Sommarföljetongen: Högspänning – del 10

Henrik Bromander är författare, serieteckare och krönikör i Arbetaren. I sommar publicerar vi hans bok Högspänning som följetong i tidningen. Här är tionde delen.

2.3

Till slut fick de ändå dit mig. Till slut satt jag där i sammanträdesrummet. [71] På andra sidan satt gymnasieskolenhetschefen, Åsa och Karl-Martin (ja, han satt på deras sida, det är sant). Gymnasieskolenhetschefen (jag tänker inte ens bevärdiga honom med ett namn, denna själlösa streber utan någon som helst erfarenhet av golvet) inledde och pratade i väl avvägda ordalag om »samarbetssvårigheter« och »diskutabla inslag i undervisningen« innan han övergick till den i hans ögon viktigaste anledningen till att vi samlats denna dag, Skolinspektionens rapport om betygssättningen på skolan, där man (och det vill jag understryka) inte såg några större problem för merparten av mina bedömningar, men att den »drastiska förändring« som skett var »oprofessionell och rättsosäker ur ett elevperspektiv« (här la Karl-Martin huvudet på sned, som om han ville ta in orden ordentligt och suga på dem). Dessutom kunde den stora mängden uteblivna inrapporteringar samt min ovilja att komma på inbokade möten betraktas som arbetsvägran.

Gymnasieskolenhetschefen lämnade sedan över till Åsa, som höll ett förmodligen inövat och förment känslosamt tal om mina »unika kvaliteter« och »förjäkliga sjukdomsbild«. Tyvärr såg hon ingen annan lösning än att tilldela mig en skriftlig varning, vilket föranledde Karl-Martin att påpeka att facket inte hade några invändningar så länge allt gått enligt protokollet, och det såg det ut som här.

Vi reste oss samtidigt. De ville ta i hand, men inte jag. Jag stormade ut ur rummet, dundrade nedför trapporna och sprang ut på den folktomma skolgården. På marken framför mig låg en sten. Inte riktigt stor som en gatsten, men nästan. Rund och tung var den. Det är sant, det låter kanske absurt, men den låg verkligen där, mitt framför mina fötter. Kanske hade några elever lagt den där, kanske hade någon plockat med sig den från Vasaparken, vad spelar det för roll, det enda som finns att berätta är att jag plockade upp den där stenen, vägde den i min hand, tog ett par tre kliv framåt och hivade den i en hög, hög båge ut i intet.

Och plötsligt var det som om allt blev så väldigt klart runt omkring mig: de svartklädda ungdomarna, de vita overallerna, de frustande hästarna, teleobjektiven vars blixtar reflekterades i polisernas sköldar av plexiglas. De stod uppställda som i en teaterpjäs, ett skådespel, och jag var en del av allt, jag iscensatte min egna lilla kravall. Mitt svek mot hyckleriet, min spottloska på allt det falska och förljugna, mitt långfinger mot den institution som jag gett allt men som förskjutit mig när jag behövde den som mest.

I fjärran hörde jag stenen ta mark.

 

2.3.1

Sedan hände allt det andra. Främst det fruktansvärda. Det som gör för ont att skriva och just därför måste skrivas.

I takt med att jag blev sämre började Stig dra sig undan allt mer. Det var som om han inte stod ut med alla krämpor, som om min ångest och oro transponerades till honom, och det är klart, lika komfortabelt som förr var det väl inte för honom när jag ständigt krängde och vred mig av klåda och fukt, hur jag plötsligt kunde rycka till av en krampkänning och högljutt jämra mig när det bultade alltför otäckt mot skallbenet. Jag hade införskaffat en aluminiumfilt för att skydda mig, en sådan där som räddningstjänsten sveper om människor som varit utsatta för en olycka och är i chock. Den draperade jag mig i om kvällarna när grannarna drog i gång sin digitala terror och den avskydde Stig att komma i närheten av, råkade han vidröra det silverglänsande materialet skakade han närmast äcklat på tassen. Min Faradaybur vägrade han alls gå in i, den verkade skrämma vettet ur honom.

Kanske var det mina plågor som drev honom utomhus, kanske hade han bara tröttnat på det stillasittande livet. Närmast avundsjukt hade han börjat iaktta Willys självklara vändor ut och in genom kattluckan, längtande satt han bland pelargonerna i vardagsrumsfönstret och följde en sädesärlas små skutt över gräsmattan.

Till slut blev det för överväldigande. Han tog klivet ut i den daggvåta trädgården, ovan, osäker men fri. Som en mamma som släppt i väg sitt barn till skolan iakttog jag honom i smyg, både stolt och full av misströstan. Visst hade jag kunnat hålla honom inne, skyddat honom från den farliga värld jag en gång räddat honom från, men jag hade inte hjärta till det. Det här var vad hans obändiga kattvilja önskade, det här var hans instinkt.

Med jordiga tassar och grässtrån i svansen kom han tillbaka sent om eftermiddagarna, saligt slickade han sig ren, kisande mot mig som av tacksamhet.

Med jordiga tassar och grässtrån i svansen kom han tillbaka sent om eftermiddagarna, saligt slickade han sig ren, kisande mot mig som av tacksamhet. Hade jag tur kröp han upp hos mig en stund där jag halvlåg i soffan och försökte förstå hur man fyllde i ännu en i den oändliga raden av blanketter från Försäkringskassan. Med långsamma men bestämda tag klappade jag hans päls tills han somnade med mjuka små pip genom sin trubbiga nos.

En eftermiddag i september kom han inte tillbaka. Trots att jag genast fick en dålig känsla försökte jag att ta det lugnt, försökte att inte vara den där överbeskyddande, neurotiska mamman utan behandla honom som en fri individ. Jag försökte läsa ett par sidor i Karolina Ramqvists Flickvännen som vår bokcirkel just då sysselsatte sig med, men handlingen och den eventuella undertexten om att leva med en man med mörka hemligheter gick mig förbi eftersom hjärnan hela tiden konstruerade en mängd bilder av vad som hänt med Stig, den ena hemskare än den andra. När klockan var halv nio och det blivit mörkt för länge sen fick jag nog, tog på mig jacka och stövlar och gick ut för att leta.

Trädgårdens buskar och blommor var abstrakta former i det gråsvarta diset. Egentligen hade jag nog behövt en ficklampa, men då hade jag inte kunnat röra min arm nästa dag, helt förlamad hade den blivit. Förgäves ropade jag Stigs namn medan jag gick runt den stängselomgärdade lilla basketplanen i närheten av vårt hus. Kisade ned för gräsplätten som vette mot ån, gick en bit på grusgången bort mot Partille. Nej, där var han inte. I stället rörde jag mig uppåt, genom de trånga gatorna där hus efter hus lyste som bålverk av all aktivitet, det sken spöklikt blåaktigt från datorer och teveapparater. Jag såg hela familjer som satt fångna framför häxburken, eller ännu värre, stirrande ned i knäet på var sin skärm, var och en för sig, ensamma, som isolerade öar.

Vad hände med oss egentligen, vad hände med att sitta ned och umgås, samtala om dagen som varit, kanske spela ett brädspel eller lite kort? Fanns det ens någon som spelade kort längre som var under trettio? Riktiga kort alltså, fladdrande flärpande vältummade pappkort med knektar och damer och jokrar? Jag ryste till och svepte jackan tätare om mig, kände mig både frusen och så febrigt het att jag ville slita av mig vartenda plagg och kasta mig i en isvak. Ångrade att jag inte tagit aluminiumfilten med mig, fast hur hade det sett ut egentligen? Å andra sidan, vad spelade det för roll.

När jag kommit nästan ända upp till Utbyvägen stötte jag på en gubbe som var ute och rastade sin hund. Han hade hört mitt allt mer hopplösa ropande och såg lite avvaktande men ändå deltagande på mig. »Är det katten din du kallar på?«, undrade han och berättade att hans hund fått vittring på ett påkört djur längre bort på vägen, i höjd med Kvibergsnäs landeri. Han såg inte riktigt om det var nåt vilt eller annat, han hade haft fullt sjå med att hålla borta jycken. Jag tackade honom och skyndade dit, halvsprang som i en mardröm där luften förvandlats till sirap och ens rörelser blir långsammare och långsammare fastän det gäller livet.

Stig låg i vägrenen. Först såg det ut som om han sov. Kanske har han bara blivit medvetslös, tänkte jag, bara snuddat vid ett framrusande däck och fått en knock. Så vände jag på honom och såg tarmarna. Hans huvud hängde slappt, tungan stack ut som en rosa lapp. Jag skrek rakt ut, jag vet inte hur högt, hur länge. Jag ville trycka honom mot mig, få känna hans värme en sista gång innan den försvann men när jag lyfte upp honom höll hela hans inre på att rinna ut i det grova gräset. Någonstans hade jag ändå haft sinnesnärvaro nog att plocka med mig en Ica-kasse, och i den föste jag nu ned hans kladdiga kattkropp.

De spelade match på Lemmingvallen och de gigantiska lamporna var som våreldar i skyn, de skar som laser i mig. Jag fick ta en lång omväg med mitt tunga bylte hängande vid min sida. Väl hemma sköljde jag av Stig i handfatet och stoppade honom i en bananlåda som jag fyllde upp med bomullstussar. Det såg ut som om han tog en tupplur i en snöhög. Egentligen borde jag väl ha grävt ned honom redan samma kväll, men jag var alldeles slut, det fanns inte en chans till det. Med klapprande tänder, snorig näsa och ringande öron kröp jag in under täcket. Jag ville också dö. Jag ville också bli påkörd och få slut på det. Förenas med Stig i himlen där vi kunde ligga i en soffa av moln och lyssna på radio i all evighet.

Någon gång nästa dag lyckades jag kravla mig upp till stående position och få på mig en morgonrock.

Någon gång nästa dag lyckades jag kravla mig upp till stående position och få på mig en morgonrock. I hallen fann jag Willy stå på helspänn bredvid bananlådan, försiktigt sniffande. Hela tiden redo att fäkta eller fly, som om Stig gillrat en laborativ fälla och när som helst skulle hoppa fram och attackera. Men det gjorde han aldrig. I stället sänktes han ned i potatislandet. Ja, det blev just där och någonstans medan jag skyfflade jord ovanpå den lilla pappkistan insåg jag att jag aldrig mer skulle kunna äta av den där potatisen, men det kunde kvitta. Spadtag för spadtag tog jag medan Willy smög på mig i rosenbuskarna.

En tid följde. Jag trodde jag visste vad sorg var innan Stig dog, men det gjorde jag inte. Man kan läsa hur många böcker som helst om döden, man kan se alla sorgliga filmer som finns att se, man kan till och med intensivt och detaljrikt försöka föreställa sig hur det kommer kännas när någon man verkligen på fullaste allvar älskat slits ifrån en, men när det väl händer är det alldeles annorlunda. Det är en känsla så ny och fullkomligt skrämmande att den undgår alla försök till beskrivning, den kan bara upplevas, det är det allra värsta.

Och oavsett hur mycket jag grät, hur mycket jag skrek, hur djup min saknad var verkade den ingenting vara jämfört med Willys. Ja, samma Willy som varit så avvisande, närmast hatisk gentemot Stig gick nu in i en djup sorg. Han mer eller mindre slutade att gå ut, i stället låg han på Stigs gamla favoritplats, på den skotskrutiga pläden i soffan som jag och Klas en gång baxat ut från Mio i Bäckebol. Alldeles apatisk var han, tvättade sig knappt och fick tvångsmatas med lyxig levermousse för att han alls skulle få sig något till livs. Tomt stirrade han framför sig, när han inte jamande gick runt i huset och letade efter den som inte längre fanns där.

Långsamt kom Willy i någorlunda form igen, han gick åtminstone ut i trädgården för att uträtta sina behov, men kom snabbt in igen. Alla Utbys råttor och möss drog en lättnadens suck, den stolte jägaren hade dragit sig tillbaka. I stället föredrog han att ligga tätt intill mig när jag läste och lyssnade på radio, ibland fick han till och med för sig att lägga sig på mitt bröst och mjölktrampa en stund. Men hans rovdjursinstinkter fanns ändå kvar, plötsligt kunde han hugga tag i min hand som om den var en åkersork och lyfte jag upp honom vid »fel« tillfälle kunde han börja klösa och sparka med sina kraftiga bakben. Hemska rivsår och blånade bitmärken blev resultatet, ibland såg mina armar rent förskräckliga ut, det var nästan tur att jag inte längre hade några elever eller kollegor att skämmas inför. Men jag förlät honom alltid, och snart satt han där på mitt bröst och spann igen. Någon fullständig ersättare för Stigs villkorslösa trygga kärlek kanske Willy aldrig blev, men vi hade ändå varandra, och det räckte gott och väl, för en tid i alla fall.

Mitt i all denna bedrövelse ringde Åsa. Jag var i dåligt skick, borde inte ens ha svarat utan ringt upp någon annan gång när jag var mer samlad. Hade suttit och förlorat mig i gamla kort när signalen högg till. Jag hade just hittat ett foto på Stig där han låg under granen. Det var jul och han hade på sig sin fina dräkt som jag stickat, den han alltid spann så gott över när jag trädde den på honom.

Jag minns inte hur samtalet inleddes, förmodligen med några artighetsfraser från Åsas sida och några halvhjärtade försök från mig att hålla skenet uppe. Sedan fann jag mig inbegripen i en diskussion om rehabilitering och arbetsträning. Tydligen hade Åsa låtit vaktmästaren iordningställa ett rum nere i källaren »långt från all elektronik«, där jag skulle kunna ha undervisning för halvklasser ett par gånger i veckan till att börja med. Det behövde inte handla om mer än tjugofem procent, möjligen trettio, eller trodde jag kanske det var möjligt med fyrtio? Det viktigaste enligt Åsa var hur som helst att jag höll mig sysselsatt och inte tappade elevkontakten, så vad trodde jag, skulle vi sikta på halvtid?

Jag blev tyst en stund. Kunde inte svara, kunde inte få ur mig ett begripligt ord till. Någonstans inombords kände jag väl att det här ändå var en möjlighet jag ändå borde överväga att ta under beaktande. Förmodligen stod skolan inför valet att säga upp mig och potentiellt tvingas betala avgångsvederlag samtidigt som de måste fylla min tjänst. Jag hade ändå viss favör på min sida. Men allt jag kunde åstadkomma var ett atonalt, lågmält skri, ett omänskligt läte som först fick Åsa att undra hur det var fatt, behövde jag kanske hjälp, skulle hon ringa någonstans, allt osäkrare blev hon medan det vidriga ljudet fortsatte komma ur mitt inre.

Stammande formulerade Åsa något slags avsked medan lätet forsade ur min strupe, en böljande klagosång, en mässa över döda katter och kraschade karriärer och onämnbara åkommor och allt däremellan. Klick. Samtalet var över.

 

2.4

Fram till att Stig togs ifrån mig hade jag ändå något slags fungerande liv. Jag klarade att gå till affären och handla mat, klarade att påta lite grann i trädgården så att den inte blev fullständigt överväxt, på bra dagar kunde jag till och med ta en kortare promenad, bara så där. Men en särskilt solig höstvecka fick jag plötsligt sådan väldig migrän. Det var en alldeles ny sensation, en smärta så stark att jag rent bokstavligen blev knäsvag, som tvingade mig inomhus efter att jag bara tagit några steg utanför dörren. Väl inne fällde jag ned persiennerna och drog för mörkläggningsgardinen och kröp ned under täcket. Tydligen hade jag blivit ljuskänslig, en inte helt ovanlig bieffekt av elöverkänsligheten. [72] På radion talades det om värmerekord, mamma ringde på lufttelefonen och berättade ingående om det stärkande höstdopp hon tagit med Dagny Printzén på Saltholmens kallbadhus och jag svalde ännu en Citodon medan fåglarna kvittrade därute som om det var vår. Världen var sannerligen upp och ned.

När oktober väl bestämt sig för att vara just oktober och det äntligen blivit mulet och grått ute tog jag mig till en hjälpmedelsbutik vid Svingeln, ett ställe vars skyltfönster jag lite överlägset roat mig med att kika in i någon gång när jag passerat. Jag hade sneglat på stödstrumporna, griptängerna och de fyrbenta käpparna och känt en genuin glädje över att vara frisk och hel. Nu stod jag där bland alla dessa föremål som genom behov och efterfrågan nogsamt provats ut till de olyckligt lottade.

En man med bara en arm expedierade mig och jag kunde inte låta bli att undra om han fått jobbet just därför han saknade en extremitet. Eller så var det för att han hade så god hand med människor, för han fick mig att slappna av och ingående berätta om mina problem utan censur eller skam. Hans lösning var ett par särskilda mörka glasögon med kantskydd som främst används av synskadade. När jag såg mig i spegeln kände jag mig dum, som en travhäst med skygglappar, men tänkte ändå att det var värt ett försök, vad hade jag att förlora? Och redan på väg hem kändes det märkbart bättre, fastän molnen spruckit upp och solens strålar trängde ned mot jordskorpan som vassa spjut kändes det inget speciellt.

För att skydda mig från det klädde jag helt sonika en gammal solhatt invändigt med folie.

Ja, glasögonen var värda sitt ärligt talat lite väl tilltagna pris. Mitt nästa bekymmer blev billigare att lösa. Det irriterade mig att jag knappt klarade att röra mig utanför huset så fort det blev eftermiddag eller kväll, ständigt sköljde värken och yrseln över mig i vidriga vågor. Jag läste en studie [73] som pekade på att en stor del av strålningen från exempelvis mobilmaster och basstationer går via våra huvuden och tränger in i blod-hjärnbarriären. För att skydda mig från det klädde jag helt sonika en gammal solhatt invändigt med folie. Under ett par kvällar experimenterade jag med hur nära jag kunde gå Lemmingvallen när de spelade match där och de gigantiska lamporna plus hundratalet mobiler samverkade i en riktig liten kärnladdning av elektromagnetism. [74] Funkade hur bra som helst! Jag är så klart medveten om hånet mot foliehatten, hur den blivit ett begrepp för allsköns paranoiker och tokstollar, men jag vill återta foliehatten som fenomen. Det finns faktiskt folk som går runt med riktiga foliehattar där ute, bland annat läste jag i Ljusglimten om en elöverkänslig präst som klätt insidan av sin kalott med aluminium. [75] Hånet mot foliehattar känns som bara ännu en hetskampanj mot oss elsjuka, när det i själva verket är ett enkelt och billigt sätt att försöka klara vardagen.

På tal om hetskampanj så var det först nu, när jag klargjort för Försäkringskassan att jag tyvärr inte kunde komma tillbaka till jobbet, som de tog i med hårdhandskarna. Jag hade dessutom passerat 364-dagarsgränsen för min sjukpenning och tilldelades hux flux en annan handläggare, Nicklas. Han var av en helt annan sort än Boel. Kylig, metodisk, med kal hjässa och smala glasögon kändes det som om han hade kunnat vara med och administrera Förintelsen om han varit född i ett annat land under en annan tid.

Vid vårt första möte körde han över mig med sitt juridiska fackmannasnack och hänvisningar till den domen i kammarrätten och det målet i Regeringsrätten och det beslutet i EU-domstolen. Kontentan var att då elöverkänslighet inte går att bevisa är den inte heller giltig som sjukdomsorsak eller arbetsskada. Nicklas menade vidare att Boels ursprungliga bedömning byggde på felaktig grund och måste rivas upp. Symptomen jag beskrev och svårigheterna jag upplevde kopplat till mitt arbete stämde inte överens med den stressrelaterade åkomma jag skrivits in under. Samtidigt saknades medicinsk grund för min överkänslighet, det fanns inte ens någon diagnoskod hos Socialstyrelsen att använda. »Vi får börja om från början helt enkelt«, sa han och trummade med sina långa fingrar på bordsskivan. Han såg nöjd ut.

De följande månaderna var vedervärdiga. Jag vet inte hur många läkarundersökningar jag kallades till, jag orkade inte gå på dem. Samtidigt påbörjades förhandlingarna mellan LR och min arbetsgivare, vilket resulterade i ett avgångsvederlag på knappt tvåhundratusen, inte ens en årslön. Men juristen från LR menade att jag borde vara glad för att jag fick några pengar alls, då jag »åsidosatt mina förpliktelser och inte nappat på de erbjudanden och kompromisser som arbetsgivaren kommit med«. Avgångsvederlaget räknades som inkomst av tjänst av Skatteverket samtidigt som det inte var sjukpenninggrundande. Efter beslut av Nicklas skulle jag dessutom behöva skriva in mig hos Arbetsförmedlingen så fort som möjligt för rehabilitering och matchning.

Utan ett onödigt ord inspekterade han mig som ett sto.

Till slut infann jag mig så hos en allmänläkare på Östra sjukhuset som skulle bedöma mig för Försäkringskassans räkning. En äldre man med grått hår som stack ut ur näsborrar och öron. Utan ett onödigt ord inspekterade han mig som ett sto, lyste i öronen, knackade på knäskålarna och stack in en spatel i munnen på mig. Efter tio minuters examination remitterade han mig till en psykiater. Åh, det var så förnedrande! Där fick jag sitta och för en främling ösa ur mig av mitt privatliv, jag fick frågor om allt från min pappas död till hur ofta jag hade sex. Det hela slutade med att min dos Imovane och Stilnoct fördubblades plus att jag fick ett recept på Lyrica, som påstods hjälpa mot både »perifer neuropatisk smärta samt lindra de generella ångestsyndrom som patienten upplever«. [76]

Veckan efter skrevs jag in på Arbetsförmedlingen där jag fick ännu en handläggare, Baker. Ständigt dessa handläggare som med de mest skiftande attityder och ambitioner tar sig an ens livssfär utifrån, som låtsas samarbeta på ett närmast vänskapligt sätt när det egentligen handlar om en djupt obalanserad maktrelation. För Baker tvingades jag gå igenom hela mitt cv, från sommarjobbet på Dagny Printzéns systers blombutik i Johanneberg till studenttidens extraknäck på Högsbo sjukhus. »Vi ska nog hitta något åt dig«, sa Baker förtröstansfullt, helt ignorerande vad jag försökt fokusera på under samtalet, det faktum att vi byggt upp ett helt samhälle, en hel civilisation kring teknik som gör människor allvarligt sjuka.

I Försäkringskassans regi tvingades jag dessutom genomgå ett antal behandlingar mot min citat »diffusa smärtproblematik« slut citat. Av någon anledning som gick mig förbi, om det var korruption och nepotism eller något annat, så var det just shiatsumassage som gällde som ett mirakelknep mot allt från ischias till insomni. Den buttra finska tant jag gick till ett par gånger innan jag fick nog tryckte hårdhänt på mina skuldror i vad som kändes som en evighet, varpå hon noggrant spritade rent sina små nävar. »Du säger du har ont«, sa hon och lät som en elakare version av Lilla My, »Jag har sett folk som har ont«. Hon lät det avslutande ledet hänga i luften, outtalat.

 

FOTNOTER:

71) Det var i augusti 2016, höstterminen hade precis inletts.

72) Så kallad fotosensibilisering, känslighet för ljus av olika våglängder, såsom UVA och UVB. Det finns olika teorier om sambandet mellan el- och ljuskänslighet, Gunni Nordström har i boken Mörkläggning fört fram teorin att det är kemikalier i vår hemelektronik som upphettas och ger ifrån sig ämnen, så kallade kromoforer, som lägger sig som en hinna på huden och gör den mer exponerad för UV-strålning.

73) Environmental Health Perspectives, 2003. I studien utsattes råtthjärnor för varierande grader av mobilstrålning varpå deras hjärnor snittades upp och undersöktes. Experimenten visade på en försvagning av blod-hjärnbarriären och ett läckage av äggviteämnet albumin. 

74) Vid test 1 (11/11 2016) klarade jag att befinna mig på 70 meters avstånd, vid test 2 (12/11 2016) klarade jag 50 meter, vid test 3 (19/11 2016) 62 meter. 

75) Ljusglimten 1/2016.

76) Utdrag ur journalanteckningar för Lotta Dahlin, 660423-4022.116 76) Utdrag ur journalanteckningar för Lotta Dahlin, 660423-4022.116.

Publicerad
9 timmar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
20 timmar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
5 dagar sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad