Tidningar och tidskrifter med radikala ambitioner har det inte alltid så lätt i dag – upplagorna och intäkterna sviktar ofta, och angreppen från populisthögerhåll mot "pk-media" är en del av vardagen. Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala och den feministiska tidskriften Bangs chefredaktör Vian Tahir möttes över Messenger i en chatkonversation om villkoren för radikala tidningar.
Vian: Hej Toivo! Du och jag jobbar ju båda i en tuff bransch där många tidskrifter och tidningar kämpar ekonomiskt. Historiskt har det funnits utmaningar för Bang som kulturtidskrift liksom många andra tidskrifter och tidningar att ha en hållbar ekonomi. Ni är också en av dem som har det tufft. Hur är läget hos er på Arbetaren?
Toivo: Läget är att det på ett plan rullar på, men att vi samtidigt brottas med att vi helst skulle vilja få upp prenumerantstocken med något tusental för att det ska vara långsiktigt hållbart. Och/eller få in pengar på något annat sätt.
Vi lade om utgivningsform i början av 2016, från veckotidning på papper till webbtidning med utgivning två gånger i veckan plus ett månadsmagasin på papper som går ut till alla prenumeranter. På ett sätt var det ett lyckokast, för det gjorde att vi fick ned distributionskostnaderna och samtidigt kunde fortsätta att fungera som en nyhetstidning med radikalt perspektiv. Men vad som blivit tydligt under de här åren är att folk fortfarande bara i begränsad utsträckning är beredda att betala för material på webben, samtidigt som många förväntar sig att allt material ska finnas tillgängligt där.
Toivo: Hur ser läget ut för er?
Vian: Läget för Bang är tufft. Den största delen av intäkterna kommer från prenumeranter (även om Bang också får ett kulturtidskriftsstöd) och det har pendlat lite upp och ner. En period har prenumerantantalet gått neråt vilket så klart påverkat ekonomin. Under 2019 har prenumerantantalet ökat, men det behöver fortfarande växa. Som er så behöver Bang helt enkelt en större prenumerantstock, men det behövs också ett större bidrag för att Bang ska klara sig.
En annan sak som gör det tufft för oss är att Bang har en ideell styrelse som arbetsgivaransvarig och ekonomiskt ansvarig. Det är tydligt att det behövs en bättre struktur och en styrning som inte jobbar på en ideell basis. Det är en del i problemet för Bang som organisation i stort och också något som påverkar ekonomin. Det behövs helt enkelt någon/några som arbetar med strategi, ekonomi och Bangs framtid på lång sikt. Det är ingenting som tre deltidsanställda på redaktionen har utrymme att jobba med och framför allt är det inte heller vårt ansvar. Men Bangs ekonomi är en fråga som gör vårt dagliga arbete svårare, så läget är också väldigt tufft för redaktionen utifrån arbetsmiljösynpunkt.
För att vi ska klara oss på kort sikt och ekonomin ska bli långsiktigt hållbar behövs det någon form av samarbete med eller en donation från en stor organisation. För att arbetsmiljön ska bli långsiktigt hållbar behöver Bang en helt annan organisationsform.
Vi ges ju till skillnad från er bara ut på papper och vi kommer ut fyra gånger per år. Det som är tufft med att ges ut på papper är att allt färre vill prenumerera på pappersmagasin, vilket gör att vi har svårt att öka prenumerantstocken avsevärt. Men just nu finns det inget beslut om att gå över till webb. Det skulle vara en för stor omställning för Bang, både för oss internt men också för våra prenumeranter tror jag.
Toivo: Har ni också känt av att det är svårt att få människor att vilja betala för tidningar?
Vian: Ja, utöver pappersaspekten så verkar det överlag vara allt färre som vill betala för tidningar, speciellt för att det finns så mycket på webben.
Toivo: Det går naturligtvis att flagellera sig själv med negativpeppiga budskap som ”Folk betalar för de tidningar de finner värda att betala för”, men jag tror faktiskt inte det stämmer.
I Arbetarens fall kan vi se att vi aldrig tidigare haft så många läsare som av vårt upplåsta material på webben idag, men det förblir lika svårt att sälja material på webben. Och scenariot att ingen vill betala för papper och ingen vill betala för webb men tidningen fortfarande ska få resurser att producera läsvärt material… Den ekvationen går inte ihop.
Vian: Jag tror det handlar om att inte lika många sätter sig ner och läser en hel tidskrift från pärm till pärm som man gjorde tidigare. Det finns läsare som vill sätta sig ner och läsa igenom Bang lite som en ritual istället för att läsa på webben, men de har blivit allt färre. Många läsare vill att det ska gå snabbare än så och man vill klicka på det som är intressant på olika sajter. Det tror jag gör att man inte vill prenumerera, det skulle innebära så många olika kostnader på olika sajter. Ibland vill man läsa något på det ena stället och ibland på det andra och så vidare.
Toivo: Ja. Kanske borde fler kika på möjligheten att försöka sälja på prenumerationer på någon typ av radikala portaler, där läsaren kan klicka runt mellan artiklar i Bang, Arbetaren, ETC, Feministiskt perspektiv, Flamman och så vidare, och betala en klumpsumma. Men det kräver både helt nya tekniska lösningar och delvis nya tankesätt.
Vian: Det skulle vara en bra idé! Det tror jag många skulle vilja göra, jag till exempel skulle lätta köpa en sån prenumeration
Toivo: Men annars, när det gäller andra intäktsformer – hur fungerar det statliga stödet för er? Ni har kulturtidskriftsstöd…
Vian: Ja, vi får ett stöd från Kulturrådet varje år och det stödet är väldigt viktigt för oss. Det baseras inte på antalet läsare utan det delas ut för att det ska finnas en mångfald bland Sveriges kulturtidskrifter och bedöms mer på kvalitet än läsarantal. Där får vi ett av de högsta stöden och det beror nog mycket på hur länge Bang har funnits och att Bang har blivit en slags ikon bland feministiska tidningar och tidskrifter.
Vian: Hur ser det ut med andra intäktsformer för er?
Toivo: Det jag kan säga om mediestödet (fram till nyligen ”presstödet”), som nyhetstidningar som vår kan få baserat på antalet prenumeranter, är att det knappast saknats diskussioner om dess utformning på senare år. Bland annat gjordes en stor statlig utredning härom året, och efter att den stod klar beslutades om diverse nya stödformer med mera. Men samtidigt kvarstår faktum: Presstödets storlek har knappt alls räknats upp mot inflationen under de senaste 40 åren, och detta i ett läge där tidningarnas förutsättningar att nå ut gradvis försvårats.
Jag tror så klart inte att den långsiktiga lösningen är att staten ska ”gå in och täcka upp” för svårigheten att få betalande prenumeranter, men det blir falsk marknadsföring av de statliga stödens förträfflighet när det talas om nya stödformer samtidigt som stöden i praktiken gradvis urholkats.
Och jag kan också tycka, angående de framåtsyftande förslag på nya offentliga stödformer som trots allt lagts, att de inte är tillräckligt djärva. Vi bevittnar på många sätt en veritabel tidnings- och tidskriftsdöd nu, och om vi inte vill leva i en verklighet där hat- träsksajter som Samhällsnytt eller Nyheter Idag dominererar, eller andra publikationer som bara stryker människors fördomar och trångsinne medhårs, måste vi tänka nytt.
Vian: Jag tycker faktiskt staten ska gå in och täcka upp, eller snarare att det är viktigt att utbudet inte bara baseras på antalet prenumeranter utan att stöden finns för att väga upp för det. Prenumerantantalet speglar ju inte kvalitét. Jag tror inte heller på devisen om tillgång och efterfrågan, alltså att man säger ”om er tidning var så viktig skulle ni väl ha fler prenumeranter”. Det är ju svårt för oss att tävla med en veckotidning som ges ut av ett massivt förlag med en tydlig organisationsstruktur och andra förutsättningar för distribution och marknadsföring.
Toivo: Ja, jag håller i hög grad med om det du skriver om det statliga stödet och kvaliteten. Men det finns några fallgropar: Det är att lägga mycket makt i statens händer att låta den ”betygsätta” tidningars kvalitet.
Vian: Absolut! Problemet där är ju att när vi går mot brunhöger så kommer det också påverka stöden.
Det jag jobbar ganska hårt med just nu, trots att det egentligen inte är min arbetsuppgift, är att få till någon annan form av samarbete. För att Bang ska klara sig behövs det en stor donation från en organisation eller någon annan form av samarbete. Det tror jag är en nyckel till att få en hållbar ekonomi på lång sikt, för det blir allt svårare att beräkna hur prenumerantstocken kommer se ut från år till år. Som du säger är det långt ifrån tiden då man var självklar i folks brevlådor.
Toivo: Det där med organisationer som på ett eller annat sätt går in behöver inte vara fel. Så länge vi hittar en form – och en förståelse – för att (del)finansiera tidningar som inte bara fungerar som dessas direkta språkrör. Organisationernas, alltså. För tyvärr har vi ju, parallellt med allt det andra, på senare år sett att en rad organisationer lagt ned sin granskande press och i praktiken ersatt den med elektroniska nyhetsbrev – och e-reklamblad för den egna verksamheten.
Vian: Ja, det är viktigt att ha täta skott mellan en organisation och tidskriften. Man ska ju inte plötsligt gå och bli en reklamtidning för en organisation, men om stöden kan ändras av en blåbrun regering måste en tidskrift ha någonting annat som täcker upp för dem. Sen är det klart att det finns väldigt väldigt väldigt många fallgropar där, så det är viktigt att vara försiktig med vem man samarbetar med och hur man gör det. Men det finns exempel på organisationer som lyckats bra med såna samarbeten.
Toivo: Ett intressant spår att titta mer på, onekligen.
Toivo: Nåväl, för att inte gå ned oss fullständigt i dystopierna – varför tror vi att våra respektive tidningar är viktiga framöver? Vad säger du, angående Bang?
Vian: Det är enkelt, om vi går mot brunhöger så behöver vi mobilisera motståndet. Bang har ju 2019 haft just motstånd som tema och ägnat varje nummer åt en motståndsrörelse, för att påminna läsarna (och oss själva) om att det alltid finns ett motstånd, en progressiv rörelse, mot olika konservativa krafter.
Där är tidningar som våra en viktig del, något som samlar och mobiliserar. Tidningar som våra kommer behövas allt mer för att granska en blåbrun regering när de större medierna blir allt sämre på det, eller snarare själva går åt brunhöger. När makten blir blåbrun går medier också i den riktningen, vilket vi har sett allt mer.
Sen finns det en skillnad mellan Bang och er, ni kan rapportera snabbare medan Bangs roll blir att gå på djupet och analysera och diskutera.
Det är vad jag tror är viktigt, men vad säger du?
Toivo: Jag instämmer i det du säger. Om jag ska tillägga något för vår del är det väl att också en nyhetsrapportering ”underifrån” i hög grad behövs i det samhällsklimat vi lever i. Det vill säga, dels behövs det, som du är inne på, utrymme för en radikal rörelse att formulera sig, och radikala resonemang att ta plats. Men dels behövs det också en saklig rapportering som tar upp villkoren för samhällsgrupper som allt mindre får sin situation skildrad. I vårt fall handlar det om människors villkor på arbetsmarknaden (en arbetsmarknad som i allt högre grad präglas av gig-ekonomi och allmän osäkerhet och förslumning) men också om människors villkor i fattigare delar av världen, om kvinnors och ickebinäras situation, om hur miljföförstörelse och klimatförändringar slår.
Vian: De stora medierna är till för och speglar en väldigt liten del av samhället, en norm som inte reflekterar hur samhället egentligen ser ut.
Rasism, sexism, homofobi, transhat och funkofobi diskuteras inte i de större medierna eller om det diskuteras görs det på ett väldigt ytligt sätt. I många fall är det även så att man slår ner på minoritetsgrupper. Där är det viktigt för oss att vara en motvikt.
De stora medierna lyfter inte fram marginaliserade grupper. För Bang som kulturtidskrift är det viktigt att också göra det, lyfta kultur bortom normen, kulturskapare som inte skulle få ta plats i de större medierna.
Vian: Vad skulle du önska för Arbetarens framtid? Jag har en trestegsraket. Först och främst så klart fler prenumeranter! Sen behöver Bang en stor donation eller ett samarbete med en stor organisation för att kunna överleva. Och på längre sikt en annan organisationsform.
Toivo: Jag skulle önska:
– Att fler får upp ögonen för oss (för jag tror trots allt att många potentiella läsare knappt vet om att vi finns)
– Att redaktionen får arbetsro – med en större ekonomisk trygghet kan också kreativiteten flöda
– Att vår och andra likartade tidningars journalistik kan vara delaktiga i att vända det bistra samhällsklimat vi nu har
Vian: Det här var en superintressant diskussion, jag skulle kunna fortsätta i all evighet! Att medier som våra finns kvar är en viktig fråga, inte bara för en själv personligen, utan för samhällsklimatet i stort. Jag hejar (och stödprenumererar) på er!
Toivo: Heja oss, helt enkelt!
Leve oss!
(Eller är ”Må vi leva!” rätt uttryckssätt?)
Vian: Lev väl och frodas!
