Litteratur #28/2019

Orden som befriar

Aase Berg. Foto: Caroline Andersson

[Bok] Haggan Aase Berg Albert Bonniers förlag, 2019 Historien är banal hela vägen, tyvärr. En kärlekspakt övergår i svek från den ena partnern och full panik hos den andra. Aase Bergs ”stridsskrift” Haggan behandlar en period av störtblödning under några månader efter förräderiet av honom som skulle vara den evige. Allt som formuleras kring tiden […]

[Bok] Haggan
Aase Berg
Albert Bonniers förlag, 2019

Historien är banal hela vägen, tyvärr. En kärlekspakt övergår i svek från den ena partnern och full panik hos den andra. Aase Bergs ”stridsskrift” Haggan behandlar en period av störtblödning under några månader efter förräderiet av honom som skulle vara den evige.

Allt som formuleras kring tiden efter relationens sammanbrott pågår inne i kvinnans huvud, är föreställningar för att processa smärtan. Hon blottlägger och river i såret, försöker negligera längtan, rättfärdiga splittringen mellan de två.

Blandningen av förlamning och intensiv tankeverksamhet kring vad som kan göras är inte en harmonisk balansakt, men författaren har imponerande nog skapat en hygglig kronologi i helvetet. Med den glödande galghumor som är så typisk för de maniska skoven är det också en bok byggd på aformismer. Som en tjatig men underhållande väninna, och man har roligt medan man väntar ut processen. Samtidigt finns stråk så smärtsamt pricksäkra att det nyper till ordentligt. Och en rad skarpa sanningar om det ”manliga” beteendet i kris.

Ont ska med ont fördrivas; den svikna går loss med allt hon har. Med Artur Lundkvistska och Harry Martinsonska orduppfinningar rasar den svikna kvinnan, uppdelad i fyra karaktärer: författaren, Thelma, Haggan och Äktenskapshustrun.

Den svikna Thelma söker en logik i att han gick – eller fegade ur som hon kallar det, Haggan hånar och går över alla gränser och Äktenskapshustrun ägnar enorm energi åt att slippa se sanningen om den otrogne mannen. Författaren har fullt upp att få ihop anteckningarna.

Här finns de flesta känslor men en, den så pockande, rundar Haggan: skammen. Ofta känns det maniska föraktet som ett aktivt förnekande av självskammandet som flåsar varje avvisad människa i nacken. Den ligger som ett smutsigt damm över allt men hon vägrar beröring, i stället kallar hon fram omnipotensen i förnedringens stund. Kulturmannen, som det handlar om här, ska påminnas om vad det är han förlorat: bästa intellektuella samtalen, humorn, sexet och alla möjligheter som fanns. Citat som ”det tandade skötet” från kulturmännens kulturman Artur Lundkvist och referenser som Horace Engdahls textsamling Den sista grisen (2016), och Natascha Kampusch fräckhet att forma sin egen berättelse är både skrytsamma intellektuella uppvisningar och skamlöst ynkliga uppkastningar i hans knä.

En hel del av referenserna fanns med redan i diktsamlingen Hackers (2015), där fanns också raderna ”Jag är mycket, mycket lycklig/ Så snälla slå mig”. Det är som om det osorterade har en egen disciplin, friheten i att inte lägga band på sig, som i drömmen eller i visan: Mina tankar är vapen som slåss.

Alla orden som om de (av kvinnor) uttalas högt ofta dämpas ned med mildrande, eller klassikern ”inte alla män” av någon som blir förskräckt av dess kraft. Som är rädd att formulerade känslor och fantasier är farliga – man måste ju vara realist. Haggan befriar dem.

 

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar