Arbetslivsmuseum är den vanligaste typen av museum i Sverige – de är runt 1 500 stycken. Alla utom ett fåtal drivs helt eller delvis ideellt. Det gör att det finns föreningar att engagera sig i, och att visningar och öppettider varierar efter förmåga.
När jag ägnar en del av maj månad till att besöka några av museerna får jag med mig en stor dos solsken. Det är gemenskap mellan eldsjälar, tecken på att stället är en viktig samlingsplats på orten, dråpliga historier, ekologisk linssoppa i kaféet och natursköna miljöer.
Varje museum bevarar berättelser, föremål, hantverk, jordbruksmetoder och industrihistoria på platser där arbetare en gång hade sin vardag. Alla silar intrycken på sitt sätt, men atmosfären får varje besökare med sig som minne.
Jag tar också med mig skrämmande insikter. Hur familjer bodde med is på tapeterna under vintern för mindre än 100 år sedan i Sverige, hur de fick lämna sina småbarn ensamma hemma när det jobbade och höll tummarna för att alla klarat sig tills de kom tillbaka. ”Sista biten hem sprang jag”, citeras en mjölkerska.
Fram till 1920 fick en husbonde slå sina anställda om de var flickor under 16 år, och pojkar under 18 år. Polisen hämtade till och med 1919 den som försökte gå från ett jobb och kontrakt som statare.
Fram till 1920 fick en husbonde slå sina anställda om de var flickor under 16 år, och pojkar under 18 år.
Och så den allmänna ofriheten, ordet ”placerades” är återkommande. Äldre, personer med funktionsnedsättningar, fattiga, ja i princip varenda människa placerades. Det kunde vara som piga eller dräng, på bruket, vid maskinen, på fattighuset eller i häktet.
En förordning gjorde också att alla utan egna medel att leva av, och utan anställning, kunde dömas till tvångsarbete fram till 1885. Det var en bit kvar till fackliga framsteg och a-kassa.
Det omfattade våldet och tvånget är en av förklaringarna till att så många drevs till att snacka ihop sig, organisera sig som arbetarklass, rösträttskämpar, nykterhetsivrare och barfotabibliotekarier för ett sekel sedan. De var i starkt behov av något annat. De bar på jämlikhetsdrömmar och lyckades enas i sin frihetssträvan.
Hotet om revolution, att makten skulle förlora sitt mandat och ersättas av något nytt, tvingade fram förändringar i lag och avtal; som friheten att lämna en anställning, arbetstidsregleringar, strejkrätten.
Hotet om revolution, att makten skulle förlora sitt mandat och ersättas av något nytt, tvingade fram förändringar i lag och avtal; som friheten att lämna en anställning, arbetstidsregleringar, strejkrätten.
Sommaren 2019. En forskare från Lunds universitet publicerar en vetenskaplig artikel om att Sverige var det minst demokratiska landet i Västeuropa i början av 1900-talet.
Han tar upp fakta som jag känner igen från arbetslivsmuseernas vardagsskildringar. Att tvångsarbete förekom eller hotade bakom knuten, att förmögenhetsojämlikheten ökade i Sverige från 1750 fram till början av 1900-talet, att få män fick rösta vid förra sekelskiftet och att de viktade rösterna gjorde att de allra rikastes val vägde tyngst. Systemen var riggade för att ett fåtal skulle ha och behålla makten, och omöjliggjorde demokrati och jämlikhet.
Forskaren heter Erik Bengtsson och i en intervju på det egna universitetets hemsida säger han:
”Om vi kan förstå hur ett land blir jämlikt och vilka faktorer som är viktiga, så har det också relevans för dagens debatt. Om man kan visa att det inte finns någon kontinuitet i svensk historia, att jämlikheten inte bygger på vår kultur, då kan man visa att det är en bräcklig konstruktion som vi kan gå miste om genom politiska beslut. Den svenska jämlikheten riskerar annars att ses som något evigt och överhistoriskt, och då har politiker en ursäkt till att inte skydda den.”
Det är makten som skriver historien, och just nu berättar de mäktiga som bestämmer över svenska politiska partier, företag, förmögenheter eller för den delen trossamfund och fackföreningar ytterst sällan om den svenska traditionen av arbetstvång och strejkförbud.
Det är vad det här landet kommer ifrån. Jämlikhet ingår inte i ”svensk kultur” eller är ”vårt öde”. Större delen av tiden har förespråkarna för ojämlikhet varit mäktigare.
Samtidigt visar historien att människor i rörelser kan åstadkomma stordåd efter sekel av misär. Vi vet inte när goda idéer kommer få genomslag, men om ingen kämpar för dem så blir tankarna garanterat aldrig verklighet.
På arbetslivsmuseerna lever pigan, tvättaren, stataren, läraren, mjölnaren, sättaren, nåterskan och fabriksarbetaren kvar – och du kan besöka dem. Följ med Arbetaren på museum på Arbetaren.se i sommar. Första besöket kommer i nästa nummer, nu på onsdag!