Sommarföljetongen: Högspänning – del 10

2.3

Till slut fick de ändå dit mig. Till slut satt jag där i sammanträdesrummet. [71] På andra sidan satt gymnasieskolenhetschefen, Åsa och Karl-Martin (ja, han satt på deras sida, det är sant). Gymnasieskolenhetschefen (jag tänker inte ens bevärdiga honom med ett namn, denna själlösa streber utan någon som helst erfarenhet av golvet) inledde och pratade i väl avvägda ordalag om »samarbetssvårigheter« och »diskutabla inslag i undervisningen« innan han övergick till den i hans ögon viktigaste anledningen till att vi samlats denna dag, Skolinspektionens rapport om betygssättningen på skolan, där man (och det vill jag understryka) inte såg några större problem för merparten av mina bedömningar, men att den »drastiska förändring« som skett var »oprofessionell och rättsosäker ur ett elevperspektiv« (här la Karl-Martin huvudet på sned, som om han ville ta in orden ordentligt och suga på dem). Dessutom kunde den stora mängden uteblivna inrapporteringar samt min ovilja att komma på inbokade möten betraktas som arbetsvägran.

Gymnasieskolenhetschefen lämnade sedan över till Åsa, som höll ett förmodligen inövat och förment känslosamt tal om mina »unika kvaliteter« och »förjäkliga sjukdomsbild«. Tyvärr såg hon ingen annan lösning än att tilldela mig en skriftlig varning, vilket föranledde Karl-Martin att påpeka att facket inte hade några invändningar så länge allt gått enligt protokollet, och det såg det ut som här.

Vi reste oss samtidigt. De ville ta i hand, men inte jag. Jag stormade ut ur rummet, dundrade nedför trapporna och sprang ut på den folktomma skolgården. På marken framför mig låg en sten. Inte riktigt stor som en gatsten, men nästan. Rund och tung var den. Det är sant, det låter kanske absurt, men den låg verkligen där, mitt framför mina fötter. Kanske hade några elever lagt den där, kanske hade någon plockat med sig den från Vasaparken, vad spelar det för roll, det enda som finns att berätta är att jag plockade upp den där stenen, vägde den i min hand, tog ett par tre kliv framåt och hivade den i en hög, hög båge ut i intet.

Och plötsligt var det som om allt blev så väldigt klart runt omkring mig: de svartklädda ungdomarna, de vita overallerna, de frustande hästarna, teleobjektiven vars blixtar reflekterades i polisernas sköldar av plexiglas. De stod uppställda som i en teaterpjäs, ett skådespel, och jag var en del av allt, jag iscensatte min egna lilla kravall. Mitt svek mot hyckleriet, min spottloska på allt det falska och förljugna, mitt långfinger mot den institution som jag gett allt men som förskjutit mig när jag behövde den som mest.

I fjärran hörde jag stenen ta mark.

 

2.3.1

Sedan hände allt det andra. Främst det fruktansvärda. Det som gör för ont att skriva och just därför måste skrivas.

I takt med att jag blev sämre började Stig dra sig undan allt mer. Det var som om han inte stod ut med alla krämpor, som om min ångest och oro transponerades till honom, och det är klart, lika komfortabelt som förr var det väl inte för honom när jag ständigt krängde och vred mig av klåda och fukt, hur jag plötsligt kunde rycka till av en krampkänning och högljutt jämra mig när det bultade alltför otäckt mot skallbenet. Jag hade införskaffat en aluminiumfilt för att skydda mig, en sådan där som räddningstjänsten sveper om människor som varit utsatta för en olycka och är i chock. Den draperade jag mig i om kvällarna när grannarna drog i gång sin digitala terror och den avskydde Stig att komma i närheten av, råkade han vidröra det silverglänsande materialet skakade han närmast äcklat på tassen. Min Faradaybur vägrade han alls gå in i, den verkade skrämma vettet ur honom.

Kanske var det mina plågor som drev honom utomhus, kanske hade han bara tröttnat på det stillasittande livet. Närmast avundsjukt hade han börjat iaktta Willys självklara vändor ut och in genom kattluckan, längtande satt han bland pelargonerna i vardagsrumsfönstret och följde en sädesärlas små skutt över gräsmattan.

Till slut blev det för överväldigande. Han tog klivet ut i den daggvåta trädgården, ovan, osäker men fri. Som en mamma som släppt i väg sitt barn till skolan iakttog jag honom i smyg, både stolt och full av misströstan. Visst hade jag kunnat hålla honom inne, skyddat honom från den farliga värld jag en gång räddat honom från, men jag hade inte hjärta till det. Det här var vad hans obändiga kattvilja önskade, det här var hans instinkt.

Med jordiga tassar och grässtrån i svansen kom han tillbaka sent om eftermiddagarna, saligt slickade han sig ren, kisande mot mig som av tacksamhet.

Med jordiga tassar och grässtrån i svansen kom han tillbaka sent om eftermiddagarna, saligt slickade han sig ren, kisande mot mig som av tacksamhet. Hade jag tur kröp han upp hos mig en stund där jag halvlåg i soffan och försökte förstå hur man fyllde i ännu en i den oändliga raden av blanketter från Försäkringskassan. Med långsamma men bestämda tag klappade jag hans päls tills han somnade med mjuka små pip genom sin trubbiga nos.

En eftermiddag i september kom han inte tillbaka. Trots att jag genast fick en dålig känsla försökte jag att ta det lugnt, försökte att inte vara den där överbeskyddande, neurotiska mamman utan behandla honom som en fri individ. Jag försökte läsa ett par sidor i Karolina Ramqvists Flickvännen som vår bokcirkel just då sysselsatte sig med, men handlingen och den eventuella undertexten om att leva med en man med mörka hemligheter gick mig förbi eftersom hjärnan hela tiden konstruerade en mängd bilder av vad som hänt med Stig, den ena hemskare än den andra. När klockan var halv nio och det blivit mörkt för länge sen fick jag nog, tog på mig jacka och stövlar och gick ut för att leta.

Trädgårdens buskar och blommor var abstrakta former i det gråsvarta diset. Egentligen hade jag nog behövt en ficklampa, men då hade jag inte kunnat röra min arm nästa dag, helt förlamad hade den blivit. Förgäves ropade jag Stigs namn medan jag gick runt den stängselomgärdade lilla basketplanen i närheten av vårt hus. Kisade ned för gräsplätten som vette mot ån, gick en bit på grusgången bort mot Partille. Nej, där var han inte. I stället rörde jag mig uppåt, genom de trånga gatorna där hus efter hus lyste som bålverk av all aktivitet, det sken spöklikt blåaktigt från datorer och teveapparater. Jag såg hela familjer som satt fångna framför häxburken, eller ännu värre, stirrande ned i knäet på var sin skärm, var och en för sig, ensamma, som isolerade öar.

Vad hände med oss egentligen, vad hände med att sitta ned och umgås, samtala om dagen som varit, kanske spela ett brädspel eller lite kort? Fanns det ens någon som spelade kort längre som var under trettio? Riktiga kort alltså, fladdrande flärpande vältummade pappkort med knektar och damer och jokrar? Jag ryste till och svepte jackan tätare om mig, kände mig både frusen och så febrigt het att jag ville slita av mig vartenda plagg och kasta mig i en isvak. Ångrade att jag inte tagit aluminiumfilten med mig, fast hur hade det sett ut egentligen? Å andra sidan, vad spelade det för roll.

När jag kommit nästan ända upp till Utbyvägen stötte jag på en gubbe som var ute och rastade sin hund. Han hade hört mitt allt mer hopplösa ropande och såg lite avvaktande men ändå deltagande på mig. »Är det katten din du kallar på?«, undrade han och berättade att hans hund fått vittring på ett påkört djur längre bort på vägen, i höjd med Kvibergsnäs landeri. Han såg inte riktigt om det var nåt vilt eller annat, han hade haft fullt sjå med att hålla borta jycken. Jag tackade honom och skyndade dit, halvsprang som i en mardröm där luften förvandlats till sirap och ens rörelser blir långsammare och långsammare fastän det gäller livet.

Stig låg i vägrenen. Först såg det ut som om han sov. Kanske har han bara blivit medvetslös, tänkte jag, bara snuddat vid ett framrusande däck och fått en knock. Så vände jag på honom och såg tarmarna. Hans huvud hängde slappt, tungan stack ut som en rosa lapp. Jag skrek rakt ut, jag vet inte hur högt, hur länge. Jag ville trycka honom mot mig, få känna hans värme en sista gång innan den försvann men när jag lyfte upp honom höll hela hans inre på att rinna ut i det grova gräset. Någonstans hade jag ändå haft sinnesnärvaro nog att plocka med mig en Ica-kasse, och i den föste jag nu ned hans kladdiga kattkropp.

De spelade match på Lemmingvallen och de gigantiska lamporna var som våreldar i skyn, de skar som laser i mig. Jag fick ta en lång omväg med mitt tunga bylte hängande vid min sida. Väl hemma sköljde jag av Stig i handfatet och stoppade honom i en bananlåda som jag fyllde upp med bomullstussar. Det såg ut som om han tog en tupplur i en snöhög. Egentligen borde jag väl ha grävt ned honom redan samma kväll, men jag var alldeles slut, det fanns inte en chans till det. Med klapprande tänder, snorig näsa och ringande öron kröp jag in under täcket. Jag ville också dö. Jag ville också bli påkörd och få slut på det. Förenas med Stig i himlen där vi kunde ligga i en soffa av moln och lyssna på radio i all evighet.

Någon gång nästa dag lyckades jag kravla mig upp till stående position och få på mig en morgonrock.

Någon gång nästa dag lyckades jag kravla mig upp till stående position och få på mig en morgonrock. I hallen fann jag Willy stå på helspänn bredvid bananlådan, försiktigt sniffande. Hela tiden redo att fäkta eller fly, som om Stig gillrat en laborativ fälla och när som helst skulle hoppa fram och attackera. Men det gjorde han aldrig. I stället sänktes han ned i potatislandet. Ja, det blev just där och någonstans medan jag skyfflade jord ovanpå den lilla pappkistan insåg jag att jag aldrig mer skulle kunna äta av den där potatisen, men det kunde kvitta. Spadtag för spadtag tog jag medan Willy smög på mig i rosenbuskarna.

En tid följde. Jag trodde jag visste vad sorg var innan Stig dog, men det gjorde jag inte. Man kan läsa hur många böcker som helst om döden, man kan se alla sorgliga filmer som finns att se, man kan till och med intensivt och detaljrikt försöka föreställa sig hur det kommer kännas när någon man verkligen på fullaste allvar älskat slits ifrån en, men när det väl händer är det alldeles annorlunda. Det är en känsla så ny och fullkomligt skrämmande att den undgår alla försök till beskrivning, den kan bara upplevas, det är det allra värsta.

Och oavsett hur mycket jag grät, hur mycket jag skrek, hur djup min saknad var verkade den ingenting vara jämfört med Willys. Ja, samma Willy som varit så avvisande, närmast hatisk gentemot Stig gick nu in i en djup sorg. Han mer eller mindre slutade att gå ut, i stället låg han på Stigs gamla favoritplats, på den skotskrutiga pläden i soffan som jag och Klas en gång baxat ut från Mio i Bäckebol. Alldeles apatisk var han, tvättade sig knappt och fick tvångsmatas med lyxig levermousse för att han alls skulle få sig något till livs. Tomt stirrade han framför sig, när han inte jamande gick runt i huset och letade efter den som inte längre fanns där.

Långsamt kom Willy i någorlunda form igen, han gick åtminstone ut i trädgården för att uträtta sina behov, men kom snabbt in igen. Alla Utbys råttor och möss drog en lättnadens suck, den stolte jägaren hade dragit sig tillbaka. I stället föredrog han att ligga tätt intill mig när jag läste och lyssnade på radio, ibland fick han till och med för sig att lägga sig på mitt bröst och mjölktrampa en stund. Men hans rovdjursinstinkter fanns ändå kvar, plötsligt kunde han hugga tag i min hand som om den var en åkersork och lyfte jag upp honom vid »fel« tillfälle kunde han börja klösa och sparka med sina kraftiga bakben. Hemska rivsår och blånade bitmärken blev resultatet, ibland såg mina armar rent förskräckliga ut, det var nästan tur att jag inte längre hade några elever eller kollegor att skämmas inför. Men jag förlät honom alltid, och snart satt han där på mitt bröst och spann igen. Någon fullständig ersättare för Stigs villkorslösa trygga kärlek kanske Willy aldrig blev, men vi hade ändå varandra, och det räckte gott och väl, för en tid i alla fall.

Mitt i all denna bedrövelse ringde Åsa. Jag var i dåligt skick, borde inte ens ha svarat utan ringt upp någon annan gång när jag var mer samlad. Hade suttit och förlorat mig i gamla kort när signalen högg till. Jag hade just hittat ett foto på Stig där han låg under granen. Det var jul och han hade på sig sin fina dräkt som jag stickat, den han alltid spann så gott över när jag trädde den på honom.

Jag minns inte hur samtalet inleddes, förmodligen med några artighetsfraser från Åsas sida och några halvhjärtade försök från mig att hålla skenet uppe. Sedan fann jag mig inbegripen i en diskussion om rehabilitering och arbetsträning. Tydligen hade Åsa låtit vaktmästaren iordningställa ett rum nere i källaren »långt från all elektronik«, där jag skulle kunna ha undervisning för halvklasser ett par gånger i veckan till att börja med. Det behövde inte handla om mer än tjugofem procent, möjligen trettio, eller trodde jag kanske det var möjligt med fyrtio? Det viktigaste enligt Åsa var hur som helst att jag höll mig sysselsatt och inte tappade elevkontakten, så vad trodde jag, skulle vi sikta på halvtid?

Jag blev tyst en stund. Kunde inte svara, kunde inte få ur mig ett begripligt ord till. Någonstans inombords kände jag väl att det här ändå var en möjlighet jag ändå borde överväga att ta under beaktande. Förmodligen stod skolan inför valet att säga upp mig och potentiellt tvingas betala avgångsvederlag samtidigt som de måste fylla min tjänst. Jag hade ändå viss favör på min sida. Men allt jag kunde åstadkomma var ett atonalt, lågmält skri, ett omänskligt läte som först fick Åsa att undra hur det var fatt, behövde jag kanske hjälp, skulle hon ringa någonstans, allt osäkrare blev hon medan det vidriga ljudet fortsatte komma ur mitt inre.

Stammande formulerade Åsa något slags avsked medan lätet forsade ur min strupe, en böljande klagosång, en mässa över döda katter och kraschade karriärer och onämnbara åkommor och allt däremellan. Klick. Samtalet var över.

 

2.4

Fram till att Stig togs ifrån mig hade jag ändå något slags fungerande liv. Jag klarade att gå till affären och handla mat, klarade att påta lite grann i trädgården så att den inte blev fullständigt överväxt, på bra dagar kunde jag till och med ta en kortare promenad, bara så där. Men en särskilt solig höstvecka fick jag plötsligt sådan väldig migrän. Det var en alldeles ny sensation, en smärta så stark att jag rent bokstavligen blev knäsvag, som tvingade mig inomhus efter att jag bara tagit några steg utanför dörren. Väl inne fällde jag ned persiennerna och drog för mörkläggningsgardinen och kröp ned under täcket. Tydligen hade jag blivit ljuskänslig, en inte helt ovanlig bieffekt av elöverkänsligheten. [72] På radion talades det om värmerekord, mamma ringde på lufttelefonen och berättade ingående om det stärkande höstdopp hon tagit med Dagny Printzén på Saltholmens kallbadhus och jag svalde ännu en Citodon medan fåglarna kvittrade därute som om det var vår. Världen var sannerligen upp och ned.

När oktober väl bestämt sig för att vara just oktober och det äntligen blivit mulet och grått ute tog jag mig till en hjälpmedelsbutik vid Svingeln, ett ställe vars skyltfönster jag lite överlägset roat mig med att kika in i någon gång när jag passerat. Jag hade sneglat på stödstrumporna, griptängerna och de fyrbenta käpparna och känt en genuin glädje över att vara frisk och hel. Nu stod jag där bland alla dessa föremål som genom behov och efterfrågan nogsamt provats ut till de olyckligt lottade.

En man med bara en arm expedierade mig och jag kunde inte låta bli att undra om han fått jobbet just därför han saknade en extremitet. Eller så var det för att han hade så god hand med människor, för han fick mig att slappna av och ingående berätta om mina problem utan censur eller skam. Hans lösning var ett par särskilda mörka glasögon med kantskydd som främst används av synskadade. När jag såg mig i spegeln kände jag mig dum, som en travhäst med skygglappar, men tänkte ändå att det var värt ett försök, vad hade jag att förlora? Och redan på väg hem kändes det märkbart bättre, fastän molnen spruckit upp och solens strålar trängde ned mot jordskorpan som vassa spjut kändes det inget speciellt.

För att skydda mig från det klädde jag helt sonika en gammal solhatt invändigt med folie.

Ja, glasögonen var värda sitt ärligt talat lite väl tilltagna pris. Mitt nästa bekymmer blev billigare att lösa. Det irriterade mig att jag knappt klarade att röra mig utanför huset så fort det blev eftermiddag eller kväll, ständigt sköljde värken och yrseln över mig i vidriga vågor. Jag läste en studie [73] som pekade på att en stor del av strålningen från exempelvis mobilmaster och basstationer går via våra huvuden och tränger in i blod-hjärnbarriären. För att skydda mig från det klädde jag helt sonika en gammal solhatt invändigt med folie. Under ett par kvällar experimenterade jag med hur nära jag kunde gå Lemmingvallen när de spelade match där och de gigantiska lamporna plus hundratalet mobiler samverkade i en riktig liten kärnladdning av elektromagnetism. [74] Funkade hur bra som helst! Jag är så klart medveten om hånet mot foliehatten, hur den blivit ett begrepp för allsköns paranoiker och tokstollar, men jag vill återta foliehatten som fenomen. Det finns faktiskt folk som går runt med riktiga foliehattar där ute, bland annat läste jag i Ljusglimten om en elöverkänslig präst som klätt insidan av sin kalott med aluminium. [75] Hånet mot foliehattar känns som bara ännu en hetskampanj mot oss elsjuka, när det i själva verket är ett enkelt och billigt sätt att försöka klara vardagen.

På tal om hetskampanj så var det först nu, när jag klargjort för Försäkringskassan att jag tyvärr inte kunde komma tillbaka till jobbet, som de tog i med hårdhandskarna. Jag hade dessutom passerat 364-dagarsgränsen för min sjukpenning och tilldelades hux flux en annan handläggare, Nicklas. Han var av en helt annan sort än Boel. Kylig, metodisk, med kal hjässa och smala glasögon kändes det som om han hade kunnat vara med och administrera Förintelsen om han varit född i ett annat land under en annan tid.

Vid vårt första möte körde han över mig med sitt juridiska fackmannasnack och hänvisningar till den domen i kammarrätten och det målet i Regeringsrätten och det beslutet i EU-domstolen. Kontentan var att då elöverkänslighet inte går att bevisa är den inte heller giltig som sjukdomsorsak eller arbetsskada. Nicklas menade vidare att Boels ursprungliga bedömning byggde på felaktig grund och måste rivas upp. Symptomen jag beskrev och svårigheterna jag upplevde kopplat till mitt arbete stämde inte överens med den stressrelaterade åkomma jag skrivits in under. Samtidigt saknades medicinsk grund för min överkänslighet, det fanns inte ens någon diagnoskod hos Socialstyrelsen att använda. »Vi får börja om från början helt enkelt«, sa han och trummade med sina långa fingrar på bordsskivan. Han såg nöjd ut.

De följande månaderna var vedervärdiga. Jag vet inte hur många läkarundersökningar jag kallades till, jag orkade inte gå på dem. Samtidigt påbörjades förhandlingarna mellan LR och min arbetsgivare, vilket resulterade i ett avgångsvederlag på knappt tvåhundratusen, inte ens en årslön. Men juristen från LR menade att jag borde vara glad för att jag fick några pengar alls, då jag »åsidosatt mina förpliktelser och inte nappat på de erbjudanden och kompromisser som arbetsgivaren kommit med«. Avgångsvederlaget räknades som inkomst av tjänst av Skatteverket samtidigt som det inte var sjukpenninggrundande. Efter beslut av Nicklas skulle jag dessutom behöva skriva in mig hos Arbetsförmedlingen så fort som möjligt för rehabilitering och matchning.

Utan ett onödigt ord inspekterade han mig som ett sto.

Till slut infann jag mig så hos en allmänläkare på Östra sjukhuset som skulle bedöma mig för Försäkringskassans räkning. En äldre man med grått hår som stack ut ur näsborrar och öron. Utan ett onödigt ord inspekterade han mig som ett sto, lyste i öronen, knackade på knäskålarna och stack in en spatel i munnen på mig. Efter tio minuters examination remitterade han mig till en psykiater. Åh, det var så förnedrande! Där fick jag sitta och för en främling ösa ur mig av mitt privatliv, jag fick frågor om allt från min pappas död till hur ofta jag hade sex. Det hela slutade med att min dos Imovane och Stilnoct fördubblades plus att jag fick ett recept på Lyrica, som påstods hjälpa mot både »perifer neuropatisk smärta samt lindra de generella ångestsyndrom som patienten upplever«. [76]

Veckan efter skrevs jag in på Arbetsförmedlingen där jag fick ännu en handläggare, Baker. Ständigt dessa handläggare som med de mest skiftande attityder och ambitioner tar sig an ens livssfär utifrån, som låtsas samarbeta på ett närmast vänskapligt sätt när det egentligen handlar om en djupt obalanserad maktrelation. För Baker tvingades jag gå igenom hela mitt cv, från sommarjobbet på Dagny Printzéns systers blombutik i Johanneberg till studenttidens extraknäck på Högsbo sjukhus. »Vi ska nog hitta något åt dig«, sa Baker förtröstansfullt, helt ignorerande vad jag försökt fokusera på under samtalet, det faktum att vi byggt upp ett helt samhälle, en hel civilisation kring teknik som gör människor allvarligt sjuka.

I Försäkringskassans regi tvingades jag dessutom genomgå ett antal behandlingar mot min citat »diffusa smärtproblematik« slut citat. Av någon anledning som gick mig förbi, om det var korruption och nepotism eller något annat, så var det just shiatsumassage som gällde som ett mirakelknep mot allt från ischias till insomni. Den buttra finska tant jag gick till ett par gånger innan jag fick nog tryckte hårdhänt på mina skuldror i vad som kändes som en evighet, varpå hon noggrant spritade rent sina små nävar. »Du säger du har ont«, sa hon och lät som en elakare version av Lilla My, »Jag har sett folk som har ont«. Hon lät det avslutande ledet hänga i luften, outtalat.

 

FOTNOTER:

71) Det var i augusti 2016, höstterminen hade precis inletts.

72) Så kallad fotosensibilisering, känslighet för ljus av olika våglängder, såsom UVA och UVB. Det finns olika teorier om sambandet mellan el- och ljuskänslighet, Gunni Nordström har i boken Mörkläggning fört fram teorin att det är kemikalier i vår hemelektronik som upphettas och ger ifrån sig ämnen, så kallade kromoforer, som lägger sig som en hinna på huden och gör den mer exponerad för UV-strålning.

73) Environmental Health Perspectives, 2003. I studien utsattes råtthjärnor för varierande grader av mobilstrålning varpå deras hjärnor snittades upp och undersöktes. Experimenten visade på en försvagning av blod-hjärnbarriären och ett läckage av äggviteämnet albumin. 

74) Vid test 1 (11/11 2016) klarade jag att befinna mig på 70 meters avstånd, vid test 2 (12/11 2016) klarade jag 50 meter, vid test 3 (19/11 2016) 62 meter. 

75) Ljusglimten 1/2016.

76) Utdrag ur journalanteckningar för Lotta Dahlin, 660423-4022.116 76) Utdrag ur journalanteckningar för Lotta Dahlin, 660423-4022.116.

Publicerad
3 days sedan
To a land unknown av Mahdi Fliefel visas på Folkets bios biografer. Foto: Inside out films, nakba filmworks

Med skam, kärlek och poesi i bagaget

Filmscenariot om de två palestinska flyktingarna Reda och Chatila, som i Aten tvingas in i ett utanförskap med inslag av brott och småfiffel medan drömmen om en annan framtid ser ut att ligga allt längre bort, känns inte ovanlig i dag. Men To a land unknown fördjupar och berättar om sorg och hopp som universella mänskliga behov. 

Regissören och manusförfattaren Mahdi Fliefels film To a land unknkown (Mot okänt land), som går upp den 18 juli på Folkets bios biografer runt om i landet, börjar med att de två unga vännerna Reda och Chatila i en snabb räd stjäl handväskan från en kvinna på en parkbänk. Bakom ett hörn går de igenom väskan men hittar inga pengar, bara en förpackning med mediciner.

För ett ögonblick stannar de skamset upp vid känslan av vad de berövat en äldre och fattig kvinna som befinner sig nära på lika långt ner i samhällets hierarki där de själva befinner sig. Men de är ändå några snäpp längre ner – de är palestinska flyktingar i Aten, papperslösa och oönskade. Tvingade till en ovärdig livsstil med dålig mat och logi och moral. De skakar av sig obehaget. Drömmen är att ta sig till Tyskland för att öppna ett litet familjevänligt kafé och priset för den är att ibland att trampa på andra människor på vägen. Priset kan också vara att sälja sex i parken, att använda starka droger för att orka med och att utveckla en cynism som leder till lögner gentemot de allra närmaste som ringer hemifrån och undrar hur det går. 

Lite senare dyker tioårige Malik upp, också han palestinsk flykting men helt ensam, på väg till Tyskland där hans moster bor. Hon har pengar till resan och de båda männen börjar göra upp en plan för att utnyttja situationen för sin egen resa norrut. För den som kan fixa ett pass och en flygbiljett kan resan bli mindre riskfylld än att klänga sig fast på en överfull båt, eller instängd i en lastbil. 

Någon annan måste betala i kedjan av nedtryckta och behövande i en hierarki som inte har några vinnare. Redas och Chatilas planer blir allt mer makabra. Rätt vad de är befinner de sig i en lägenhet tillsammans med en grupp män som de kidnappat, också de långt ner i samhällsordningen. 

En bild av smärta och vägran att sluta kämpa

Styrkan med To a land unknown, förutom det fantastiska samspelet, är inte minst dess form – med bilder som tar andan ur en (kanske till och med får misären som dessa flyktingar lever i att inte framstå som riktigt lika illa som i verkligheten), och små detaljer som ger bakgrundshistoria och karaktärsdrag. Som när Chatila ligger sjuk och svettas och man ser en glimt av hans tatuering på magen: silhuetten av Palestina. Det är en bild fylld av smärta och vägran att sluta kämpa på en och samma gång – och ett pekfinger till oss som ser filmen och som känner igen Israels gränser som vi läser dem i dag. 

Rada och Chatila i To a land unknown. Foto: Inside out films, Nakba filmworks

En annan stark scen är när kameran sveper över kidnappningsoffren, sovande med silvertejp över munnen, medan kompisen Abu Love som dragits med i den galna planen citerar dikten ”Praise for the high shadow” av den världskände palestinske poeten Mahmoud Darwish. 

Mahmoud Darwish (1941–2008) föddes i en by i Galileen, som ockuperades och senare utraderades av den israeliska armén; han fängslades i Israel och levde i exil under många år. Särskilt Darwish tidiga dikter handlade ofta om ockupationen och om frihet, han författade den palestinska självständighetsförklaringen 1988 och har kallats för Palestinas nationalpoet.

Dikten ”Praise for the high shadow” skrevs på däcket till ett av skeppen som förde Darwish, tillsammans med tusentals palestinska motståndsmän, från Beirut till Tunisien efter Israels bombningar av Libanon 1982. Den börjar med raderna (i ungefärlig översättning):

”Masken har fallit av masken. Du har inga bröder min bror, inga vänner min vän, du har inga fästningar. Du har inget vatten, ingen medicin, ingen himmel, inget blod, inget segel, varken framåt eller bakåt. Belägra din belägring… det finns ingen flykt.

Ditt vapen har fallit, så plocka upp det och slå din fiende… Det finns ingen flyktväg och föll jag nära dig, så plocka upp mig och slå din fiende med mig. Du är nu fri, fri och fri… De som dödade dig eller sårade dig har ammunition i dig, så slå med den.


Våra namn är styckade rester. De skadade och döda är din ammunition. Belägra dig med galenskapen. De du älskar är försvunna. Du ska antingen vara eller inte vara.

Att tvingas ta ansvar för omöjliga val

Detta är en scen som illustrerar människorna som tvingats in i omöjliga val. Oavsett om de utsätter andra människor, oskyldiga eller inte, för våld och skada eller inte är de förlorare i bemärkelsen att de helt enkelt har berövats värdigheten i att välja det som de skulle önska. Men de är tänkande förlorare, och de upphör inte att reflektera över sitt öde och sina val i varje situation. Och detta blir också vägen ut ur avgrunden. Detta gestaltar regissören med all önskvärd tydlighet. Självklart med en grupp skådespelare med stark empati och intelligens i sina gestaltningar som inte lämnar oss i sticket. 

Mahdi Fliefel startade sitt filmproduktionsbolag Nakba filmworks 2010, och hans tidigare filmer har liksom To a land unknown uppmärksammats och prisats på festivaler som Cannes och Berlin, Vancouver och Sarajevo. 

Hans senaste film är en studie i hur människan bryts ner, och grymheten att hon samtidigt tvingas ta ansvar för nedbrytningen. En klassisk studie i nivå med filmer av de stora regissörerna. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Klasskamp Tomas Josepsson Vem ska göra revolution replik
Tomas Josefsson konstaterar att klass är den förenande faktorn. Foto: Wikimedia Commons, Privat

Replik: Revolutionär borgarunge är arbetar­klassens värsta fiende

Arbetarklassens värsta fiende är “borgarungen som drömmer om revolutionen“. Tomas Josefsson reflekterar över sin egen arbetarbakgrund i en replik till Catrin Lundströms text ”Vem ska göra revolution?” och konstaterar att det är klass som förenar – inte nationalitet.

Jag är själv sprungen ur den vita svenska egendomslösa arbetarklassen, de som hade sina rötter i torpare, jordbruks- och skogsarbetare, tjänstefolk och senare statare. De vars tillvaro förändrades totalt efter andra världskriget i och med arbetarrörelsens framväxt genom SAP, fackföreningar, kooperationen, egnahemsrörelsen och folkhemshus i förorten.

Mina föräldrar fick betald yrkesskola och gick, liksom far- och morföräldrar, enbart en sjuårig folkskola. De första högskolepoängen togs först i min generation, av kusiner födda på 60- och 70-talet. Jag delar historia med den anonyma massan av majoritetssvenskar, men också de flesta arbetskraftsinvandrare från liknande bakgrund i sina respektive länder. De som växte upp utan ekonomiskt och kulturellt kapital men en stark patos för sin egna klass och en yrkesstolthet (lyssnartips årets sommarvärd Anna Brandenberg).

Resan från arbetarbakgrunden

Denna “blue-collar“ bakgrund gjorde jag allt för att slå mig loss från i min längtan av att se mer, lära mer, leva mer. Att resa från det obetydliga industrisamhället till Stockholms innerstad och rätt in i en krets av likasinnade frihetliga vänstermänniskor, punkare, yippie-hippies, husockupanter, aktivister och anarkister på flykt från diktaturer i Sydamerika.

Det blev en oväntad klassresa. Vi tänkte, tyckte och drömde likadant men kom från helt olika världar. Mina nya vänners bakgrund var inte som det stod efter min släkts namn i telefonkatalogen. Verkstadsmekaniker (pappa), skogshuggare, betongarbetare (farfar), vägarbetare (morfar), vårdbiträde, lärarassistent (mamma), hemtjänstbiträde, (mammas systrar), träindustriarbetare (farmor), jordbruksarbetare (mormor). De var diplomater, överläkare, intendenter eller bara filosofie licentiat.

Min stolta socialdemokrat till far följde arbetarrörelsen in i döden. KF, OK, ABF, metallarbetaren, Sparbanken, Folksam, Östra Småland, Vi-tidningen och till sist dess egen begravningsbyrå Fonus.

Han hade ingenting till övers för centerpartister (läs bönder, de som ägde andra människors liv och äger allt du ser runtomkring dig) och moderater (läs rika människor, de som äger makten över din lön, dina förmåner och dina rättigheter). Akademiker och kommunister drog han över samma kam. I hans värld var de raka motsatsen till arbetare, de som romantiserar om arbetarklassen, de som fått det mesta gratis i sin uppväxt. Han levde i en värld utifrån sin bakgrund, sina rötter, sin klass. Det fanns ingen som helst förakt för bildning, tvärtom. Han fick alla tårtbitar fortast i brädspelet Trivial Pursuit oavsett motståndets höga utbildningsnivå.

I denna migrationens tidevarv som följts av krig och fanatisk chauvinism kidnappas den vita arbetarklassen av den religiösa nationalism som västvärldens högerextrema partier just nu erbjuder. Att ställa folkslag mot varandra går som en farsot över världen.

Trots arbetarklassens svek (SD) mot sina egna (S) har jag aldrig tidigare varit så medveten om min egen arbetarklassbakgrund. De obefintliga förutsättningar den givit mig och det jag själv fått kämpa för, erövrat.

En kamp som alltfler måste ta i vårt nya skeva samhälle.

Klass förenar mer än etnisk bakgrund

Jag har också läst mig till att klassbakgrund spelar roll i orten för dig med annan bakgrund än vit svensk. Att du i ”ett särskilt utsatt område” kommer påverkas av strukturell rasism är en sak. En annan långt viktigare är dina föräldrars bakgrund. Om de tillhörde överklassen i Teheran eller var politiska aktivister med akademisk bakgrund i Turkiet spelar roll. Till skillnad från att bara vara arbetskraftsinvandrare från Grekland. När jag läser Alexandra Pascalidos texter om klass skulle de lika gärna kunna utgå från min far om hans far. Likheterna är långt större än skillnaderna i hårfärg och språk.

I min värld är det den unge poeten som är problemet för arbetarklassen. Han får stå som symbol för borgarungen som drömmer om revolutionen: Proggaren, revolutionsromantikern.

När ABBA-Björn inledde Almedalsveckan med ett brandtal för demokratin som är under hot av högerextrema krafter tänkte jag; Hur kommer det sig att själva arketypen för kapitalismen och ondskan under 70-talet i dag står kvar på någon slags barrikad för vänsteridéer? 

ABBA-Benny finansierar Feministiskt initiativ och fria teatergrupper. ABBA-Björn är militant aktivist för modern humanism mot reaktionär religiositet. Alla kommer från något enklare förhållanden än låt oss säga Hoola Bandoolas överklassättade Afzelius, Skytte och Wiehe. Agneta och Björns föräldrar var avdelningschefer respektive kassörska och butiksbiträde. Både Annifrid och Benny växte upp i det S-märkta sociala ingenjörskonstens Vällingby.

Avslutar med ett utdrag från en intervju med Roland Gift från det brittiska bandet Five Young Cannibal:

””We can get hung up on identity,” he considers. ”I’m half-white, half-black. So what? We all do the same things.” He recounts an incident in childhood, when he and some Irish mates, the Magees, strayed into a posher area and encountered two children, dressed up with shiny shoes. ”We looked at each other through the gate, and they were mixed-race too, but I knew I had more in common with the Magees, who were white, than with those kids. Their father ushered them away from us. So it’s not race. It’s class. It’s always class.”“

Tomas Josefsson, fd frilansfotograf för tidningen Arbetaren

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Johan Forssell Svåra samtal
I samband med Expos avslöjande om att Migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist, meddelande ministern att han haft svåra samtal med en ”15-åring, som precis har fyllt 16”. Bild: Toivo Jokkala

Svåra samtal: Ministern och nazistsonen

Det har gått två veckor sedan det kom till allmän kännedom att Sveriges migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist. Toivo Jokkala tecknar ministerns ”svåra samtal” med nazistsonen.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
2 weeks sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad