Hälsningar från Blåkulla

När en kvinna begår ett brott eller övertramp kopplas det ihop med andra kvinnor med sämsta gemensamma nämnare. Kanske är det därför de inte behöver så stor representation – en enda kan räcka för att definiera ”kvinnor”. Det inte samma sak att kollektivt stötta varandra i en viktig fråga och att klumpas ihop som om alla skulle ha samma åsikter.

Signerat
Josephine Askegård, kulturreporter på Arbetaren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

När en eller flera män begår brott och övergrepp representerar de inte alla män. Det kan av någon anledning inte påpekas nog ofta i debatten.

När en eller flera kvinnor begår ett brott eller övertramp kopplas de ihop med andra kvinnor med sämsta gemensamma nämnare. Kanske är det därför de inte behöver så stor representation – en enda kan räcka för att definiera ”kvinnor”. Det är en klassisk retorik som i långa tider använts av maktbärare gentemot minoriteter.

Jag kliver in i en ny bokhandel och uppfattar affären omedelbart som en ”kvinnobokhandel”. När jag skärper blicken ser jag att även här finns männen, även om man verkar ha struntat i den vanliga inkvoteringen här.

När en eller flera kvinnor begår ett brott eller övertramp kopplas de ihop med andra kvinnor med sämsta gemensamma nämnare.

Läsningen av kvinnorepresentation i olika miljöer blir ofta skev, det läste jag första gången i Frihet, jämlikhet och systerskap, en handbok för kvinnor, av Maud Hägg och Barbro Werkmäster (Författarförlaget, 1971). De citerar undersökningar i klassrum där flickors röster räknas som minst tre gånger mer dominerande i samtalet än vad de i verkligheten är. Undersökningarna gjordes i slutet av 1960-talet men gäller än i dag, vilket också exemplet med bokhandeln illustrerar.

Jag har genom åren sparat några av de mest ikoniska böckerna om ”kvinnofrågan”, som speglar olika tiders debatt. I mina bokhyllor finns Sylvia Plath, Margaret Atwood, Helena von Zweigbergk, Tove Jansson, Katarina Taikon, Astrid Lindgren, P. D. James, Vigdis Hjorth, Doris Lessing, Selma Lagerlöf, Tove Ditlevsen, Sara Stridsberg, Elena Ferrante, Kristina Sandberg och en mängd andra kvinnliga författare.

Vid en första anblick ser de ut att vara i majoritet. Ändå – när jag räknar några slumpmässigt valda hyllor är böcker skrivna av kvinnor omkring en tredjedel.

Vid en första anblick ser de ut att vara i majoritet. Ändå – när jag räknar några slumpmässigt valda hyllor är böcker skrivna av kvinnor omkring en tredjedel. Överväldigande del av de senares biografier, romaner och deckare handlar om andra män medan kvinnor berättar om både män och kvinnors öden och tankar.

Varje dag nås vi av nyheter om hur kvinnor förväntas agera, det handlar om allt ifrån krav på klackhöjd och smink på arbetsplatsen till att inte uttrycka sig aggressivt eller ocharmigt i blandade sällskap. På arbetsplatsen, i det offentliga och i kärlekslivet är det normalt att kvinnan lugnar ned, städar undan, mildrar och bortförklarar. Till slut blir det en betingad reflex att identifiera sig med en tjänande roll.

Maktutövningen och repressionen är viktigare än kvinnors frihet och hälsa.

Till och med reproduktion och moderskap utnyttjas som ett sätt att tala om för kvinnor vad som förväntas. Kvinnor har förstås alltid hittat rum för att överleva, i ett samhälle där exempelvis det fria abortvalet inte finns gör kvinnor abort ändå men på ett mindre säkert sätt. Det blir sällan ett argument för förändring. Maktutövningen och repressionen är viktigare än kvinnors frihet och hälsa.

Det är helt olika saker att stötta varandra i en viktig fråga, som i #MeToo-rörelsen eller andra aktioner kring kvinnors lika rätt, än att klumpas ihop som om alla skulle ha samma åsikt och analys. Att som i dag ofta kalla det häxjakt är ett tecken på att vi är ovana vid att kvinnors röster tas på allvar i offentligheten.