Klimatet är vänsterblivet

Det Thunberg vill få oss att omfatta – med stöd i den ”orättvisa” forskningen – är att vi inte kan fortsätta inom det ekonomiska system som i dag organiserar våra samhällen, eftersom detta system är själva roten till problemen. Det problem som organisationsforskare, klimatkorrespondenter och twittertroll verkar vilja att Thunberg ska lösa är istället hur vi ska stoppa systemet utan att stoppa det.

Signerat
Kristina Alstam, universitetslektor och skribent.
Foto: Laila Vianden

Ett av problemen med den klimataktivism som fått förnyade krafter med Greta Thunberg som portalfigur, sägs vara att den är utformad för att passa vänsterväljare. Föreställningen omhuldas av alltifrån organisationsforskare som André Spicer till anonyma konton på Twitter som, medan de ändå avfärdar vetenskapliga rön passar på att tvåla till batikhäxor, försvara friskolors vinstuttag och skylla allt från svårigheter att rekrytera flickvän till långsam snöröjning på något de lärt sig kalla postmodernism.

Thunberg har utmålats som AFA-aktivist, offer för bristande föräldraskap och psykiskt sjuk; allt efter skribentens tycke och smak. Att hon är vänstersinnad återkommer dock allt oftare i debatten, eller vänsterbliven som högerradikalerna på sociala medier föredrar att kalla det.

Thunberg har utmålats som AFA-aktivist, offer för bristande föräldraskap och psykiskt sjuk.

Klimataktivister talar för ofta om klimaträttvisa, argumenterar Spicer; ett uttryck som förmodas tilltala vänstersinnade medborgare men stöta bort liberaler och konservativt lagda. Vill man tilltala liberaler bör man fokusera på privatekonomiska aspekter av global uppvärmning, menar Spicer. Vill man istället locka till sig de konservativa väljarna, talar man företrädesvis om hur den egna nationen hotas av uppvärmningen.

I vad som besynnerligt nog rubriceras som en analys betecknar klimatkorrespondenten Erika Bjerström på SVT Nyheter Thunbergs budskap som ”alltmer vänsterpopulistiskt”. Som belägg lyfts fram hur Thunbergs argumentation uppskattas av Indien, samt den kritik hon levererat gentemot EU; en kritik som summeras under det ospecifika epitetet ”orättvis”.

Det Thunberg vill få oss att omfatta – med stöd i den ”orättvisa” forskningen – är att vi inte kan fortsätta inom det ekonomiska system som i dag organiserar våra samhällen, eftersom detta system är själva roten till problemen. Det problem som organisationsforskare, klimatkorrespondenter och twittertroll verkar vilja att Thunberg ska lösa är istället hur vi ska stoppa systemet utan att stoppa det.

Konstruktionen av utsläppsrätter har också medfört att världsekonomin försetts med nya pengar. Det som tidigare var värt noll kronor får plötsligt ett pekuniärt värde.

Nåväl. Låt oss då granska ett par av de alternativ som systemet hittills erbjudit, och som ska tillåta att vi fortsätter som vanligt, bara i mindre skala. Västvärldens marknadsekonomier har bland annat erbjudit två lösningar för att reglera uppvärmningen – utsläppskvoter och klimatkompensation. Idén om utsläppskvoter är enkel: om ett företag har 1000 utsläppsrätter men bara använder 800, kan resterade säljas till företag som släpper ut för mycket. Det blir på det viset billigare att effektivisera produktionen än att fortsätta släppa ut som tidigare.

Det klimatsmarta företaget ges i teorin en konkurrensfördel och incitament att sänka utsläppen blir följden. Men idén bygger på tanken om en global reglering som i dag verkar lika avlägsen som någonsin tidigare, då nationer till dags dato ju haft avsevärda svårigheter att komma överens om ens allmänt hållna utsläppsmål. Konstruktionen av utsläppsrätter har också medfört att världsekonomin försetts med nya pengar.

Det som tidigare var värt noll kronor får plötsligt ett pekuniärt värde. En utsläppsrätt betyder nu en tillgång man kan ta till en bank för att låna på eller en möjlighet för spekulation och så blir utsläppsmarknaden en finansbubbla. Som om det inte vore nog är designen av utsläppsrätter tandlös. När EU:s utsläppsrätter granskades 2011 fann man att dessa var mycket vidsträckta. Den tunga industrin kunde inte ens göra slut på dem, utan sålde dem vidare till andra företag som därmed gavs rätten att släppa ut ännu mer.

Klimatkompensation då? Åtgärden är egentligen en följd av tanken om utsläppsrätter. När Kyotoprotokollet 1997 lanserade utsläppsrätterna växte också idén om klimatkompensation fram – att låta industriländer kompensera för utsläpp av koldioxid genom att investera i projekt som minskar eller reducerar skadeverkningar av utsläpp. Medan privatpersoner inte handlar med utsläppsrätter, kan de däremot klimatkompensera ungefär som företag gör det. Så vad är då problemet med klimatkompensation?

Sanningen är ju att allt vi i dag vet om den globala uppvärmningen pekar i riktning mot att lösningarna från höger inte är några lösningar.

I huvudsak handlar problemen om fenomenet vi redan berört; vår oförmåga att inse att business as usual inte längre är ett alternativ. Klimatforskaren Wim Carton summerar problematiken på just det viset. Genom att vi kompenserar upprätthålls föreställningen att vi kan producera och konsumera på samma vis som tidigare och själva kompensationen lurar oss att tro att vi åstadkommit något fundamentalt, när sanningen är att vi måste bromsa utsläppen i sin helhet.

Så hur ska dessa otvetydiga fakta förpackas på ett sätt som tilltalar liberaler och konservativa? Sanningen är ju att allt vi i dag vet om den globala uppvärmningen pekar i riktning mot att lösningarna från höger inte är några lösningar. Det förefaller kort och gott som om klimatet inte gillar marknadsliberalism. Allt som återstår för högerns debattörer blir följaktligen att kritisera – inte klimataktivisterna, utan självaste klimatet självt – och i linje med den allra unknaste kommunistskräck förfasa sig: Usch, klimatet är vänsterblivet!