Blev du flygskammad senast du åkte på semester? Om du är kvinna kanske du har känt dig skammad i feministiska kretsar för att du rakar benen eller lägger stora summor pengar på hudvård? Eller har du kanske själv försökt diskutera hudvård och skönhetsingrepp i förhållande till patriarkala och kapitalistiska intressen men fått höra att du skammar de kvinnor som håller på med detta?

Det ganska nyligen uppfunna verbet ”skamma”, med ursprung i engelskans ”shaming”, har kommit att få en relativt framträdande roll i samtida vänster­debatt, särskilt den som förs på sociala medier. Och åtminstone när det gäller det inomfeministiska samtalet är skammandet nästan alltid behäftat med negativa associationer.

Och då inte främst i den självklara bemärkelsen att skam är en obehaglig känsla att uppleva utan i betydelsen att själva skammandet, att få någon att känna skam, utmålas som en förkastlig handling.

De flesta psykologer och idéhistoriker tycks vara överens om att skam, till skillnad från skuld, som kan vara konstruktivt, är en renodlat destruktiv känsla.

Anledningen till detta framträder ganska snabbt för den som går till den mest vedertagna definitionen av skam – och skillnaden mellan skam och dess släkting skuld. De flesta psykologer och idéhistoriker tycks vara överens om att skam, till skillnad från skuld, som kan vara konstruktivt, är en renodlat destruktiv känsla.

Skuld kopplas till konkreta handlingar, och kan då också korrigeras genom konkreta handlingar. Om jag har förstört min väns finaste vinglas kan jag ersätta det. Om jag har gjort något som sårat henne kan jag be om ursäkt eller på annat sätt kompensera henne.

Skam anses däremot av de flesta vara en mer kletig känsla som i högre grad fäster vid den egna kroppen, det egna jaget, och som därför kan vara nästan omöjlig att få bort. Skam är känslan av att stå med nedkissade byxor mitt i ett rum fullt av människor och känna att en inte bara gjort något som anses äckligt, utan att en är en äcklig person.

Medan skuld i bästa fall leder till en önskan om att göra om och göra rätt, framkallar skam en önskan om att för­svinna. Det är ju också den enda möjliga lösningen, eftersom skam således inte kan korrigeras genom någon annan hand­ling än att själv försvinna, ”sjunka genom jorden”.

Men kan skam då aldrig vara konstruktivt? I boken In defense of shame: The faces of an emotion från 2012 ifrågasätter filosoferna Julien A. Deonna, Raffaele Rodogno och Fabrice Teroni vad de menar är en dogmatisk syn på skam och dess förhållande till den betydligt mer omhuldade skulden.

De menar att skam, som de anser vara en grundläggande mänsklig känsla även om den kan ta sig olika uttryck beroende på kulturell kontext, är en närmast livsnödvändig funktion för att reglera de sociala relationer som är grundläggande för den mänskliga samvaron. De förkastar den absoluta skillnaden mellan skuld och skam och anser att även skam kan leda till konstruktiva ändringar av beteenden som är skadliga för mellanmänskliga relationer.

I vårt patriarkala samhälle finns det till exempel så många föreställningar om det skamliga hos kvinnors kroppar och erfarenheter att det skulle kunna hävdas att kvinnor lär sig att känna skam över det faktum att de är kvinnor.

Problemet är att skam fäster olika på olika kroppar. Även om vi skulle
acceptera tanken om att känslan i sig är allmänmänsklig är det kulturella, religiösa och politiska uppfattningar som bestämmer vad som ska anses skamligt. 

I vårt patriarkala samhälle finns det till exempel så många föreställningar om det skamliga hos kvinnors kroppar och erfarenheter att det skulle kunna hävdas att kvinnor lär sig att känna skam över det faktum att de är kvinnor.

Vi får tidigt lära oss att våra könsorgan är pinsamma och skamliga (i motsats till det manliga som är antingen kraftfullt eller komiskt), att vår menstruation är smutsig och vårt kroppshår äckligt. Hela den kvinnliga kroppen blir på så vis en skamlig erfarenhet som vi, i enlighet med den flyktimpuls som skam framkallar, ska få att försvinna genom att tukta och förminska.

Givetvis blir stigmat ännu större för de kvinnor som dessutom har kroppar och könsorgan som inte stämmer överens med den binära cisnormen. På samma sätt kan rasifierade kroppar som ständigt punktmarkeras i det rasistiska samhället beläggas med skam.

Kuriöst nog pryds omslaget till In defense of shame av 1500-talskonstnären Tintorettos målning Susanna i badet som skildrar en scen ur en av apokryferna till Gamla testamentet där två äldste i församlingen tjuvkikar på en gift kvinna när hon badar, varpå hon anklagas för otrohet och döms till döden.

Visserligen slutar berättelsen med att hon får upprättelse, men när en tittar på målningen (och andra som skildrar samma motiv) är det svårt se något annat än att skammen, utsattheten, förläggs till hennes blottade kropp. En kropp som görs till föremål för misstanke om tvivel­aktig moral bara genom att vara en naken kvinnokropp.

Så är det inte skuld snarare än skam som avses när vi pratar om den känsla det kan framkalla när någon kritiserar konkreta handlingar som flygresor över halva jordklotet eller konsumtion av verkningslösa krämer för tusentals kronor som bara göder en kapitalistisk industri full av djurförsök, vars affärsidé går ut på att exploatera kvinnors inlärda självhat?

När det gäller flygskammen kan det nog ofta faktiskt vara mer befogat att tala om skuld.

Jag skulle svara ja och nej på den frågan. När det gäller flygskammen kan det nog ofta faktiskt vara mer befogat att tala om skuld. Att flyga är en tydligt avgränsad handling som en kan ta ställning till som individ, även om det ur ett vänsterperspektiv är ganska naivt att tro att enskilda människors val (framkallade av skuld eller inte) skulle kunna bidra till någon betydande förändring inom det kapitalistiska systemet.

Det är heller ingen ny gissning att det inte bara har med längden på flygturerna att göra att det är de med arbetar­klassen förknippade flyg­charterresorna som häcklats mest.

Här spelar skammen säkert en inte obetydlig roll i att få vissa människor att känna sig vulgära och nu dessutom parasiterande på jordens resurser (vilket för övrigt är en retorisk figur som ofta använts om de som i själva verket blivit parasiterade på av kapitalism och kolonialism).

Men att det faktiskt kan finnas anledning att tala om skam och inte skuld när vissa handlingar diskuteras har framför allt att göra med att vi lever i en slags individualistisk hegemoni som även påverkar rörelser med en uttalat kollektivistisk agenda. Detta gör att kritik av handlingar och strategier alltför ofta landar i att ”X är en dålig feminist eftersom X gör si och så”.

Det vill säga i skam som klistras på en individ i stället för ett handlande. Och om människor i enlighet med en liberal världsbild anses förmögna att helt och hållet äga och välja sina egna handlingar ligger det ju nära till hands att tillskriva den som ”väljer fel” en bristfällig karaktär.

När det gäller den feministiska debatten berör dessutom flera frågor, som de om avlägsnande av kroppshår, kosme­tiska ingrepp och amning, den kvinno­kropp som redan i sig är belagd med skam och tabu i den patriarkala före­ställningsvärlden. 

Enskilda kvinnor blir då även i det feministiska samtalet stående med sin ”pinsamma” kropp som alltid är föremål för kontroll och diskussion. Den feministiska, den antirasistiska och även den socialistiska rörelsen är ju faktiskt rörel­ser där det finns fog för att anta att många av de som är engagerade tillhör marginaliserade grupper som redan internaliserat en hel del skam kopplad
till just deras marginalisering.

Vi måste kunna prata om handlingar för att kunna knyta dessa till strukturer.

Betyder detta att feministiska, antirasistiska och socialistiska rörelser bör avstå från kritik som kan tolkas som ”skammande”? Nej, det skulle vara att helt och hållet kapitulera inför en liberal, individfixerad syn på politik. Vi måste kunna prata om handlingar för att kunna knyta dessa till strukturer. Vi måste kunna prata om hur patriarkatet lär oss hata oss själva och hur företag tjänar multum på detta självhat när vi spenderar halva vår lön på skönhetsprodukter.

Radikala tankar, inte minst inom den feministiska rörelsen, måste med nödvändighet beröra det som vi har lärt oss betrakta som det mest privata för att kunna ha en sant omvälvande potential. Och eftersom de ifrågasätter sådant som finns innanför den gräns som den borgerliga ideologin har dragit upp mellan privat och politiskt kan de väcka obehag, ja kanske även skam, också när det inte direkt handlar om kroppen.

Riskerar vi inte att avvisa radikala idéer om vi kategoriskt avvisar all kritik som kan väcka obehagliga känslor? Det vi snarare behöver göra tycks mig vara att avvisa den individualistiska föreställ­ningen om att ”feminist” (eller ”antirasist” eller ”socialist”) främst är en identitet eller ett livsprojekt som individen kan utföra bra eller dåligt.

Däremot är feminism en ideologi, och en ideologi bör kunna beskriva världen och människors handlanden i denna utan att samtalet kortsluts därför att dessa beskrivningar tolkas som kritik mot individer och deras ”val”.

För går vi med på den premissen så har den tandlösa, liberala, livsstilsfeminismen fått totalt monopol.