1930-tal – och arbetsfred på tapeten

När en socialdemokratisk regering under några år i början och mitten av 1930-talet ville inskränka den fackliga stridsrätten blev motståndet från arbetarrörelsen så pass stort att lagstiftningsplanerna aldrig kunde sättas i verket. Vi gör här åter ett nedslag i Arbetarens arkiv och publicerar en kritisk skrift från 1934 om den planerade ”tredjemanslagen”, författad av den mångårige Arbetarenredaktören Albert Jensen.

Den 1 augusti i år inskränktes strejkrätten i Sverige, efter beslut i Sveriges riksdag. Bakom den nya lagstiftningen stod såväl den socialdemokratiskt ledda regeringen som de dominerande aktörerna på arbetsmarknaden – det vill säga de stora fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco tillsammans med arbetsköparnas organisationer – vilka förhandlat sig fram till en partsgemensam överenskommelse om begränsad konflikträtt under tryck från regeringshåll.

Den här gången drog inskränkningsivrarna alltså det längsta strået. Men det är inte första gången som den fackliga stridsrätten i Sverige stått under hot från statligt håll. Vi ska här titta närmare på den så kallade tredjemanslagsstriden under 1930-talet.

År 1929 lade högerpolitikern Anders Frändén fram en riksdagsmotion om behovet av en lagstiftning som kunde leda till ett slut på ”okynnesstrejkerna” och skydda ”allmänheten” mot strejker. Frändén var sedan 1923 ordförande i strejkbrytarorganisationen Arbetets Frihet, som vi tidigare skrivit om i Arbetaren. Resultatet av Anders Frändéns riksdagsaktivitet blev i slutändan en statlig utredning om hur ”tredje man”, det vill säga allmänheten, skulle kunna skyddas från följderna av arbetsmarknadskonflikter.

Den socialdemokratiska regeringen under Per Albin Hansson ärvde utredningen och ställde sig bakom idén att de fackliga stridsåtgärderna måste regleras.

Den socialdemokratiska regeringen under Per Albin Hansson ärvde utredningen och ställde sig bakom idén att de fackliga stridsåtgärderna måste regleras i någon form av ny lagstiftning (tankegångarna hade stöd från diverse framträdande gestalter inom socialdemokratin, pikant nog även från den tidigare syndikalisten och Arbetarenredaktören Frans Severin). Motståndet från olika håll inom arbetarrörelsen var dock stort. Gösta Hultén skriver i boken Arbetsrätt och klassherravälde. Kring strejklagarnas historia (Rabén & Sjögren, 1971):

”Många ansåg att regeringen var alltför undfallande mot den borgerliga hetspropagandan mot fackföreningarna, samma hets som i Tyskland just fört Hitler till makten med stöd av de borgerliga partierna. Carl Bengtsson, socialdemokrat och ordförande i Hotell- och restauranganställdas förbund fann det uppseendeväckande att ’demokratin måste räddas genom att regeringen vidtager diktatoriska åtgärder och berövar fackföreningsrörelsen dess demokratiska karaktär’.”

Även syndikalisten och Arbetarenredaktören Albert Jensen gjorde jämförelser med fascismens syn på arbetsfred, som ni ser i den skrift från 1934 som vi återpublicerar här.

I slutändan blev trycket på socialdemokraterna från rörelsen för starkt, och de röstade ned förslaget till så kallad ”tredjemanslag” i riksdagen 1935. I stället kom de förda diskussionerna att bereda marken för det så kallade Saltsjöbadsavtalet några år senare, 1938. Det är också en speciell historia, som vi lär få anledning att återkomma till i andra sammanhang.

Toivo Jokkala