimmel.

I själva verket var bildspelet tänkt att visas på LKAB:s personalfest, som hölls kort efter olyckan. Det var viktigt för fa­miljen Markström att Julia skulle hedras och den kollek­tiva minnesstunden skulle göra det lättare för familjen att närvara på festen. De hade haft kontakt med LKAB och upp­levde att de varit överens om detta. Men endast en vecka innan personalfesten fick de information om att visningen av bild­spelet ställts in. Istället höll LKAB:s vd Jan Moström ett kort tal i vilket han nämnde Julia och därefter fick familjen under hela kvällen ta emot kondoleanser från festdeltagare i den stimmiga miljön.

Kort efter dödsolyckan hade LKAB skickat ut en festinbjudan till de anställda. Den kraftigt försenade personalfesten handlade om att fira att företaget nått en ny huvudnivå under jord – en nivå som i själva verket nåddes för fem år sedan. Många anställda på LKAB tyckte att firandet kändes di­rekt olämpligt och att det kom alldeles för snart inpå dödsolyckan. I flera veckor delades svarta sorgband ut på OKQ8 i Kiruna innan festen, och deltagarna uppmanades bära dem som en tyst markering mot den osäkra arbets­miljön som råder på företaget.

Familjen Markström upplever att LKAB:s kontakt med fa­miljen varit bristfällig. Ingen från led­ningen hörde av sig i samband med olyckan. När LKAB skulle hålla i en min­nesstund några dagar efter olyckan och familjen svarade att de ännu inte hunnit hem från universitetssjukhuset i Umeå där Julia vårdats, fick de beskedet att de inte behövde delta. Genom sociala me­dier fick de några dagar senare reda på att företaget även hållit ytterligare en tyst minut dit de inte heller blivit inbjudna.

Göran och Kristina Markström miste sin dotter i dödsolyckan på LKAB den 27 juli 2018. De upplever att uppföljning och kontakt med företaget varit bristfällig.
Göran och Kristina Markström miste sin dotter i dödsolyckan på LKAB den 27 juli 2018. De upplever att uppföljning och kontakt med företaget varit bristfällig. Foto: Julia Lindblom

Hjälp med krishantering dröjde länge, men erbjöds senare genom företagshälsovården Previa. Familjen fick själva söka efter en samtalskontakt till Julias lillebror, efter­som inga resurser fanns tillgängliga för att hantera barn i sorg. Efter tre månader, på familjens eget initiativ, fick de till sist träffa företagsledningen. Familjen bad vid tillfället att LKAB skulle skriva ett längre reportage i sin interntidning att Julia Markström inte hade något ansvar för det som skett och Jan Moström, vd på LKAB, lovade dem publicering.

– Detta var viktigt för oss, eftersom felaktiga bilder av händelseförloppet spridits utan att företaget dementerat, säger Göran Markström.

Men när tidningen LKAB Framtid väl kom ut och nådde tusentals gruvanställda i Malmfälten fanns där inget reportage, och inte heller i de två nästföljande num­ren. Då försökte Kristina Markström få svar på var artikeln blivit av.

LKAB Framtid nummer 1 2019.
LKAB Framtid nummer 1 2019. Foto: Julia Lindblom

– Till sist svarade LKAB att de framfört budskapet i ett ”antal kanaler”.

Familjen ifrågasatte då varför man skulle frångå den överenskommelse som träffats.

Efter påtryckningar publicerade LKAB till sist en kort notis författad av press­chefen Anders Lindberg själv, infälld i en större artikel. Den stora svarta rubriken täcker nästan en fjärdedel av ar­tikelsidan och lyder ”Det långa stoppet gav ett ännu bättre pelletsverk”. I den blå lilla no­tisen som finns inklämd i texten står det kort i en bisats att Julia Markström inte bar skuld till olyckan. När Kristina Markström slog upp tidningen och läste artikeln kunde hon inte tro sina ögon.

– Vad då ännu bättre? Hur tänkte de nu i sammanhanget?

Familjen vill ändå i belysa den hjälp de fått av företaget i form av en mindre summa pengar som kompensation för be­gravning samt ekonomiskt bortfall då de inte kunnat förtjäna sin inkomst som vanligt. På initiativ av en av cheferna lo­kalt, fick de också mat hemlevererad den första tiden.

Kulsinterverket i Svappavaara. Julia Markström miste livet när hon föll genom det sönderrostade golvet den 27 juli 2018.
Kulsinterverket i Svappavaara. Julia Markström miste livet när hon föll genom det sönderrostade golvet den 27 juli 2018. Foto: Julia Lindblom

Dödsolyckan bör förstås i den kontext av besparingspaket och nedskärningar som präglat arbetsplatserna och det fack­liga skyddsarbetet på LKAB de senaste åren. Fastän LKAB lovat att se över säker­heten på anläggningarna upplever an­ställda att endast punktinsatser gjorts och viktiga säkerhetsutbildningar om hur man reparerar golven har inte blivit av.

Folk har kontaktat mig och uttryckt stor oro, och många känner sig inte säkra på att efterarbetet som gjorts efter olyckan är tillräckligt.
Jarno Dahlqvist, huvudskyddsombud i Gruvtolvan ovan jord i Kiruna

I Svappavaara genomgick kulsinterverket där Julia Markström omkom ett un­derhållsstopp under hösten 2018. Men i Kiruna, bara några mil därifrån, har un­derhållet inte genomgått samma tillsyn eller reparationer. Anställda jag talar med i Kiruna vittnar istället om att anläggn­ingar fortfarande är ”fulla av rost” och ”farliga”. De säger att de inte känner sig trygga på sina arbetsplatser.

Bilden är från en internrapport och visar ett rostangrepp i anläggningen i Kiruna.
Bilden är från en internrapport och visar ett rostangrepp i anläggningen i Kiruna. Foto: Privat

– Rostproblematiken har funnits i verken hur länge som helst. Du kan ta ett spett och slå och det går genast hål i gol­vet. Den uppmaningen har jag fått av chefer, också efter olyckan. Ungefär som om vi skulle ut och gå på isen, så förväntas vi hantera våra osäkra metallkonstruk­tioner, säger en person, som vill vara anonym, till mig.

De senaste åren har också personalen reducerats i verken, vilket innebär att fär­re personer kan hålla uppsikt över ar­betsplatserna och rapportera om säkerhetsbrister.

Arbetaren har tagit del av ett flertal in­terna rapporter som ger exempel på säkerhetsbrister och rostproblematik i Kiruna, alla daterade efter Julia Mark­ströms dödsolycka.

Jarno Dahlqvist är huvudskyddsom­bud i Gruvtolvan ovan jord i Kiruna. När jag berättar för honom om arbetarnas vittnesmål blir han inte förvånad.

– Folk har kontaktat mig och uttryckt stor oro, och många känner sig inte säkra på att efterarbetet som gjorts efter olyckan är tillräckligt. Många anläggningar här i Kiruna påminner om dem i Svappavaara och är ungefär lika gamla.

Jarno Dahlqvist berättar att LKAB efter olyckan skulle ta fram en utbildning för dem som skulle reparera golven. Trots att det gått närmare ett och ett halvt år sedan olyckan har utbildningen ännu inte blivit av.

– Det har gått ut information om hur man gör jobben, men den har varit brist­fällig och därför skulle man skapa en ut­bildning. Jag var i kontakt med killen som hade fått utbildningen på sitt bord och han berättade att han kallat chefer till möte om innehåll för utbildningen, men att ingen kom dit.

– Många känner sig inte säkra på att efterarbetet som gjorts efter olyckan är tillräckligt. Många anläggningar här i Kiruna påminner om dem i Svappavaara och är ungefär lika gamla, säger Jarno Dahlqvist, huvudskyddsombud ovan jord på Gruvtolvan.
– Många känner sig inte säkra på att efterarbetet som gjorts efter olyckan är tillräckligt. Många anläggningar här i Kiruna påminner om dem i Svappavaara och är ungefär lika gamla, säger Jarno Dahlqvist, huvudskyddsombud ovan jord på Gruvtolvan. Foto: Julia Lindblom

Kent Henriksson är regionalt skydds­ombud på IF Metall och har arbetat på LKAB i 22 år. Han ser en oroande utveck­ling där allt färre skyddsombud utbildas i verksamheten. Han menar att detta inte endast gäller LKAB, utan också entrepre­nörer på företaget.

– I dag finns det cirka 240 företag i Malmfälten och många av dessa saknar utsedda skyddsombud. Det är få som i dag vill axla rollen på grund av det förväntade ansvaret. Anställda i sin tur förlitar sig på skyddsombuden och vågar inte säga till själva, och många nyutbildade skyddsom­bud får en oerhörd press på sig, säger Kent Henriksson.

Han instämmer i att rostproblemen ännu inte åtgärdats i Kiruna. Han understryker att processvattnet som används i verken gör att allting rostar fortare, något som LKAB är medvetna om.

– Det sista jag vill är att någon råkar ut för något allvarligt tillbud eller olycka på grund av rosten. Jag hoppas att det inte ska behövas något liknande underhållsstopp i Kiruna som det i Svappavaara men det kanske är ett måste för att förebygga och få till ett sys­tematiskt rostskyddsarbete, säger Kent Henriksson.

Varför händer in­genting efter flera år? Jag vet att folk är oroliga, entreprenörer också.
Kent Henriksson, regionalt skyddsombud på IF Metall

Förutom det omfattande rostproble­met saknas det i dag ingreppsskydd på banden som godsen fraktas på i LKAB:s anrikesverk. En person miste armen i bandtransportören 2006, och andra all­varliga olyckor har därefter rapporterats.

– Jag har påtalat flera gånger att vi har problem med ingreppsskydden och att de inte kommer på plats. Varför händer in­genting efter flera år? Jag vet att folk är oroliga, entreprenörer också, suckar Kent Henriksson.

Han menar att det nu blir viktigt att man systematiskt bekämpar och åtgärdar rost­ problematiken och inte släpper fokus.

– Jag har varit med själv så pass länge och sett att man byter fokus om det hän­der något allvarligt på ett annat ställe.

Kent Henriksson är regionalt skydds­ombud på IF Metall och har arbetat på LKAB i 22 år. Han ser en oroande utveck­ling där allt färre skyddsombud utbildas i verksamheten.
Kent Henriksson är regionalt skydds­ombud på IF Metall och har arbetat på LKAB i 22 år. Han ser en oroande utveck­ling där allt färre skyddsombud utbildas i verksamheten. Foto: Julia Lindblom

Samma dag som Julia Markström förlo­rade livet på sin arbetsplats, höll en annan allvarlig arbetsplatsolycka på att inträffa under jord i Kiruna. Ett tillbud som LKA­B:s chefer informerades om i ett tidigt skede men inte gjorde någonting åt.

Björn Krekula är tillsammans med Eve­lina Markström – Julia Markströms sys­ter – och arbetar som skuthanterare på huvudnivån 1365 meter under jord på LKAB i Kiruna. Den 27 juli arbetade han under jord tillsammans med tre vikarier vid ett gruvschakt 1338 meter under jord. I schak­ten finns särskilda inspektionsluckor som ska monteras tillbaka efter nedtagning av häng, för att malmen som lastas inte ska kunna välla utanför schaktet. Det var en sådan återmontering som skulle genom­ föras den här förmiddagen.

Plötsligt märkte Björn Krekula hur lufttrycket förändrades när malm plötsligt lastades i schaktet utan förvarning. Om nivån hade varit jämsides med öppningen hade all sten sprutat ut ur schaktet och kunnat få katastrofala konsekvenser med allvarliga personskador som följd.

– Vi hann precis runt hörnet innan god­set passerade. Det var damm överallt, man såg ingenting. Om någon hade blivit kvar fanns risken att vi begravts under massorna, berättar han.

På en nivå 300 meter ovanför befann sig vid tillfället en grävmaskin. Den hade va­rit inne vid en öppning till schaktet och rensat runt muren, men föraren hade inte kontrollerat att lastning var tillåtet i schaktet. Björn Krekula berättar att att han inte satt upp avspärrningar samband med arbetet i gruvschaktet, utan ringt till styrcentralen för att upprätta ett så kallat ”Telefem”, en muntlig rapportering. Det innebär att Styrcentralen underrättar Gruvstaben, som i sin tur meddelar alla som lastar till schaktet att det är ett tele­fem upprättat och att man inte får lasta, eftersom folk arbetar i schaktet. Säker­hetsrutinen kring avspärrningar hade varit oklar under en längre tid.

– Man kunde få höra fraser som ”Jaså ni spärrar av, tidigare gäng brukar inte göra detta” och ”Vad är det egentligen som gäller kring det där?”. Det förekom på­tryckningar från produktionsledare och styrcentralen om att vi skulle vara tidsef­fektiva. Det var liksom underförstått att man inte skulle spärra av och bara ringa in Telefem, eftersom avspärrningarna tog så lång tid. Ett sådant tillväga­gångssätt inbjuder till att jobba effektivt istället för att jobba säkert, säger Björn Krekula.

Man lägger stort en­gagemang på mindre tidskrävande säker­hetsrutiner, medan de allvarligare säker­hetsbristerna förbises då dessa oftast tar längre tid och framför allt leder till pro­duktionsbortfall.
Björn Krekula, anställd på LKAB

Normalt brukar en händelse som den­na rapporteras som ett tillbud i en intern databas. Den här förmiddagen hann han nätt och jämnt komma tillbaka till kuren när Julia Markströms sambo Robin ringde. Han berättade att Julia Mark­ström hade varit med om en olycka och tagits med ambulanshelikopter till Gälli­vare.

Det allvarliga tillbudet dokumen­terades därför inte, utan kom istället till LKAB:s chefers kännedom under ett möte mellan familjen och ledningen någon vecka senare.

– Allvaret i mottot ”Säkerheten först” tål att diskuteras. Man lägger stort en­gagemang på mindre tidskrävande säker­hetsrutiner, medan de allvarligare säker­hetsbristerna förbises då dessa oftast tar längre tid och framför allt leder till pro­duktionsbortfall, säger Björn.

Efter Julia Markströms dödsolycka har en chef med skyddsansvar vid pelletsverket i Svap­pavaara delgivits misstanke om ar­betsmiljöbrott. Den delgivna personen misstänks ha brustit i sitt skyddsansvar, men nekar till brott. Utredningen leds av Stig Andersson, åklagare vid riksenheten för miljö­ och arbetsmiljömål. Fortfarande finns inget beslut om att väcka åtal baserat på brottsmisstanken vållande till annans död. Många människor i Kiruna och i hela landet väntar nu på att rättegången ska inledas.

Jennifer Lagerskog, som arbetade på LKAB som smörjare, minns också hon fredagen den 27 juli när Julia föll genom det genomrostade golvet. Hon var en av dem som strax efteråt följde med för att spärra av olycksområdet i kulsinterver­ket. Polisen ville ta med gallerdurken för undersökning och Jennifer fick i uppgift att lyfta den.

– Jag tog tag på ena sidan om galler­ durken och kände att materialet var så poröst att det smulades sönder i mina händer, säger Jennifer Lagerskog.

Jennifer Lagerskog.
Jennifer Lagerskog. Foto: Privat

När Jennifer Lagerskog morgonen därpå kom tillbaka till arbetet hade hon lovat en arbetskamrat att endast gå på betonggolvet under helgen. På ett bord utanför kontrollrummet låg ett papper med en arbetsbeskrivning över hur om­ råden i kulsinterverket skulle rengöras inför en kommande inspektion.

– Jag förstod att driftspersonal varit ute både under fredagsnatten och på mor­gonen för att spola rent och rengöra gol­ven. Det gjorde mig extremt rädd och orolig.

De anställda tog därefter det gemensamma beslutet att inte beträda golven förrän de blivit besiktade. Men Jennifer Lagerskog kan fortfarande inte sluta tänka på natten då personalen uppmanades rengöra den livsfarliga anlägg­ningen.

I Stockholm, 120 mil från Kiruna, har snön ännu inte fallit. Det går inte en dag utan att Evelina Markström tänker på sin älskade lillasyster. Vi sitter i värmen på Gunnarssons konditori på Söder­malm. Det är fredagseftermiddag och på gatorna stressar människor hem till helgfiranden och familjer. Evelina Markström studerar till sjuksköterska och berättar att hon haft en tuff dag på utbildningen. De har gjort simulator­övningar i akutsituationer.

– Att själv ha en så nära anknytning till betydelsen av akuta livräddande insatser är speciellt. Det kommer så fruktansvärt nära inpå den smärtsamma sorgen och saknaden efter Julia, säger hon.

Att fokusera på sjuksköterskestudierna har hjälpt Evelina Markström att orka ta sig igenom dagarna. Hon menar att det blivit en distraktion från den bottenlösa sorgen.

– Jag vet att till och med mina finaste stunder aldrig kommer att bli perfekta utan Julia. Hon betydde så mycket för mig och var en så viktig del av mitt liv, säger hon.

För tillfället Evelina Markström tjänstledig från LKAB där hon arbetat se­dan 2013. Samtidigt oroar hon sig för vän­ner och familj som fortfarande arbetar i de osäkra anläggningarna.

– Jag var nära att förlora två av de abso­lut viktigaste människorna i mitt liv på samma förmiddag förra sommaren. För att produktion och pengar och inte säker­heten går först för LKAB när det gäller. Det är både min systers dödsolycka och min sambos allvarliga tillbud tydliga ex­empel på, säger Evelina Markström.

Publicerad Uppdaterad
5 hours sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad