På väg till livet: ”Lyssna på ungdomarna”

Faiaz Dowlatzai och Benjamin Fayzi ansökte om att göra ett medieprojekt och startade medlemsföreningen På väg till livet. De reste till Paris för att dokumentera situationen för de många asylsökande ungdomar som flytt Sverige för att undvika utvisningarna till Afghanistan. I fem dagar var de i Paris för att träffa ungdomarna. I Arbetaren berättar de om projektet.

Opinion
I dag lever många ungdomar som flytt Sveriges utvisningar i tält i Paris.
Foto: På väg till livet

Vår resa började med en tanke, en idé för sex månader sen. Vi visste att många ensamkommande ungdomar, vuxna och även familjer, åkte till Frankrike för att få asyl efter att ha fått negativt besked eller utvisningsbeslut i Sverige.

Inte många visste mycket om hur asylprocessen gick till där – inklusive oss. Här i Sverige hade vi och många andra bara hört talas om att Frankrike inte verkställer utvisningar till Afghanistan, åtminstone inte tvångsutvisningar. Vi som jobbade med ensamkommande nästan varje dag ville göra något.

Benjamin kom på idén om att åka till Paris och göra ett reportage om läget där. Den dagen började vår resa. Tillsammans startade vi medlemsföreningen På väg till livet hos Ung Media och sökte pengar till ett projekt. Det tog oss mer än två månader att få svar på vår ansökan, men till sist fick vi positivt besked och den 14:e september reste vi ner till Paris. Dagen därpå var vi redan på gatorna för att träffa ungdomarna och intervjua dem om deras situation. Inte många ville bli fotade eller filmade, men alla hade nånting att säga.

FAKTA På väg till livet

  • Projekt genom Ung Media som ska resultera i en bok med asylsökande ungdomars erfarenhetsberättelser
  • Finns på Facebook och sociala medier
  • Framöver planerar föreningen en ny resa till antingen Spanien eller Grekland

Vi lyssnade på deras historier, men kunde inte hjälpa dem på något annat sätt än att försöka få deras röster att bli hörda. Så vi började dokumentera allting skriftligt – berättelser som snart kommer ut i bokform. Vi stannade i Paris i fem dagar, träffade tiotals ungdomar och ställde de vanliga frågorna till dem. Vi frågade: när kom du till Paris? Var sökte du asyl innan du kom hit? Varför kom du till just Frankrike? Hur var resan hit? Hur ser din nuvarande situation ut?

Vi fick nästan samma svar från alla afghanska ungdomar som vi träffade, framförallt från de afghanska ungdomar som rest dit från Sverige.

– Vi fick tre avslag under två år, risken var att vi skulle bli deporterade. Vi ville inte bli utvisade till Afghanistan på grund av osäkerheten där. Sverige var som vårt hem, men vi kunde inte heller stanna där. Frankrike lät som ett alternativ då, sa många av de ungdomar som hade flytt från Sverige.

Bland de ungdomar som vi intervjuade var det många som kom från Sverige, men många hade också rest till Paris från Tyskland, Österrike, Finland, Norge och Danmark.

Många ungdomar som lämnat Sverige för att resa till Frankrike bor i dag i tält i Rosa parks i Paris.
Foto: På väg till livet

Dagen innan vi åkte tillbaka till Stockholm träffade vi Sara Brachet, en klok svensk kvinna som bor i Paris och som hjälper afghanska killar som rest till Frankrike från Sverige. Hon har tidigare jobbat på Svenska kyrkan med svensktalande asylsökande ungdomar i Frankrike. På bara tre år har hon träffat och hjälpt omkring 900 ungdomar. Hon var en trevlig person och gav oss väldigt viktig information om hur hela asylprocessen går till i Frankrike.

– Saker här är väldigt annorlunda än i Sverige, sa hon. Man går igenom en jätteprocess tills man får asyl, men det som är bra med Frankrike är att man har en chans att få asyl.

Under vår tid i Paris gick vi runt i stan för att se hur flyktingungdomarna hade det. Vi såg ungdomar som satt i en park och fick franskaundervisning av några volontärer, några umgicks med sina svenska vänner i La Chapel och vid Rosa Park.

Nu när vintern är nästan här kommer det bli svårare att sova ute eftersom det blir väldigt kallt, sa en av ungdomarna.

Vi besökte tältlägren vid Rosa Park, träffade många fina ungdomar som var villiga att svara på våra frågor, men de ville inte bli fotade eller filmade. Vi tog reda på vad det innebär att vara asylsökande inom Dublinförordningen och hur Dublinprocessen går till.

– Nu när vintern är nästan här kommer det bli svårare att sova ute eftersom det blir väldigt kallt, sa en av ungdomarna. På sommaren är det bättre, trots allt det jobbiga kan man åtminstone sova lite utan att frysa.

Vi tog reda på att det finns ställen där ungdomarna kan få gratis mat och duschplatser, men generellt sett har de en tuff situation i tältlägren.

En dag blev vi bjudna på lunch hos en av våra nya vänner i Paris, Rohlla. Rohlla åkte till Frankrike tillsammans med sin lillebror Zamir 2015. De har fått fyra års tillfälligt uppehållstillstånd och bor nu på två separata boenden. Rohlla jobbar som vakt i metron i Paris och Zamir utbildar sig till kock. Vi kramade våra nya vänner i Paris hejdå innan vi flög tillbaka till Sverige.

Faiaz Dowlatzai och Benjamin Fayzi
Foto: Privat

Vi tycker att migrationspolitiken i Frankrike är mycket annorlunda än i Sverige. Väntetiderna är längre, språket är ett stort problem eftersom att många i Frankrike inte talar engelska, vilket gör att undervisningarna för flyktingungdomar blir ännu svårare i skolan. Men det som vi tycker är bra med Frankrike för afghanska asylsökande är att det för tillfället finns en möjlighet att få asyl där, antingen fyraårs eller tioårs uppehållstillstånd. Eftersom den Franska staten förstår att säkerhetsläget inte är stabilt i Afghanistan så utvisar de ingen dit – men Sverige verkar ha svårt att förstå det.

För dessa ungdomar som söker asyl för andra gången är det otroligt svårt att komma igång med saker. Att lära sig ett helt nytt språk, att hitta nya trygga personer att vända sig till vid behov, att vänja sig vid ett nytt system, en ny kultur, nya regler och lagar, normer och annat som ett nytt land har, är utmanande. De behöver starta allting från noll, igen.

Vissa har sökt asyl fler än två gånger efter att de lämnat Afghanistan och deras resa har fortfarande inte tagit slut. När man ser in i deras ögon så ser man en besvikelse som gör att man blir tårögd. Om man har en själ och känslor.

Faiaz Dowlatzai, Ordförande Ensamkommandes Riksförbund och ordförande till föreningen På väg till livet

Benjamin Fayzi, Vice ordförande i Ensamkommandes Riksförbund och kassör i föreningen På väg till livet