Film #42/2019

Lämnad i sticket

Maria Bonnevie som mamman Astrid och Ylva Bjorkaas Thedin som Jill i Fenix. Foto: Njutafilms

[FILM] Fenix Manus och regi: Camilla Strøm Henriksen Första intrycket av Fenix är att det är en ungdomsfilm, där trettonåriga Jill är mest i bild medan mamman står i totalt fokus vilket alla som haft eller har en anhörig eller kärlek med missbruksproblem eller andra tecken på psykisk ohälsa kan känna igen. Jill går i […]

[FILM] Fenix
Manus och regi: Camilla Strøm Henriksen

Första intrycket av Fenix är att det är en ungdomsfilm, där trettonåriga Jill är mest i bild medan mamman står i totalt fokus vilket alla som haft eller har en anhörig eller kärlek med missbruksproblem eller andra tecken på psykisk ohälsa kan känna igen. Jill går i skolan och har i övrigt ett heltidsarbete med att hålla koll och täcka upp för sin mamma Astrid som tillbringar dagarna med att sova och dricka vin. Också lillebror Bo hjälper till att låtsas som om mamma och hennes barn är en helt normalt fungerande liten familj.

Pappa jazzmusikern är på turné och ingår också i illusionen fast föräldrarna är separerade sedan länge. Det dröjer inte länge förrän Astrid försvinner ur bilden, brutalt och chockerande. Jill klarar att ta hand om hemmet lika bra ändå men hemligheten måste förr eller senare avslöjas och det blir filmens spänning – snarare än den fasansfulla situation som tonåringen hanterar genom att lägga ut dimridåer för sin lillebror och för bekymrade grannar och bekanta. Hon laddar för vad som ska visa sig vara en sista helg med pappa som dyker upp för ett gig i stan innan turnén går vidare till Brasilien (som visar sig vara en månad för rattfylla).

Detta visar sig alltså definitivt inte vara en ungdomsfilm – ett barn som lever med en psykiskt sjuk mamma har knappast hjälp av att föreställa sig den utgång som Astrid väljer. För en vuxen publik torde den framstå som schematisk, och rör sig bara kallsinnigt och snabbt på ytan. Visst speglar detta de pusselbitar utan sammanhang som är Jills värld men i kaoset finns ingen ingång. Man känner sig som en socialarbetare som försöker men vet att hon inte kan erbjuda någon hjälp.

Suzanne Ostens film Flickan, mamman och demonerna (2016) var en naken skildring av en ännu yngre flicka som lever med sin psykotiska mamma, periodvis helt utan skydd. Åldersgränsen debatterades hett och många tyckte att den var för smärtsam för barn. Och den är naturligtvis riktigt otäck med sina skräckscener av hur demonerna tog plats i mammans liv, och kräver en vuxen vid en ung åskådares sida. Ändå är det som att den vågade dröja vid barnets situation på ett inkännande sätt som inte förnekar den komplicerade kärleken mellan de två. Fenix lämnar både barn och vuxna i sticket i samma ögonblick som Astrid gör det.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens jubileumspodd gigekonomi

Lyssna på vår podd om gigekonomi

Registrera dig på nyhetsbrevet så skickar vi avsnittet till dig

Klicka här för att stänga