Sluta försöka vinna fiendens respekt!

I år skrev en rolig twittrare angående Vänsterpartiets inte överväldigande resultat i EU-valet att partiet troligen kommer tolka det som att man måste jobba än hårdare på att vara Det Snälla Partiet. Men det går inte att backa när man blir trakasserad. I politiken finns ingen kurator med fika. Och har våra mobbare tagit ett enda steg tillbaka?

Signerat
Kristina Alstam, universitetslektor och skribent.
Foto: Laila Vianden

Kära vänstern!

Visst brukar man inleda med citatet från Idas sommarvisa? Jag har inte hållit tal inför sommarlovet förr, så ni får ursäkta om jag trevar efter formerna. Med benen fulla av spring, så vill jag minnas att visan gick.

Jag antar att ni har det nu? Nu när det äntligen blev dags springa ut från skolgården efter ett långt arbetsår. Nu är det tid för parkhäng och båtutflykter och mjukglass, för ni har ju verkligen legat i under året. Debattartiklar, EU-val, motioner och interpellationer, så många tidiga morgnar. Nu ska ni bara slappna av och –

Eller? Jag brukar inte konsultera Astrid Lindgren när jag tänker tillbaka på det politiska året. Ibland använder jag Twitter istället. I år skrev en rolig twittrare angående Vänsterpartiets inte överväldigande resultat i EU-valet att partiet troligen kommer tolka det som att man måste jobba än hårdare på att vara Det Snälla Partiet. Av den anledningen tror jag inte överdrivet på min inledande skiss till sommarlovstal.

Alltså: Snälla vänstern!

I stället för välgångsönskningar ska ni nu få en sedelärande historia.

De flesta av er har gått grundskolan. Minns ni? Minns ni mobbarna? Och minns ni deras offer? Jag minns. I stället för välgångsönskningar ska ni nu få en sedelärande historia.

I högstadiet blev min klasskamrat, som vi kan kalla Eva, svårt mobbad. Det var två tjejer, som vi kallar Cattis och Linda, som utsatte henne. Trakasserierna omfattade allt från att stjäla hennes kläder från omklädningsrummet under det att hon duschade efter gymnastiken, så att Eva när hon kom ut hittade bara ett skärp, en sko, eller en halsduk kvar på hängaren, till att Cattis höll hennes armar och Linda slog

Det är väl inte orimligt att gissa att varken Cattis eller Linda var välmående flickor – deras stenhårda kroppar i smutsiga jeansjackor, kritvita spikraka luggar över tungt målade ögon, läckande vinterstövlar och lukten av Röd Prince – men vi måste lämna dem utanför historien. Vi måste fokusera på Eva. Vad gjorde hon?

Allt rätt gjorde hon. Kontaktade kuratorn, som talade med flickornas föräldrar. När det inte hjälpte sattes rektor och tillsynslärare in. När det inte hjälpte pratade Eva med Cattis och Linda. Jag minns det, eftersom kuratorn ordnat fika till mötet i elevkaféet; jag såg henne bära in det på en bricka och såg henne komma ut en timme senare med flackande blick och röda flammor på halsen.

När det inte hjälpte försökte Eva gömma sig. Hon tog omvägar i korridorerna. Efter tjugominutersrasten som niondeklassarna hade gemensamt kom hon ut från handikapptoaletten. När det inte hjälpte skrek hon på hjälp. Cattis höll och Linda slog och innan Eva tappade andan ropade hon rakt ut att någon, vem som helst, skulle komma och hjälpa.

Det pågick i åttan och nästan hela nian. Vi andra höll oss undan. Ingen av oss var så vettvillig att vi ville dra på oss de spikraka luggarnas vrede. Men en dag hände nåt. Cattis och Linda trappade upp misshandeln. Jag var där när Linda sparkade Eva mellan benen med en stålskodd träsko. Hon tumlade bakåt, Eva, blodet vek från ansiktet.

Det som sedan hände var nästan vackert i sin våldsamhet. Något mörkt över ansiktet och, som om hon inte själv beslutade över rörelsen, två snabba steg fram. Det gick fort när Eva skallade Linda – var det ett ögonbryn som gick sönder? Linda tumlade bakåt, händerna för ansiktet. Så mycket blod. Över halsen och jackans krage och fastkletat i luggen som inte längre var vit.

Eva var fredad. Visst; några glåpord, ett allmänt hållet dödshot eller två, men ingen rörde henne igen.

Det här skolåret gick inte bra. Det går inte att backa när man blir trakasserad.

Hör ni det vänstern? Det här skolåret gick inte bra. Det går inte att backa när man blir trakasserad. I politiken finns ingen kurator med fika, och småkakorna som serverades hos Andreas Norlén var inte mysiga. Varför lade ni upp instagrambilder på dem, är ni galna? Varför backar ni om Venezuela? Gör ni detsamma om Gustav Kasselstrand eller Jimmie Åkesson en dag i en framtid utropar sig som segrare i ett val de inte vunnit och när ni inte flyttar på er tillkallar Trump?

Den där gången en AFA-tröja dök upp på en bild och ni talade om att beskära fotot? Varför tog ni inte tillfället att diskutera anledningen till att en organisation som AFA överhuvudtaget behövt uppfinna sig själv?

Nu har ni – nu har vi – backat i hur många år? Förmögenhetsskatten avskaffad, strejkrätten inskränkt, Försäkringskassans avslag som en eldkastare mot arbetarklassen, gemensamma medel i fickorna på riskkapitalister. Har våra mobbare tagit ett enda steg tillbaka?

Ni vet svaret: de har tagit två fram.

Så välkomna tillbaka till höstterminens upprop. Nej, vi avslutar inte med Idas sommarvisa. Vad tror ni om Ebba Gröns Beväpna Er? Fast det går väl inte, för då tycker inte Gunnar Axén att vänstern är snäll längre och ibland verkar det som om det är viktigare för oss att vinna motståndarens respekt än att bedriva politik.

Men jag har hälsningar från Eva. Fiendens respekt vinner ni aldrig, säger Eva. Och vinner ni den har ni förlorat. Glad sommar!