”Det bor en ekorre i oss alla”

Arbetaren har talat med tidigare och nuvarande innehavare av titeln Årets arbetslivsmuseum. Utmärkelsen ska uppmuntra de ideella kunniga krafter som bevarar, samlar och också vågar ta nya steg för att utveckla sitt museum.

Arbetaren på museum
Glasmuseet i Boda, ett kommunalt museum i östra Småland, är utsett till årets arbetslivsmuseum 2019.
Foto: the Glassfactory

Nio gånger har Årets arbetslivsmuseum delats ut. Bakom priset står Arbetets museum i Norrköping tillsammans med föreningen Arbetslivsmuseernas Samar­betsråd, Statens försvarshistoriska museer, Sjöhistoriska museet och Järnvägsmuseet.

Vinnare 2019 är The Glass Factory – Glasmuseet i Boda, ett kommunalt museum i östra Småland. Arbetaren frågar museichef Maja Heuer vad priset inneburit för dem.

– Det är fantastisk marknadsföring som gör att folk pratar mer om det immateriallla kulturarvet, säger hon och fortsätter:

– Genom utmärkelsen så har kontakterna blivit flera. Fler upptäcker oss, både glaset och platsen.

Maja Heuer berättar att museet aktivt vill motverka att hantverkskunnandet försvinner efter att så många glashyttor lagts ned.

– Vi är ett formmuseum och har kopplat ihop företag och designers här, för att kunna bibehålla vissa glastekniker.

– Det bor nog en ekorre i oss alla, funderar Lovia Almborg.

Hon är verksamhetsledare på ArbetSam, Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd, en förening som samlat den här typen av museer under ett högt och brett paralply där såväl hattverkstäder, stenhuggerier, glashyttor och ånglok får rum. ArbetSam har målet att ”utifrån ett underifrånperspektiv främja och utveckla bevarandet och gestaltandet av industrisamhällets framväxt och kulturarv”, allt enligt föreningsstadgan.

Lovisa Almborg sitter också i juryn för Årets arbetslivsmuseum.

Lovisa Almborg.
Foto: Privat

Vad skulle du säga är tanken med Årets arbetslivsmuseum?

– Att uppmärksamma all fantastisk drivkraft som finns runt om i landet. Arbetslivsmuseerna drivs oftast ideellt av väldigt kunniga personer.  Vi kallar dem passionärer då många närmar sig sig pensionsåldern och är passionerade i vad de gör. När man är 50 år och uppåt kan man också ha mer tid att lägga ned på det här, säger hon och fortsätter:

– Vi vill synliggöra dem och verksamheterna, de är en viktig del av industrisamhällets kulturarv, och en viktig del i att Sverige moderniserades.

Får ni in många nomineringar?

– 15-20 stycken per år, och vi skulle gärna få in fler. Men det är ändå inget lätt arbete eftersom det är många bra nomineringar.

Många gör det bra?

– Ja, och det finns så mycket fint i det här att folk som vill kan samlas och starta en förening kring det de tycker om. Det kan vara spetsar eller en gammal ångmaskin. Det är viktigt att samhället uppmuntrar till det.

Vad letar ni i juryn efter?

– Det är det unika. Där man kan kombinera det ursprungliga med det nya. Där maskinerna är igång. Museer som lever, snurrar och fräser letar vi efter.

Har arbetslivsmuseerna några utmaningar och svårigheter?

– Pengar och resurser, att få till bra samarbeten för att lösa det. Vi på Arbetssam vill påvisa det för beslutsfattare, säger Lovisa Almborg och fortsätter:

– Sedan har många farhågor om nyrekrytering men det vill jag dementera. Vi har aldrig varit så friska eller haft så mycket fritid som nu, så det borde inte vara ett problem. Många kan också rekrytera – men det är bra att få ut att det är välkommet att engagera sig.

Lovisa Almborg säger också att det är viktigt att inte fasta utan att bygga vidare på det ursprungliga och bjuda in de som är unga idag.

Ett museum som uppdaterar och låter ungdomar sköta sommarens guidningar är Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri på Kinnekulle. Museet blev Årets arbetslivsmuseum 2018. Den bevarade industrimiljön visar hur stenen höggs ur berget och sedan fraktades och förbereddes i industrin som ligger vid Vänerns strand.

Eric Juhlin är ordförande för föreningen Stenhuggeriets vänner som sköter den löpande verksamheten på museet.

Vad har det betytt för museet och föreningen att ni blev Årets arbetslivsmuseum?

– Det är en kvalitetsstämpel, att vi är utvalda och håller en viss nivå. Det är en glädje för oss själv, men framförallt är det bra för besökarna, säger Eric Juhlin.

Interiörbild från verkstaden på Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri med en av fyra stenhyvlar från 1800-talet. Stenhuggeriet och museiföreningen fick priset Årets arbetslivsmuseum 2018.
Foto: Erik Juhlin

Har du märkt ett ökat intresse?

– Ja, och vi räknar med positiva effekter många år framöver. Det är inte bara äran, utan pengar också. 25 000 kronor är inte lite för ett museum som drivs ideellt, säger Eric Juhlin och fortsätter:

– Vi ordnade ett stort evenemang en sommarkväll i Robertshamn med musik, mat och mingel. Det skapade nya kontaktytor.

Stenhuggeriets vänner släppte också en bok och verksamheten och platsen. Eric Juhlin är engagerad nu och har varit så under lång tid. Han var med från idén på ett museum tills de stora stegen togs för att det skulle bli ett museum 1981.

Vad är din drivkraft?

– Jag har alltid var intresserad av industriminnen, och sedan har jag haft som ambition att bevara de mest intressanta minnena i Skaraborg.

För fem år sedan gick priset Årets arbetslivmuseum till Borgquistska hattmuseet som beskriver sig som ”Trelleborgs i särklass minsta museum”. Museet är en gammal hattfabrik där den tidigare ägaren låste dörren 1972 och lämnade kvar allting.

Jan-Arvid Nilsson är ordförande för Föreningen Gamla Trelleborg som driver hattmuseet.

Vad har utmärkelsen Årets arbetslivsmuseum 2014 betytt för er?

– Den har betytt ett stärkt självförtroende. Av 1 450 arbetslivsmuseer fick vi bli nummer ett. Och så fick vi publicitet, säger Jan-Arvid Nilsson.

Märker du ett ökat intresse?

– Absolut. Framför allt har det kommit fler utombyare. I dagsläget är det 80 procent som kommer utifrån, från andra ställen än Trelleborg.

Du var med från start?

– Ja, fastigheten köptes av en mäklare och han såg ett museum framför sig och kom till oss i föreningen Gamla Trelleborg. Frågan blev: Vem kan ta detta? Jag hade precis gått med i föreningen och sade: det här tar jag. Vi erbjöd oss att guida och marknadsföra stället ideellt. Kommunen ställde upp och mäklaren fick besked på sin dödsbädd att museet skulle bli av.

Vad fick dig att räcka upp handen?

– Historieintresset gjorde väl det. Jag kände att det var något unikt som kunde gå förlorat. Hantverket och byggnaden är de ursprungliga. Det är värdefullt, och går inte att återskapa om det försvinner, säger Jan-Arvid Nilsson.

En rolig sak för nyfikna ”utombyare” som inte har vägarna förbi Trelleborg är att Google Maps filmat inne i lokalerna, vilket möjliggör en virituell tur med utgångspunkt från Borgquistskas hemsida.