För en helautomatisk lyxkommunism

Från vissa håll kommer Bastani förstås att angripas som en hybrisanstruken teknikfetischist. Å andra sidan är Pandoras ask redan öppnad. Oavsett vad vi tycker om saken är den oändliga produktivitetens demoner redan lössläppta. ”Tekniken gör oss till gudar”, skriver Bastani, ”så vi kan lika gärna försöka bli bra på det.” Det må vara en existentiell utmaning, men den är knappast större än de vi redan står inför.

Signerat
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Nyligen avsatte jag tid för att dammsuga. Sånt där man måste göra, ni vet.

Problemet är att jag avskyr att dammsuga.

Det är något med att släpa runt på ett brummande åbäke som alltid har för kort sladd, fastnar i dörröppningar och aldrig riktigt når längst in under sängen som alltid får mig att skjuta upp denna uppgift in i det sista.

Så istället för att dammsuga valde jag att ägna den avsatta tiden åt en syssla som jag gillar och är bra på.

Jag surfade alltså på nätet. Och köpte en dammsugarrobot.

Detta var förstås det dummaste min livskamrat någonsin hört. Att lägga tusentals kronor på en maskin för att ta reda på smuts man själv släpat in? Så typiskt för en bortskämd mellanskiktsman med lite för mycket disponibel inkomst att försöka köpa sig fri från det enklaste av hushållsarbeten!

Mitt försvar var inte så imponerande. Det enda jag kunde förmå var att mumla något om att mina handlingar hade drivits av ädla motiv som solidaritet och systerskap. Jag kan eventuellt också ha kontraförebrått henne för luddism medan jag gestikulerade mot himlen och gjorde oklara hänvisningar till Star Trek.

Med andra ord: jag ångrade mig och kände mig barnslig som hade sökt en dyr och snubbig quick fix på ett problem som egentligen inte var så stort till att börja med.

Jag antar att det var dessa skuldkänslor, i kombination med ett visst behov av äktenskaplig revanschism, som drev mig till att läsa Aaron Bastanis Fully Automated Luxury Communism (Verso, 2019). (Boken utkommer snart på svenska på Verbal förlag under titeln Helautomatisk lyxkommunism.)

Bastani, en förgrundsfigur för den brittiska vänstermediekanalen Novara Media, har nämligen inga problem med robotar och teknik. Tvärtom förespår han – och förespråkar – en radikal acceleration av teknikens utveckling och tillämpning på alla livets områden.

Det rör sig inte om någon helt blåögd teknikoptimism. Bastanis utgångspunkt är att den teknologiska civilisation vi lever i dag är katastrofal för både människor och miljö. Teknikens utveckling slår ut människor och hetsar dem bortom alla gränser, samtidigt som dess fossila kraftkällor föröder biosfären.

Likväl, insisterar Bastani, är det bara tekniken som erbjuder hållbara lösningar på våra problem – om den bara kan befrias från kapitalistiska profitmotiv. Alla tekniska lösningar vi behöver finns redan på plats eller är under snabb utveckling.

Mot bristen på metaller ställer han 3D-utskrivna raketer som kan hämta hem alla mineraler vi behöver från solsystemets asteroider.

Mot den fossildrivna klimatkrisen ställer Bastani sålunda ett nära förestående överflöd av billig energi från sol och vind. Mot annalkande livsmedelskris ställer han en grön revolution i form av ett högteknologiskt lantbruk och en kött- och mjölkproduktion helt utan djurutnyttjande. Mot smutsig privatbilism ställer han intelligenta självkörande fordon. Mot sjukvårdskrisen ställer han genterapier som utplånar våra folksjukdomar. Mot bristen på metaller ställer han 3D-utskrivna raketer som kan hämta hem alla mineraler vi behöver från solsystemets asteroider.

Kort sagt, en kommunism i lyx byggd av soldrivna robotarmar och reglerad av artificiell intelligens.

Och framför allt: mot hierarkier och exploatering av mänskligt arbete ställer Bastani en demokratiserad ekonomi och en automatiserad produktion. Medan han ändå är i farten kastar han in en garanterad basinkomst samt fri vård, utbildning och samhällsservice för alla. Kort sagt, en kommunism i lyx byggd av soldrivna robotarmar och reglerad av artificiell intelligens.

Kanske låter det för bra för att vara sant. Eller så har vi bara blivit för försjunkna i den kapitalistiska verklighetsbilden för att ens kunna föreställa oss något annat. Hur som helst slår Aron Etzler (V) huvudet på spiken när han skriver att Bastanis utopi är en av de första socialistiska framtidsvisioner på länge som folk faktiskt skulle vilja leva i (Aftonbladet, 13/8-19).

Jag vet i alla fall att jag vill det.

Det ska sägas att Bastani tonar ner en hel del av svårigheterna med att uppnå den helautomatiska lyxkommunismen. Även om man håller med om att ekologisk hållbarhet är ouppnåelig utan en demokratisk ekonomi finns här mycket lite diskussion om vilka miljöproblem den initiala teknikaccelerationen skulle kunna medföra.

Samtidigt är frågan om vi har så många andra val. Planeten lever på lånad tid medan det enda politiska projekt som väcker någon entusiasm tycks vara den elakartade nationalismen. Om det någonsin har funnits ett läge att sätta viljans optimism framför förnuftets pessimism så är det nu.

Å andra sidan är Pandoras ask redan öppnad. Oavsett vad vi tycker om saken är den oändliga produktivitetens demoner redan lössläppta.

Från vissa håll kommer Bastani förstås att angripas som en hybrisanstruken teknikfetischist. Å andra sidan är Pandoras ask redan öppnad. Oavsett vad vi tycker om saken är den oändliga produktivitetens demoner redan lössläppta. ”Tekniken gör oss till gudar”, skriver Bastani, ”så vi kan lika gärna försöka bli bra på det.” Det må vara en existentiell utmaning, men den är knappast större än de vi redan står inför.

Men tillbaka till ämnet. Hur gick det med den där dammsugarroboten? Tja, medan jag skrev det här så dammsög den hela lägenheten omkring mig. Min hustru startade den från sin telefon på jobbet. Behöver jag säga att hon älskar den?

Den kommer förstås att gå sönder snart. Det är ju så saker byggs i dag. Men det är ingen omöjlighet att vår nästa dammsugare – soldriven och 3D-utskriven av metaller från asteroidbältet – kommer att vara tillverkad för att hålla i flera hundra år.

Vi ska döpa den till Aaron Bastani.