Den 9 december 1969 inleddes gruvstrejken i LKAB:s gruva i Svappavaara. Två dagar senare anslöt sig arbetarna i Kiruna och Malmberget. Arbetaren träffade Carl-Johan ”Callis” Mäki som var en av de gruvarbetare som deltog i strejken och som nyligen gick i pension.
Den starka förmiddagssolen lyser in i köket på August Malmsgatan i Kiruna. Carl-Johan Mäki sätter på kaffebryggaren och dukar upp en stadig frukost på bordet. Han berättar att han på morgonen varit uppe med tuppen och tränat löpning på gymmet.
Carl-Johan Mäki var bara 18 år när han fick jobb som krossreparatör på LKAB. Då var det 1968 och i Kiruna fanns det två stora arbetsgivare: SJ och LKAB. De flesta i Carl-Johans gymnasieklass gick vidare direkt till LKAB och gruvindustrin. Carl-Johan började arbeta på den lägsta nivån under jord, som då var 420 meter. I dag är lägsta nivån 1 365 meter.
Under den här tiden arbetade man i gruvan på ackord. LKAB höll på att införa det amerikanska så kallade UMS-systemet under jord, som innebar att tjänstemän tog tiden på varje arbetsmoment. Det kunde handla om hur lång tid det tog att använda en hammare, tanka en traktor eller ladda ett lass med dynamit. Allting kontrollerades och mättes in i minsta detalj.
– Det var inte kul att ha folk drällandes efter sig, särskilt inte när vi jobbade nattetid. Olika tjänsteman gick bakom oss hela tiden med block och penna och skrev upp allt vi gjorde.
Vi fick gå in i svetsbåset och koka kaffe över svetslågan. Allting vi gjorde på den tiden skedde i smyg.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare
Det nya UMS-systemet döpte gruvarbetarna snabbt om till ”Ultra Modernt Slaveri” och ”MUMS för Arbetsgivaren”. Carl-Johan Mäki minns att det på den tiden var omöjligt att ta en kopp kaffe.
– Vi fick gå in i svetsbåset och koka kaffe över svetslågan. Allting vi gjorde på den tiden skedde i smyg. Bara det faktum att vi i dag har ett fikarum och betalda arbetskläder är tack vare gruvstrejken.
Under 1960-talet rådde ett spänt arbetsklimat på LKAB och när gruvstrejken väl bröt ut den 9 december 1969 var det resultatet av en upptrappad konflikt. Den dagen satte sig 35 arbetare på golvet i truckverkstaden i LKAB:s gruva i Svappavaara.
Två dagar senare stod också gruvdriften i Kiruna och Malmberget stilla. 4 800 arbetare gick samman i den största gruvstrejken någonsin i Sveriges historia. Men strejken hade inte stöd av facket och kallades därför olaglig och vild.
– På den tiden var jag ung och oerfaren, men det var en självklarhet för oss ungdomar att delta i strejken. Farsan som arbetat längre på LKAB förstod bättre vad som stod på spel. Vi som var unga flöt med på ett helt annat sätt.
Lönerna var låga före strejken. Carl-Johan Mäki berättar att han tjänade 11,11 kronor i timmen. Solidariteten saknades inte från andra yrkesgrupper, och från hela Sverige kom stöd i takt med att strejken fortgick och fick medial uppmärksamhet. Under dessa månader kunde arbetarna gå till Folkets hus i Kiruna för att kvittera ut pengar från strejkkassan. Carl-Johan Mäki säger att han dock förstår att de som hade stora familjer och inga sparade medel ofta undrade hur länge strejken skulle fortgå.
– Även om vi fick ut minst två utbetalningar från strejkkassan var det svårt att få ihop det.
Strejken fortlöpte över julen och Carl-Johan Mäki kunde därför resa till Tornedalen där hans föräldrar en gång växt upp. Där på en danstillställning träffade han sin blivande fru. I dag är de gifta och har två barn.
– Om det inte vore för gruvstrejken hade vi aldrig träffats!
Det är alltid svårare att avsluta en strejk än att påbörja en.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare
Till sist ställdes arbetarna inför valet att fortsätta eller avbryta strejken. Majoriteten av arbetarna röstade för att fortsätta den, men sedan fick strejkkommittén igenom en rekommendation vid en omröstning som landade på 13 mot 12 röster för att avsluta strejken. Carl-Johan Mäki var en av dem som efter 53 dagar röstade för att avsluta strejken. Dagen därpå vägrade många av gruvarbetarna ändå att gå till arbetet, men allteftersom gav de med sig.
– Det är alltid svårare att avsluta en strejk än att påbörja en. Där och då kände jag att vi var tvungna att gå tillbaka till arbetet.
Långt efter strejken avslutats fortsatte det att blossa upp strejker på LKAB, ända in på nittiotalet.
– Men då gick företaget ut stenhårt och varnade folk att de skulle få sparken om de strejkade.
Carl-Johan Mäki har under sitt 48-åriga yrkesliv haft många olika jobb inom LKAB. Han har varit mekaniker och avsynare, hjälpt till med förebyggande underhåll och genomfört inspektioner. Han beskriver sig själv som en person som bryter mot normen. När det var dags att gå i pension vid 60 års ålder, vilket för de flesta som arbetat i 20 år som gruvarbetare under jord fått tillstånd att göra på LKAB, vägrade Carl-Johan Mäki till allas förvåning. Han var en av de första gruvarbetarna på LKAB som tackade nej till gruvpension och blev därför kvar i yrket ända tills han fyllde 66 år.
Carl-Johan Mäki beskriver sig själv som sportfantast och har genom åren lagt ned själ och hjärta i Kirunas olika idrottsföreningar. Redan som ung började han spela hockey i IFK Kiruna, och senare under 1980-talet blev han fotbollstränare för juniorer och olika dam- och herrlag. När IFK Kiruna 1985 ville spara pengar och lägga ned ishockeyn var han med och bildade en ny hockeyförening, Kiruna HC, och drog igång pimpeltävlingen Kirunahugget. Än i dag anordnas tävlingen varje år.
– Numera hjälper jag barnbarnen med hockeyn. I helgen måste jag vara nattvakt mellan två och sex när de har match och sover över i skolan. Och på höstlovet ska vi ned till Leksand och se finalspelet i TV-pucken.
Jag kontaktade folk på företaget och frågade varför vi som byggt huvudnivån, och som varit bjudna på den första invigningsfesten, plötsligt inte fick någon inbjudan.
Carl-Johan Mäki, pensionerad gruvarbetare
Carl-Johan Mäki minns de olika faserna i LKAB:s historia. Under 1980-talets tuffa år sade man i en handvändning upp närmare 2 000 personer på företaget och det var nära att hela industrin lades ned. Hans minns också hur den nya huvudnivån på 1 365 meter togs i drift 2012, och att festen han blev bjuden till i sista stund ställdes in. När den till sists anordnades förra året kom inget inbjudningskort.
– Jag fick reda på det när jag träffade en kompis på ICA Kvantum som berättade om inbjudan. Jag kontaktade folk på företaget och frågade varför vi som byggt huvudnivån, och som varit bjudna på den första invigningsfesten, plötsligt inte fick någon inbjudan. De ringde upp och beklagade, säger Carl-Johan Mäki.
Utanför köksfönstret skymtar en mätplint, en av många som finns utspridda runt om i staden. Varje dag registrerar mätplinten skakningar och förändringar under jord. Inom bara några år ska hela huset och kvarteret rivas, och ännu en gång måste familjen bryta upp och flytta till följd av gruvans expansion. Första flytten gjorde Carl-Johan Mäki bara för några år sedan, 2011, från Bromsgatan där familjen bott i 37 år.
– Det är mycket som sker nu på ålderns höst. Det trodde jag aldrig när jag började på LKAB. Det är tragiskt att vi måste flytta en gång till, också det här huset hamnar bakom rivningsgränsen. Men det är allt eller inget när det kommer till LKAB.
Carl-Johan Mäki har fortfarande kvar sitt inpasseringskort till LKAB. Men nu kan han plötsligt inte komma ned under jord. Nya order har kommit om att före detta anställda inte får beträda sina gamla arbetsplatser.
– Jag har jobbat 48 år under jord och plötsligt får jag inte åka ned och hälsa på grabbarna. Det är den nya given.
Han tänker också på att fikarummet förändrats mycket under åren.
– Förr i världen pratade vi med varandra mycket mer. Det fanns ingen täckning under jord och vi var helt avskärmade från yttervärlden, men i dag sitter ungdomarna för sig själva och knappar på sina mobiltelefoner.
Vintern har kommit tidigt till Kiruna i år. Carl-Johan Mäki drar upp dragkedjan på sportjackan och drar i växelspaken i bilen. Vi ger oss ut på de snötäckta vägarna och utanför fönstret passerar hus efter hus som ska rivas, eller inom en snar framtid lyftas upp på trailers och baxas iväg. De flesta byggnader där strejkmötena en gång hölls i Kiruna finns inte kvar. Gamla Folkets park där strejken avslutades brann ned och det anrika stadshuset är jämnat med marken. Kvar finns bara sporthallen från 1960-talet.
Vi går in i sporthallen, som fortfarande är i fullt bruk. Några barn springer under skratt och stoj nedför de breda trapporna. A-hallen ser nästan likadan ut i dag som 1969 med sina röda läktare och träpaneler längs väggarna. Carl-Johan Mäki pekar mot målet på andra sidan ingången och berättar att det var där som strejkkommittén en gång satt och förkunnade strejken.
– Vi arbetare satt på stolar på golvet som flyttats hit, men många satt också utspridda på läktarna. Det var hög stämning i den här salen. Jag tror aldrig det varit så hög stämning som den gången.